Dopp med propp

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag tog förmodligen säsongens sista utomhusbad igår. Vi kan väl säga att det var frivilligt, men på grund av tålamodsbrist.
Jag pratade nämligen med min mamma igår som hade varit ute i stugan och plockat in det sista för vintern. Hackat loss båten från sjö-isen och dragit upp den till exempel. Vi hade egentligen tänkt göra det där förra helgen, men då kom ju det där 70-årskalaset så hastigt på.

I Ockelsjö har det uppenbarligen varit betydligt kallare än här, för det låg som sagt plötsligt is på sjön.
Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det förmodligen skulle ligga is i badtunnan också, om det var tillräckligt mycket vatten kvar. Och nog var det vatten alltid. Badvatten som fyllts på av regnvatten till hög lårhöjd. Och tömningsproppen sitter av naturliga skäl i botten.
 
Så min man och jag gjorde en akututryckning när han kom hem från jobbet. Jag tog med mig badhandduk och torra tjocksockar. Jag hade en vag aning om var det skulle sluta, även om min man tog med sig allehanda små finurligheter för att tillverka ett verktyg att skruva loss proppen med uppifrån, ovanför ytan alltså.
Jag var högst tveksam.
 
Först försökte han hacka upp isen i tunnan. Det insåg han ganska snabbt att det inte skulle funka, så min man kastade ett cementblock genom isen, som visade sig vara 7 cm tjock. Man hade kunnat åka skridskor på den.
Men att sedan hitta proppen där i svart vatten och så försöka få något att vrida om den med var lättare sagt än gjort. Det behövs lite kraft också.
 
Jag stod och räknade minuter, eftersom vi var tvungna att vara tillbaka hemma på ett par timmar för att hinna med middag, hockeyträning och handling. Jag räknade med att ett snabbt dopp i tunnan inte skulle ta mer än en minut och sen borde jag väl få på mig kläderna ganska fort.
Ibland har jag inget tålamod alls. Eller rättare sagt, varför öda tid på ett projekt som är i princip dömt att misslyckas, när man kan åtgärda det snabbt och enkelt?
Jag slet av mig kläderna till mammas och min mans protester och kommenderade honom att flytta sig ur vägen. Sen klev jag ner på isen, sen i isvaken. Fötterna domnade ju snabbt bort så frysa hinner man ju liksom inte göra. Sen skruvade jag ur proppen.
 
När jag klev ur tunnan fick jag så mycket barr och skit på fötterna så jag fick ändå kliva i en ränna i sjön och sen upp på bryggan för att kunna torka bort det värsta och få på mig kläder och skor. Jag vet inte var det var kallast – i tunnan eller i sjön. Jag återfick inte känseln riktigt förrän vid Mosjö-vägskälet på väg tillbaka.
Det bästa med doppet var att jag nu ska smälla min rekordinriktade lillebror på fingrarna med att jag var den som badade senast i år. Jag har alltså familjerekordet!  Åtminstone i Sverige. För att han ligger på en sandstrand i Florida just nu, det räknas ta mig tusan inte.
Och det lär bli svårslaget att bli den sista som badar i sjön nu efter mig. Jag räknar med tjock is och ett rejält snötäcke innan han kommer hem.
Bli först att kommentera

Just got laid. Eller rättare sagt så lade…

Av , , Bli först att kommentera 11

Just got laid. Eller rättare sagt så lade jag mig själv alldeles nyss. Fullproppad av viktiga engelska ord som till exempel ”hönshjärna”. Birdbrain. Jag hoppas min son kommer att ha stor nytta av ord som dessa i det engelska språket. Han kan ju alltid kalla någon kypare för det menar jag. Från läxläsningen i engelska övergick vi till tappar och stavar. Förtjust över alla nya kunskaper om ögats uppbyggnad som jag förvärvat mig inför sonens prov i No i morgon. Jag tyckte han skulle briljera med pluskunskapen från nätet att sköldpaddor ser sex olika färger med sina tappar, medan vi bara ser blått, rött och grönt. Internet är fantastiskt när man ifrågasätter sånt som står i läroböckerna.

