Jag tog förmodligen säsongens sista utomhusbad igår. Vi kan väl säga att det var frivilligt, men på grund av tålamodsbrist.
Jag pratade nämligen med min mamma igår som hade varit ute i stugan och plockat in det sista för vintern. Hackat loss båten från sjö-isen och dragit upp den till exempel. Vi hade egentligen tänkt göra det där förra helgen, men då kom ju det där 70-årskalaset så hastigt på.

Just got laid. Eller rättare sagt så lade jag mig själv alldeles nyss. Fullproppad av viktiga engelska ord som till exempel "hönshjärna". Birdbrain. Jag hoppas min son kommer att ha stor nytta av ord som dessa i det engelska språket. Han kan ju alltid kalla någon kypare för det menar jag. Från läxläsningen i engelska övergick vi till tappar och stavar. Förtjust över alla nya kunskaper om ögats uppbyggnad som jag förvärvat mig inför sonens prov i No i morgon. Jag tyckte han skulle briljera med pluskunskapen från nätet att sköldpaddor ser sex olika färger med sina tappar, medan vi bara ser blått, rött och grönt. Internet är fantastiskt när man ifrågasätter sånt som står i läroböckerna.

Idag fyller min pappa 70 år. Jag är väldigt glad att vi kunde träffas och fira honom förra helgen. För många är det en självklarhet, men inte för mig och mina syskon.
De gånger jag träffat min pappa de senaste 30 åren kan jag nästan räkna på ena handens fingrar.
Jag är glad att vi kan ha kontakt idag utan att det känns konstigt. Det har nämligen inte alltid varit så. Jag är glad att jag kunnat förlåta och gå vidare.

Allting är relativt. Normalt skulle jag vara jätteglad åt en Leksandsvinst. Men nu kom den i overtime och därmed tappade vi en poäng. Och den kom mot bottenlaget Troja Ljungby vilket innebär att den verkligen ÄR en tappad poäng.
Hade den kommit mot Malmö senast hade jag varit betydligt mer nöjd, även om utfallet hade varit detsamma. Två poäng. Oavsett motstånd.
Men så är det ju inte, för allt är ju relativt.

Det positiva man får ta med sig är att vi vann på övertid igen. Vi kan tydligen avgöra jämna matcher. Men att peta in två mål på ordinarie tid när man skjutit över 40 skott är uselt.
Slutsatsen av det hela är att jag i alla fall är relativt glad. Och relativt trött.

 

Hips vips så var bilbesiktningen över och för första gången på vad som känns en evighet så gick bilen igenom. Tack för det! Nu kan jag handlalite julklappar istället.

 

Jag tror jag har landat i vardagen igen efter en smått hysterisk vecka. Min pappa fyller 70 år på torsdag, men så i veckan fick vi veta att han inte skulle vara hemma. För att så många som möjligt skulle kunna vara med av oss barn, så bestämde vi hastigt att vi skulle hämta hit honom från Vilhelmina på fredagen. Då skulle även de som jobbade natt och helg hinna träffa honom.

Tvåtimmarsnätter är inte bra. Jag är för gammal för sånt! Fördelen är dock att man redan före sex hunnit skära äppelkaka till lärarfikat, jobba lite och skicka beställningslistor inför 70-årsmiddagen på Levar hotell. Nackdelen är att jag skulle behöva sova middag och det lär inte hända idag. Det är sådana dagar jag tänker på de som ska iväg och jobba den här tiden och som dessutom har ett par småbarn att lämna på förskolan innan. Jag avundas dem inte. Jag hade några få sådana morgnar när barnen var små och minns det med fasa. Det är fullt tillräckligt att man är trött själv. Dessutom skickade jag det här inlägget strax efter sex i morse. Vad som kom in i min blogg var en gammal blogg från mars i fjol. Dottern undrade om jag fått en knäpp...? Nej men vk.se tydligen..

Det är en himla tur att man har kvinnor med rejält handlag i sin vänkrets.
Sånna som kan stycka en älgkalv på mitt kökbord bara sådär. Och det är
ännu mer tur att de är sådana som ställer upp när livet kör ihop sig för mig.

En tråkig grå dag som idag kan man ju alltid tänka tillbaka på helgen och komma ihåg hur tårtan Julia fick av sina kompisar såg ut.  Den är inte riktigt lika fin som rest i en låda i kylen idag. Men lika god.

