Ångest , ångest är min arvedel

Det är skoljobb som ska lämnas in och bedömas, projekt man inte hunnit klart för att det plötsligt går bort timmar till orienteringar, vårkonserter, utvecklingssamtal, teaterövningar, ja allt möjligt och som nu ska göra färdiga hemma på nätterna typ. För någon annan tid finns inte. Det är möten inför sommarjobb, möten med handledare, mentorer, kursanordnare, arbetsplatser, genomgångar.

Alla de sista skolproven ska göras ( och de är inte få kan jag säga)  och inte sällan har de i bakhuvudet med sig de sista orden från läraren: Skriver du MVG på den här uppgiften får du ett MVG i slutbetyget. Och det vill man ju ha i kurserna från gymnasiet.

Det är klart att det blir stress när du är högpresterande och vill ha ditt MVG.

 

Samma stress gissar jag att den som står och väger på om de ska ta sig in på sin gymnasielinje har. Eller den som balanserar mellan G och IG.

Och som om det inte räckte är det besvikelsen över ett uteblivet maxbetyg, besvikelsen över det man tycker är felbedömningar och till och med besvikelsen över att man fått maxbetyg medan en klasskompis inte fått det på samma uppgift. Man kan inte ens glädjas åt sitt eget för man är så ledsen över att andra inte fått samma bedömning och lider med sina kompisar och till och med skuldbelägger sig själv för att man funderar på om man själv har någon del i att andra har blivit bedömda på annat sätt.

Det är ständig oro och stress för en massa saker just nu. Det räcker med att ett limfäste lossnar på en projektgrej för att tårarna ska komma.

 

Och mitt i det här är man själv megastressad med balklänningsmönster över halva huset, studentpresenter, planeringar, jobb upp över öronen och en trädgård som snabbt förfaller.

Det är klasskvällar där man förväntas dyka upp, det är brännbollskvällar, det är föräldravisning av slutprojekt på gymnasiet och estetföreställningar. Allt händer liksom på en gång. Och man vill ju försöka vara med överallt.

Igår konstaterade jag att det inte går. Jag KAN inte vara med överallt. För ibland krockar saker som tur är. Och då blir man tvingad att välja bort.

Hur kan det bli såhär varenda vår? Jag har försökt få struktur på det, men lyckas aldrig.

Det kanske är en omöjlighet i en flerbarnsfamilj?