Bli först att kommentera

Rätten till sin pappa

Av , , 1 kommentar 18

Idag fyller min pappa 70 år. Jag är väldigt glad att vi kunde träffas och fira honom förra helgen. För många är det en självklarhet, men inte för mig och mina syskon.
De gånger jag träffat min pappa de senaste 30 åren kan jag nästan räkna på ena handens fingrar.
Jag är glad att vi kan ha kontakt idag utan att det känns konstigt. Det har nämligen inte alltid varit så. Jag är glad att jag kunnat förlåta och gå vidare.

Min pappa lämnade oss utan förvarning när jag var 17 år. Med ”oss” menar jag mig, mina fyra syskon och min mamma. Pappa var inte mycket hemma på slutet. Han jobbade och bodde hemifrån under veckorna och kom bara hem på helgerna. Så småningom inskränktes besöken till att han kom hem lördag kväll och åkte söndag morgon. Mamma skötte allt här hemma.
Den här söndagen var han i alla fall hemma ända till eftermiddagen. När han skulle gå vinkade han till alla oss fem barn som satt framför TV:n i vardagsrummet och sa ”hejdå ungar, vi ses på fredag”. Sen gick han.
Ingen av oss syskon kunde då förutse att det skulle vara den sista gången vi såg honom på länge.
 
Det tog säkert någon timme innan jag började fundera på var mamma tagit vägen. Hon brukade ju som regel finnas runt omkring oss i huset jämt. Till slut gick jag in i sovrummet och hittade henne liggande på sängen, stirrande i taket. Jag minns fortfarande hur illamåendet sköljde över mig, jag trodde att hon blivit sjuk. Eller var hon död?
Hon tittade upp på mig med tom blick och sa med tonlös röst : Han kommer inte hem något mer.
 
Det tog säkert några sekunder innan jag fick klart för mig vad hon menade. Magen värkte. Ändå insåg jag direkt hur rädd min mamma måste vara. Hur skulle vi klara oss nu? Var skulle vi få pengar till mat och huset ifrån? Måste vi flytta? Vi hade inte ens en bil.
Jag blev, trots min oerfarenhet, kusligt rationell.
Jag fick ur mamma mer exakt vad han hade sagt. Han hade förklarat att han träffat en annan och inte skulle komma hem mer. Sen hade han alltså gått raka vägen ut till oss och sagt ” vi ses på fredag”. Det var det värsta sveket av alla kändes det som just då. Vilken ynkrygg.
Jag insåg att jag måste berätta för mina syskon och gick in till vardagsrummet igen. Sen ringde jag mormor.
 
Den natten låg jag i pappas säng bredvid mamma och önskade livet ur honom. Tänk vad mycket lättare det hade varit om han hade varit död. Om jag åtminstone hade fått känna mig ledsen. Sakna honom. Nu var allt bara en obehaglig mix av sorg, ilska och hat. Han hade valt bort oss. Sina egna barn. Hade jag rätt att vara ledsen då? När han medvetet valt att göra oss så här ledsna?
Mamma och jag låg vakna och pratade hela natten. Tankarna gick runt, runt i huvudet. Jag tror det enda som höll mig uppe just då, var att jag visste att vi hade mormor och morfar. De skulle hjälpa oss vad som än hände.
De följande dagarna minns jag som en dimma. Jag stannade hemma från gymnasiet för att se till att mina småsyskon kom iväg till skolan, laga mat och inte minst få mamma att äta och dricka. Att prata. Ringa en massa samtal.
Sen följde advokatbesök och mamma ville försöka med familjerådgivning, men pappa var inte intresserad. Han deklarerade att han inte ens ville ha umgängesrätt med oss.
Det var så att säga ett Clean cut. Rakt snitt. Erase and rewind. Han skulle börja om med ett nytt liv nu. Och där ingick inte vi.
 
Det tog flera år innan jag hörde av honom igen. Jag skickade en inbjudan till mitt bröllop som han ringde och tackade nej till. Det var första gången jag pratade med honom sen den där hemska dagen. Jag ringde när vi fick barn och berättade att han blivit morfar. Vi åkte upp och hälsade på honom i stugan en eftermiddag när det gått mer än tio år.
Det är den enda kontakt jag haft med honom tills han fick en hjärtinfarkt och måste göra en bypass-operation i Umeå.
Vi har alltid haft kontakt med släkten i Kalix. Farmor, alla pappas syskon och våra kusiner. Men inte pappa. När han fick sin hjärtinfarkt ringde min faster mig och bad att jag skulle ta kontakt med honom. Han mådde inte bra över det som hänt, sa hon. Nej, vem gjorde det? Men han hade ju i alla fall varit den som hade valet.
 
