Rätten till sin pappa

Min pappa lämnade oss utan förvarning när jag var 17 år. Med ”oss” menar jag mig, mina fyra syskon och min mamma. Pappa var inte mycket hemma på slutet. Han jobbade och bodde hemifrån under veckorna och kom bara hem på helgerna. Så småningom inskränktes besöken till att han kom hem lördag kväll och åkte söndag morgon. Mamma skötte allt här hemma.

Den här söndagen var han i alla fall hemma ända till eftermiddagen. När han skulle gå vinkade han till alla oss fem barn som satt framför TV:n i vardagsrummet och sa ”hejdå ungar, vi ses på fredag”. Sen gick han.

Ingen av oss syskon kunde då förutse att det skulle vara den sista gången vi såg honom på länge.

 

Det tog säkert någon timme innan jag började fundera på var mamma tagit vägen. Hon brukade ju som regel finnas runt omkring oss i huset jämt. Till slut gick jag in i sovrummet och hittade henne liggande på sängen, stirrande i taket. Jag minns fortfarande hur illamåendet sköljde över mig, jag trodde att hon blivit sjuk. Eller var hon död?

Hon tittade upp på mig med tom blick och sa med tonlös röst : Han kommer inte hem något mer.

 

Det tog säkert några sekunder innan jag fick klart för mig vad hon menade. Magen värkte. Ändå insåg jag direkt hur rädd min mamma måste vara. Hur skulle vi klara oss nu? Var skulle vi få pengar till mat och huset ifrån? Måste vi flytta? Vi hade inte ens en bil.

Jag blev, trots min oerfarenhet, kusligt rationell.

Jag fick ur mamma mer exakt vad han hade sagt. Han hade förklarat att han träffat en annan och inte skulle komma hem mer. Sen hade han alltså gått raka vägen ut till oss och sagt ” vi ses på fredag”. Det var det värsta sveket av alla kändes det som just då. Vilken ynkrygg.

Jag insåg att jag måste berätta för mina syskon och gick in till vardagsrummet igen. Sen ringde jag mormor.

 

Den natten låg jag i pappas säng bredvid mamma och önskade livet ur honom. Tänk vad mycket lättare det hade varit om han hade varit död. Om jag åtminstone hade fått känna mig ledsen. Sakna honom. Nu var allt bara en obehaglig mix av sorg, ilska och hat. Han hade valt bort oss. Sina egna barn. Hade jag rätt att vara ledsen då? När han medvetet valt att göra oss så här ledsna?

Mamma och jag låg vakna och pratade hela natten. Tankarna gick runt, runt i huvudet. Jag tror det enda som höll mig uppe just då, var att jag visste att vi hade mormor och morfar. De skulle hjälpa oss vad som än hände.

De följande dagarna minns jag som en dimma. Jag stannade hemma från gymnasiet för att se till att mina småsyskon kom iväg till skolan, laga mat och inte minst få mamma att äta och dricka. Att prata. Ringa en massa samtal.

Sen följde advokatbesök och mamma ville försöka med familjerådgivning, men pappa var inte intresserad. Han deklarerade att han inte ens ville ha umgängesrätt med oss.

Det var så att säga ett Clean cut. Rakt snitt. Erase and rewind. Han skulle börja om med ett nytt liv nu. Och där ingick inte vi.

 

Det tog flera år innan jag hörde av honom igen. Jag skickade en inbjudan till mitt bröllop som han ringde och tackade nej till. Det var första gången jag pratade med honom sen den där hemska dagen. Jag ringde när vi fick barn och berättade att han blivit morfar. Vi åkte upp och hälsade på honom i stugan en eftermiddag när det gått mer än tio år.
Det är den enda kontakt jag haft med honom tills han fick en hjärtinfarkt och måste göra en bypass-operation i Umeå.

Vi har alltid haft kontakt med släkten i Kalix. Farmor, alla pappas syskon och våra kusiner. Men inte pappa. När han fick sin hjärtinfarkt ringde min faster mig och bad att jag skulle ta kontakt med honom. Han mådde inte bra över det som hänt, sa hon. Nej, vem gjorde det? Men han hade ju i alla fall varit den som hade valet.

 

Jag ringde honom trots allt. Utan förlåtelse finns ingen framtid, som Desmond Tutu sa en gång. Vi var där på sjukhuset och hälsade på, nästan alla syskon. Barnen fick julklappspengar som de köpte ett playstation för. Sen dess har vi haft sporadisk kontakt.

De sista åren har vi setts några gånger till. Numera ringer han ibland, på födelsedagar och till jul. Vi åkte upp och firade honom i Vilhelmina när han fyllde 60. Vi sågs på farmors begravning och yngsta brorsans bröllop.

 

Att få fira hans födelsedag här hemma i fredags, i det hus han en gång bodde med sin familj, var alltså en ganska stor grej. En märklig och stundtals nästan magisk kväll där vi alla satt och tittade i gamla fotoalbum och pratade gamla minnen. Jag funderade mycket vad som rörde sig i hans huvud i fredags och lördags. Hur det var att träffa sina barn, barnbarn och sin exfru hemma i sitt gamla hus. Hur det var att sova i sitt gamla sovrum. Att titta på hur mycket träden han satte för 40 år sedan har vuxit.

Och hur känns att sitta ensam med sin sambo på dagarna, när han ser denna stora och bullriga barnaskara som förökat sig rätt så rejält. Jag gissar att det är mycket kvar att sortera i minnenas garderob. Jag funderar om han ångrar något i sitt livsval.

 

Men jag är glad att jag fick vara med och fira hans 70-årsdag och hoppas att han får en fantastisk dag hos sina syskon i Kalix idag.

Och för att han inte ska glömma att han har en familj med blodsband så fick han med sig ett släktträd med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Tydligt utmärkt med bild, namn och födelsedag. Och med plats för nya grenar.

Det har blivit en del grenar på trädet som stammar från pappa, som fyller 70 år idag.