Skönheten Bell i sin ätbara balklänning. Jag kan meddela att tårtan inte såg fullt lika aptitlig ut när man hade börjat skära i den.

När min man hade burit ner tårtan till Disneypartajet igår kväll konstaterade han att det nästan var lite läskigt att se en hel hop snart-20-åringar sitta uppklädda för barnkalas. En flashback liksom, men ändå inte!

Jag har just varit nere på Höstmässan första varvet. Det lär följas av fler. Vi är några i familjen som lönearbetar där och några som arbetar ideellt. Jag fick dessutom skrapa rutorna i morse. Usch!
Huset och sovgästerna är under uppvaknande, hälften sover, hälften sitter vid frukostbordet.
Själv bakar jag tårta, vilket i och för sig inte låter så märkvärdigt. Det är det väl inte heller.
Saken är bara den att jag aldrig trodde jag skulle stå och göra tårtor med DIsneyprinsessor på igen. Jag trodde liksom att de här barnkalasen med prinsessutstyrslar och avancerade bakverk försvann i och med att barnen växte upp.
Det gjorde det uppenbarligen inte.

Julia har nämligen sitt 19-årskalas ikväll. Disneymaskerad. 14 snart 20-åringar utklädda till Disneyfigurer. Jag har fått damma av min kreativitet och tillverka maskeradkläder. Källarvåningen är fylld med Disneygrejer och dukat långbord i bästa prinsess-stil. Och tårtan ska förstås vara höjdpunkten.
Försök själva att göra en kompakt fudgetårta som blir hög som en balklänning!

Julia har återupplevt sin barndom, packat upp alla leksakslådor och suttit i berg av barbiedockor och klänningar. Häromkvällen när hon dansade uppför källartrappan sken hon som en sol.
"Mamma, du skulle nästan tycka  det är obehagligt om du visste hur roligt jag tycker det här är".

Well, just nu när jag kavlar gul marsipan för glatta livet så kan jag nog känna av det där obehaget! Men vad gör man inte för sina barn när det är barnkalas? Frågan är bara när vi går över på lite mer vuxna smörgåstårtor?

Så här såg det ut när jag kom fram till mamma i Ockelsjö idag. Huvva.

Inlandsisen slog till idag. Det började som sagt var i Gräsmyr och när jag väl kom fram till morsan så var det fullständigt vinterlandskap. Jag som åkte iväg från ett soligt och torrt Nordmaling med foppatofflor på fötterna fick klafsa genom decimeterdjup klibbsnö.

På vägen hem körde jag i snigelfart med sommardäcken föratt hålla mig på vägen. Uppe på Hössjö-berget blåste det full storm och det drevade sursnö över hela vägen. Sällan har jag varit så glad över att komma ut på en bar E4 som idag. Men nu är ordningen återställd. Gräsmattan lyser så grön och fin så.

Med risk för att låta som 300 år gammal så erinrar jag mig vintern 1992 när det kom en halvmeter den 14 oktober. Snö som sedan låg kvar hela vintern. Det var totalt kaos. Jag skottade snö hela den dagen medan barnen löpte amok inne i huset.  Min kompis från Järnäsklubb och hennes barn fick bo här några dagar eftersom de blev utan ström och vatten. Min man kom hem från postturen dödstrött vid åtta på kvällen.
Jag tycker det just nu känns som att jag skulle platsa i den där Monthy Python-sketchen om den som åt grus och sov på jordgolv förr i tiden.

När lammen tystnar fräser det fint i min stekpanna.
Idag har jag varit hos mamma och snitsat till och paketerat några lamm som levt lyckliga dagar på åkrarna i byn.
Det känns på köttet, det var helt fantastiskt gott. Tala om lyx att kunna äta närproducerat högkvalitativt kött såhär.
Jag som till stora delar är uppvuxen i en bondfamilj har inte den ringaste sentimentala syn på det här med att äta djur.
Julia däremot tyckte inte vi behövde ta alla detaljer när hon mumsade på sin lammkotlett.