Jag ringde honom trots allt. Utan förlåtelse finns ingen framtid, som Desmond Tutu sa en gång. Vi var där på sjukhuset och hälsade på, nästan alla syskon. Barnen fick julklappspengar som de köpte ett playstation för. Sen dess har vi haft sporadisk kontakt.
De sista åren har vi setts några gånger till. Numera ringer han ibland, på födelsedagar och till jul. Vi åkte upp och firade honom i Vilhelmina när han fyllde 60. Vi sågs på farmors begravning och yngsta brorsans bröllop.
 
Att få fira hans födelsedag här hemma i fredags, i det hus han en gång bodde med sin familj, var alltså en ganska stor grej. En märklig och stundtals nästan magisk kväll där vi alla satt och tittade i gamla fotoalbum och pratade gamla minnen. Jag funderade mycket vad som rörde sig i hans huvud i fredags och lördags. Hur det var att träffa sina barn, barnbarn och sin exfru hemma i sitt gamla hus. Hur det var att sova i sitt gamla sovrum. Att titta på hur mycket träden han satte för 40 år sedan har vuxit.
Och hur känns att sitta ensam med sin sambo på dagarna, när han ser denna stora och bullriga barnaskara som förökat sig rätt så rejält. Jag gissar att det är mycket kvar att sortera i minnenas garderob. Jag funderar om han ångrar något i sitt livsval.
 
Men jag är glad att jag fick vara med och fira hans 70-årsdag och hoppas att han får en fantastisk dag hos sina syskon i Kalix idag.
Och för att han inte ska glömma att han har en familj med blodsband så fick han med sig ett släktträd med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Tydligt utmärkt med bild, namn och födelsedag. Och med plats för nya grenar.

Det har blivit en del grenar på trädet som stammar från pappa, som fyller 70 år idag.
1 kommentar

Relativitetsteorin

Av , , Bli först att kommentera 4

Allting är relativt. Normalt skulle jag vara jätteglad åt en Leksandsvinst. Men nu kom den i overtime och därmed tappade vi en poäng. Och den kom mot bottenlaget Troja Ljungby vilket innebär att den verkligen ÄR en tappad poäng.
Hade den kommit mot Malmö senast hade jag varit betydligt mer nöjd, även om utfallet hade varit detsamma. Två poäng. Oavsett motstånd.
Men så är det ju inte, för allt är ju relativt.

Det positiva man får ta med sig är att vi vann på övertid igen. Vi kan tydligen avgöra jämna matcher. Men att peta in två mål på ordinarie tid när man skjutit över 40 skott är uselt.
Slutsatsen av det hela är att jag i alla fall är relativt glad. Och relativt trött.

Bli först att kommentera

Det kompletta förhållandet

Av , , 1 kommentar 15

 

Man får nya insikter varje dag. Till exempel slog det mig idag varför min man tycker att vi kompletterar varandra så fint. Han drar fram och tar ut grejer. Jag bär in och ställer tillbaka.
Ibland är jag glad att han drar fram. Som till exempel nu när vi skulle byta till vinterdäck.
 
Idag var det tyvärr min uppgift att bära tillbaka sommardäcken. Eftersom det vankas snöoväder vid tvåtiden så insåg jag att åtminstone åtta sommardäck, ett par mopeder och tre cyklar borde flyttas från uppfarten och stoppas in i garaget. En snabb titt i mitt garage skulle för den ovane resultera i ett konstaterande: Det går inte.
 
Men jag är en jäkel på att strukturera och packa. Jag tror att just den färdigheten har jag slipat till rejält i mitt ”kompletterande förhållande”. Det har liksom varit en nödvändighet för att äktenskapet skulle hålla om vi inte båda skulle trivas med att kliva över högar med saker. Jag tror jag har för korta ben för det, möjligen klarar man det bättre om man har väldigt långa ben?
 
Så jag började förstås med att plocka fram allt det vi ska använda nu i vinter, för att sätta sommardäcken längst in. Där fick jag insikt nummer två. Varje tom yta är magnetisk. Så fort jag röjt ett hål någonstans så är det på nolltid fyllt med något min man behövt plats för. Det spelar ingen roll om det är diskbänken, garaget eller förrådet. Jag tror han är rädd för tomma ytor. Men hålet i garaget var nu fyllt med…däck! Jag undrar, hur kan man ha 24 däck till två bilar? Jag trodde liksom att åtta per bil var max? Och då sitter ju som regel fyra på bilen.
 
Jag fick börja baxa, stuva om och röja ny yta och sen har jag staplat däck till förbannelse. Där fick jag en tredje insikt. Hur skulle jag kunna bära alla dessa förbannade däck om jag inte hade ett rejält lager tilltaget underhudsfett? Jag skulle förmodligen ha skavt sönder huden med höftbenet annars, när jag slängde upp däcken på höften för att kånka in dem.
 
Nu är i alla fall alla däcken inne, jag har fått in ett par mopeder, tre cyklar , en del virke och skivor. Jag har också fått fram jultomten, granslingan och vinterspadar, som står och väntar vid dörren på att plockas fram. Tro det eller ej, jag har också en fullt användbar gång genom garaget så att man kan ta sig ända in till skidor och skridskor, utan att snava ihjäl sig.
Jag hoppas att den inte drabbas av magnetism och att vi inte behöver dra fram så mycket mer ur garaget i vinter.
1 kommentar

Hips vips så var bilbesiktningen över och…

Av , , Bli först att kommentera 11

Hips vips så var bilbesiktningen över och för första gången på vad som känns en evighet så gick bilen igenom. Tack för det! Nu kan jag handlalite julklappar istället.

Bli först att kommentera

Not forever

Av , , 1 kommentar 10

 

 
Första halkan kommer alltid som en överraskning, säger de på TV. Jag är väldigt belåten med att för en gångs skull ha varit ute i exakt rätt tid för att lägga om på min bil.
Första kylan kommer förmodligen alltid också som en överraskning. Där har vi i flera dagar sagt att ”i kväll måste vi leta fram motorvärmarsladden”.
Har det blivit gjort? Svar nej.
 
Idag gjorde jag slag i saken och letade halvt ihjäl mig efter den gröna kabeln. Jag hittade en i garaget, men hade en vag aning om att den av någon anledning är kasserad men inte kastad.
Men eftersom jag inte hittade den andra så provade jag. Resultat noll.
Jag fick fortsätta leta och hittade den till slut på min mans verktygsbyrå inne i huset.
 
Nöjd och glad gick jag ut och satte i motorvärmaren och tänkte att jag skulle ha en frostfri bil tills jag skulle iväg på bilbesiktningen. Jag tryckte i kupevärmaren, men den var och förblev tyst. Jag tog med den in och kollade i ett annat uttag. Jodå, den funkade fint. Ut igen, men samma resultat. Sen har jag bytt skarvkabel, försökt hitta en bränd säkring och sprungit som ett jehu fram och tillbaka mellan garage och hus. Kupevärmaren är och förblir tyst.
Och jag har ingen aning om motorvärmaren funkar heller.
 
Varför kollar man inte sånt när det är 20 grader varmt och ledigt och man är på gott humör??
 
Nåja, jag har i alla fall fått fram spolarvätskedunken så att den där ilskna gula lampan slocknar innan dagens besiktning, som jag för övrigt inte har några positiva tankar om.
Även om vi har fixat elfel, lager, koppling och massor av annat tjafs så är det alltid någon jädra spindelled eller något annat omöjligt att förutse.
 
Just som jag är som mest irriterad kommer det ett sms från mellandottern som på bästa norrländska skriver ”He på P3!!”
Det gjorde jag snabbt som attan. Och där spelades Popsicles ”Not forever” och vips blev jag på så himla bra humör. Tydligen har ungarna har koll på de enkla knep som finns för att få mamma glad.
 
Och vintern håller väl inte i sig för evigt. Not forever.
1 kommentar

Gäst i verkligheten

Av , , 1 kommentar 16

Jag tror jag har landat i vardagen igen efter en smått hysterisk vecka. Min pappa fyller 70 år på torsdag, men så i veckan fick vi veta att han inte skulle vara hemma. För att så många som möjligt skulle kunna vara med av oss barn, så bestämde vi hastigt att vi skulle hämta hit honom från Vilhelmina på fredagen. Då skulle även de som jobbade natt och helg hinna träffa honom.