Kvällen har jag tillbringat med att baka bullar till Antons spanskagrupp som ska sälja fika någonstans och när jag ändå hade ugnen igång blev det några limpor också. Det kan nog behövas eftersom Isa kommer hem med två tjejkompisar som ska vara här i helgen, Petter och flickvän kommer hem och så ska Julia ha 19-årskalas för 13 kompisar på lördagkväll. Lägg därtill marknad och Höstmässa med diverse jobb och föreningsengagemang så tror jag nog den här helgen försvinner i farten liksom.

Plötsligt blev det allvar det här snacket om att vintern är här snart. Jag är på väg till Vännäs och passerar just Gräsmyr där snön singlar ner ordentligt. Jag är tacksam för plusgraderna!

Det gäller ju att vara medveten som konsument och köpa rätt saker. Om man gläds åt det lilla kan även en vardagshandling kännas fin.

Man ska aldrig skriva blogg i affekt. Därför blir det ingen idag heller.
Jag nöjer mig med att citera Strumpan Strömberg när han beskriver publikpöbeln ( ja för här pratar vi verkligen pöbel i dess värsta form)  i Rögles hemmaarena.
"De låter som 3000 skåningar som ska föda på samma gång"
Det var det enda jag kunde dra på munnen åt idag.

Midnatt råder, tyst det är i husen. Men ingen sover och tända äro ljusen.
Jag har myst till det med lite ljus bland mossa och vinterväxter ute på bron för att välkomna hem min familj.
Det såg lite kyrkogård ut, så jag tänkte att det får inlemma mormors födelsedag igår, när hon skulle ha fyllt 94 år om hon hade levt.

Jag och min kompis Maria har varit ute i skogen hela förmiddagen och plockat enris och mossa. Innan vi skulle iväg hade hon ringt sin man för att fråga om det pågick någon jakt för närvarande, så att vi inte skulle bli beskjutna.

Jag kollade igenom Aftonbladets nyhetsrubriker i morse när mina ögon föll på en jobb-annons i högerspalten.  En privatskola som sökte en lärare i vad jag tror var Matematik A.

Igår var det som bekant kanelbullens dag. För första gången någonsin har den här familjen uppmärksammat detta tvivelaktiga faktum. Alltså skulle jag göra mig till och baka bullar.
Eftersom bullarna är godast färska och alltid blir kvar i frysen tills jag får kasta dem, så gjorde jag bara en liten sats. Tur var kanske det.

Tillbaka på basen efter en skön helg i Sundsvall. På vägen hem gjorde i några avstickare och åkte bland annat över Sandöbron. Men en färd tillIKEA utmynnar som ni vet som regel i en del extrajobb. Alltså hämtade vi bara upp storson och lilldotter och åkte nästan raka vägen till Umeå för av skruva ihop ny sänglösning åt sonen. Nu är vi hemma igen i ett iskallt hus eftersom ett barn skulle höja värmen men skruvade åt fel håll på termostaten. Just därför har jag krupit ner under mitt nya tjocka vintertäcke och ska vila upp mig efter min avkopplande helg!

Högtidsstund i Sundsvall. Premiär för mig att se Leksand live. På laguppställningen på swehockey var bara en målvakt uppsatt vilket kändes lite väl vågat. Med en skadad målvakt och Leksands J20 på match i Skellefteå så är det lite tunt. Nu har i alla fall ytterligare en målvakt värmt upp, men jag ser gärna att Galbraith håller sig så benen. Nicklas Johansson från LN91 spelar som vanligt i Sundsvall. Nu kör vi!

Casinots neonskyltar var det sista jag såg innan jag däckade i en fantastiskt skön och bred hotellsäng i Sundsvall. Efter en bilfärd med gorgonzolabaguetter i farten, några hektiska timmar på IKEA och en väldigt billig Kamprad-middag på pizzabitar och mjukglass åkte vi till Strand Hotell och drack vin och åt tapas på hotellrummet medan vi såg Skavlan (som jag ville se) och Idol ( som min man ville se). Sen var jag slut som artist. Jag minns ingenting innan jag vaknade med årets halsbränna vid 2-tiden. Jag öppnade fönstret, lyssnade på folklivet och gled sakta in i dvalan igen. Fördelen med attsomna innan midnatt är att jag är pigg, utvilad och vaken redan nu. Nu njuter jag mest av livet, att ligga och dra mig i hotellsängen, se fram emot hotellfrukost, en lagom promenad på stan och sen Leksandsmatch ikväll. Livet är fantastiskt just nu. Men jag undrar förstås hur barnen har det!