Jag insåg redan när vi planerade att det skulle bli lite jäktigt, eftersom jag skulle iväg på torsdag och fira en kompis som fyllt 50. Dessutom är det ju inte bara att knäppa med fingrarna och ordna en 70-årsmiddag för 25 personer med kort varsel. Särskilt inte som det var jag som skulle köra tur och retur till Vilhelmina och hämta honom.
 
Så efter en tvåtimmarsnatt onsdag till torsdag körde det ihop sig ytterligare då min syster ringde från Umeå och inte fick igång sin bil, med vilken hon skulle köra 50-årsfirarna till Övik. Och inte skulle hon hinna handla till firandet och fixa en del annat som hon hade lovat.
Och vem ska då göra det om inte storasyster?
Som kronan på verket hade en av deltagarna som också skulle köra till Övik, men måste vara där före oss, blivit av med sin bil, så guldvolvon var redan bokad för hans räkning.
Efter ett mindre psykbryt när syster ringde, så fick jag styra om det jag kunde med adrenalinnivåer högre än högst. Det var ren tur att brorsan hade skiftat om däck på min bil på onsdagkväll, eftersom min bil nu skulle vara i Övik ända fram till Vilhelminaresan. Det var inte ultimat att lämna maken hemma ett par dagar utan bil heller, särskilt inte när man ska ha gäster och måste handla mat och sånt nödvändigt.
 
Halv tolv på torsdag klev vi i alla fall in på Rehab på sjukhemmet för att kidnappa 50-åringen, som lurats längst bort i korridoren för att vi skulle kunna smita in på en toa och trycka på larmknappen. Vi hörde hennes steg hela vägen i korridoren och hennes min när hon ryckte upp dörren och vi började sjunga, ja den var helt obetalbar.
När hon hämtat sig från chocken åkte vi iväg mot flyget, där hon fick köra halkbana, innan vi tog in på hotell i Övik och väntade in övriga.
En helkväll på relaxen, middag och vin i baddräkt , surr och ostbricka på hotellet och en lite småkort, orolig natt senare så åt vi hotellfrukost och tog iväg 50-åringen på ansiktsbehandling. Sen körde jag raka spåret till Nordmaling och kastade av alla och satte fart mot Vilhelmina 12.30.
 
Det var strålande sol och torr vägbana så det gick som smort kände jag. Ja ända till Bjurholm vill säga. För strax därefter började vinterväglaget och snön började vräka ner. Jag satt som på nålar hela vägen, eftersom vi skulle vara tillbaka i Nordmaling kl 18.00 för födelsedagsmiddag på Levar hotell. Det var halt, spårigt, smömoddigt och bilkö hela vägen till Åsele. Sen var det åtminstone ingen bilkö, men fortare än 90 gick inte att köra, för det släppte direkt. Lagom framme kom första plogbilen.
Det blev en smash-and-grab i Vilhelmina där jag bara sprang upp till pappa och lyfte ner hans väska i bilen, spände fast honom och så iväg tillbaka samma väg.
Nu var det ännu mer snö och ännu längre bilköer. Hela vägen mellan Vilhelmina och Åsele var det omöjligt att köra om. Och värre blev det i jämhöjd med Fredrika där det låg bilar lite här och var i diket. Bilkön höll 60 km i timmen. Inte förrän jag svängde av i Bjurholm gick det att stå på lite.
 
Vi blev 20 minuter sena, men det var jag fullständigt nöjd med. Efter middagen åkte vi hem till oss och snabbdukade i ordning för tårtkalas. Det blev en sen natt igen och när jag landade på kudden vid 3-snåret ställde jag klockan för att komma upp vid 8 för att hålla en morgonpigg pappa sällskap vid frukost. Den morgonpigga pappan var dock så slut efter partyt att han inte klev upp förrän 11!
Jag och mekanikerbrorsan tog med pappa ut på sightseeing och lämnade så småningom av honom hos yngste bror för V75-sändningen. Under tiden klippte jag klart släktträdet som jag äntligen fått in alla bilder till. Jag hotade syrran kvällen innan att jag skulle hänga döskallar på hennes gren av trädet om hon inte levererade bilderna nästa morgon. Sen överlämnade vi trädet hos mekanikerbrorsan som bjöd pappa på middag innan han körde hem honom till Vilhelmina igen.
 
Själv åkte jag hem lagom till Julias kompismiddag med fem kvittrande 19-åringar i kök och vardagsrum och jag fick inte direkt någon energi av att se Leksand få storspö av jäkla Växjö.
Jag kan inte säga att jag var jätteledsen när vi på lördagkväll fick ett sms om att Antons bortamatch på söndag var inställd. Det blev en mycket lat morgon med frukost vi 13-tiden och sen  hann jag sy om en jacka åt storsonen och laga lite kläder istället.
Kom isäng sent igen efter en filmkväll med Isa som skulle sova hemma till i morse och åka direkt till Midgårdsskolan och som den ansvarstagande mamma jag är ställde jag klockan på 06.00 och gick upp och kokade gröt och dukade frukost åt henne.
Det är tacksamt att skämma bort henne nu när hon inte bor hemma.
 
Resten av dagen ska jag ägna åt att försöka få ner axlarna i normalläge och andas djupt. Det irriterande med att ha jobbat bort flera grader av sitt adrenalinmissbruk är att baksmällan blir värre än någonsin när man drar upp nivåerna för högt. Det får helt enkelt inte hända för ofta, för jag är tokslut idag.
Men både 50-årsfirandet och 70-årskalaset var lyckat och det är värt all möda i världen just nu. Innan helgen är jag nog alert igen!
1 kommentar

Tvåtimmarsnätter är inte bra. Jag är för…

Av , , Bli först att kommentera 8

Tvåtimmarsnätter är inte bra. Jag är för gammal för sånt! Fördelen är dock att man redan före sex hunnit skära äppelkaka till lärarfikat, jobba lite och skicka beställningslistor inför 70-årsmiddagen på Levar hotell. Nackdelen är att jag skulle behöva sova middag och det lär inte hända idag. Det är sådana dagar jag tänker på de som ska iväg och jobba den här tiden och som dessutom har ett par småbarn att lämna på förskolan innan. Jag avundas dem inte. Jag hade några få sådana morgnar när barnen var små och minns det med fasa. Det är fullt tillräckligt att man är trött själv. Dessutom skickade jag det här inlägget strax efter sex i morse. Vad som kom in i min blogg var en gammal blogg från mars i fjol. Dottern undrade om jag fått en knäpp…? Nej men vk.se tydligen..

Bli först att kommentera

Kalv a la köksbord

Av , , Bli först att kommentera 10


Det är en himla tur att man har kvinnor med rejält handlag i sin vänkrets.
Sånna som kan stycka en älgkalv på mitt kökbord bara sådär. Och det är
ännu mer tur att de är sådana som ställer upp när livet kör ihop sig för mig.

Det är mycket nu.. som man säger. Jag skulle behöva utöka varje dygn med en sådär tio timmar. Och det är väl självklart då som det dyker upp nya saker som man inte hade räknat med.
Som att man måste fira pappas 70-årskalas en vecka tidigare och därför får göra sig en sväng till Vilhelmina sådär appropå i veckan.  
Som att man dessutom tappade en veckas presentförberedelse till det vi skulle göra.
Eller som att man blir erbjuden en kvarts älgkalv i ett stycke.

Vad gör man då? Tja, man får helt enkelt ringa en vän, och få hjälp med styckningen av en händig väninna som både skjuter älg och strimlar dem.

Nu kokar köttbenen på spisen och min man putsar köttstycken medan jag har plockat fram köttkvarnen för att mala älgfärs. Vill det sig är jag klar innan hockeyn.
 
Jag hade sett fram emot att slå mig ner och se Malmö-Leksand ikväll i lugn och ro.
Det var innan jag visste att jag skulle baka långpannekaka till lärarfika för Antons spanska. Och det var innan jag visste att jag skulle hämta en bil från verkstaden i Lögdeå, där jag innerligt hoppas att de kunnat fixa det som är fel.
Det var också innan jag hade insett att jag skulle styra upp 70-årsmiddagen och firarhelg för pappa.
Det är ju tur att det finns periodpauser. Jag skulle nog behöva några sådana i min vardag också just nu.
 
Bli först att kommentera