Min kompis flög från Luleå i morse och sitter nu på Arlanda och väntar på flyget till USA. Lagom till frukost fick jag ett sms som jag läste högt för barnen. Där stod bland annat såhär.

Jag sliter mitt hår bland pappershögarna på köksbordet. Det är med andra ord dags för deklarationen. På TV i morse uppmanade man folk att inte vänta till sista minuten utan lämna in sina deklarationer i god tid, dvs redan nu.

Det finns goda nyheter och så finns det mindre goda nyheter.  En strategi när man ska meddela en dålig nyhet kan vara att ta en positiv nyhet först så att mottagaren är på gott humör.

Morgonens frukostdiskussion handlade om hur vissa kändisar lever sina liv.
I det här fallet var det regissören Tim Burton som karaktäriseras med poputtrycket ”emo” ( i det här fallet halvt asocial) och Helen Bonham Carter som stod under lupp.

Sanering avklarad. Spya-lukten är ersatt av en märklig doftblandning av klorin, såpa och citron. Ska man se det positivt så fick lilltoan en rejäl vårstädning på köpet. Och tack och lov att vädret tillåter vädring och utehängande tvätt. Sonen smsade och klagade på magont. Jag vill inte höra ! Jag undrar om de ska få äta endast grovsalt till middag eller om jag ska gå på huskurer med 80-procentig strohrom? Eller bara hålla tummarna?

Så var det dags igen. I morse låg en förklarande lapp på bordet från Julia, med önskan om att jag skulle dels ringa och sjukanmäla henne och dels torka bort resterna av spya i handfatet som hon på sin vingliga ben försökt rensa efter den första kaskaden som kom lagom efter hennes frukost tidigare i morse. Är det inte underbart att vara förälder så säg?

Det har varit en riktig mekardag idag. Båda bilarna har fått sommardäck. Skatebordar har skruvats isär i sina minsta beståndsdelar och truckar, kullager och brädor har roterat och bytt plats och så småningom satts ihop till en duglig skateboard av en mycket nöjd lillson. Storsonen har friserats av maken som gått loss med saxen.

En rytande dinosaurie som man styr med fjärrkontroll är tydligen en av höjdarpresenterna till Leo som fyller år idag. Storkusinen utforskar den för fullt. En läskig sak med vassa tänder som äter och skriker, gör utfall och är allmänt obehaglig. Det bästa med den är att man kan slå av den.

Snabba kast. Madrid blir en dag försenat men mina väninnor kommer iväg- i morgon. De tog bilen ner till huvudstaden idag och lyckades boka omflyget till Spanien till i morgon. En annan väninna hoppas komma iväg till Kreta med sin dotter i morgon. Jag blir alldeles matt bara av att tänka på alla turer. Det känns så lugnt och skönt hemma på min gata!

Madrid får vänta. Svägerskan och hennes svägerka skulle ha flugit från Umeå på förmiddagen och sen vidare söderut. Arlanda som varit tveksamtär visserligen öppet nu, men då är plötsligt umeå stängt. Och inget kan man göra. Just nu är jag glad att jag bara planerat att hålla mig på hemmaplan framöver.

Veganparty med en massa goda vegantårtor och firande av vegan-brorsdotterns 21 -årsdag ikväll. Kanske var det därför två rådjur kände sig säkra nog att i godan ro äta nedfallna äpplen utanför köksfönstret på brorsans gård.

Mycket prat . Och mycket varmt. Och mycket mätt. Men tröttast var jag inte. Den tävlingen vann min syster med hästlängder, hon såg ut som en zombie även efter fem stora muggar kaffe.

Det är många hockeyfans det är synd om. Fram till nu tänkte jag att det var mest synd om Sundsvall. Men efter Lövens konkursbesked idag lider jag något fruktansvärt med  Lövarna. Jag vet vad jag pratar om. Jag har varit där själv.

Jag tittar på sommarskor i en katalog. Det finns massor av fina, lågklackade sandaler i alla möjliga pigga färger, med slejfar och glitter.

Det märkliga är att alla skor jag skulle kunna tänka mig att köpa finns upp till storlek 35. Jag gissar att det är normalen för ett låg- och mellanstadiebarn. Max.
Vad säger det om min mentala ålder? Och framförallt, vad säger det om min skosmak? Jag är nog ingen Imelda Marcos.

Gatlopp till toaletten är dagens event. Lillsonen har gjort några explosiva starter på förmiddagen, men håller tätt uppåt. Det är bara illamående och kräkreflexer och falska alarm, även om det är nog så påfrestande. Det är tydligen många som åkt på en omgång. Vi får väl se om det blir värre. Det kanske var osmart att tvätta sängkläder redan idag? Som att reta magsjuke-gudarna ungefär.

Döden gjorde ett abrupt slut på vår söndag.
Jag hade precis lagt mig när mellandottern kom upp, helt förkrossad, efter beskedet att hennes kompis pappa dött. Hon var otröstlig, fullt förståeligt.
Dagen avslutades därför med ett samtal om liv och död, om hur man  kan finnas till hands och hur man kan reagera på olika sätt. Hur fort saker kan hända. Erfarenheter av dödsögonblick. Värdet av att ha varit med när det hände. Allt.

Det är den andra pappan i Julias klass som går bort på kort tid. Det väcker tankar om varför och hur tunn livslinjen är, vad det är som skiljer och när det kan drabba ens egen familj. Jag har legat vaken och tänkt på den drabbade familjen, på mamman, på barnen, på andra i deras närhet. Det är en svår tid för dem just nu, med mörker som man måste igenom. Och alla vi som har lyckan att vara i livet idag borde tänka en gång extra på det och ta vara på tiden. Alla har inte den gåvan idag.

Maken gillar effektivitet. Nu lagar han söndagmiddag och jag tror han är väldigt nöjd med sitt maximala utnyttjande av ugnen. För att inte tala om det faktum att maten sköter sig själv medan han är ute och spelar baseboll med lillsonen.

Det regnade i Shanghai idag om ni inte visste det. Väldigt vanskligt att köra Formel 1 med blankslitna däck då. Klockan nio i morse gick starten och då parkerade sig ”halkbanemannen” i min soffa för att följa dramat. 56 varv. Runt runt runt. In i depå. Runt, runt, runt. Avåkning. Runt, runt, runt. Omkörning. Runt, runt, runt.

Intressant sport det där. Den måste göra sig mycket bra i TV i jämförelse på plats, om man bortser från att man då missar lukten av bränt gummi och olja. Och så någon märklig annan doft/lukt säger de som sett ett lopp live. Å andra sidan kan man ju i TV följa bilarna mer än bara den hundradels sekund de flyger förbi ens läktarplats.

Jag sov som en kratta och har tömt mina sista krafter på en färd in till Umeå idag. Det var av nöden eftersom vi hade en ombesiktning på guldvolvon som nu hade övergått till körförbud.
Det var helt tomt på besiktningen i princip och fort gick det. Fort och fint, tack vare äldsta  lillebror som fick skruva isär och ihop min bil medan jag åt middag hos hans sambo i onsdags.

Jag gnäller. Men inte tillräckligt tydligen. Ingen har observerat mitt stackars tillstånd.Ja utom min man då som konstaterade att jag hade feber, efter att han stuckit in sina kalla fötter under mitt täcke i går kväll.

"Jaha, inte visste jag att du var sjuk" konstaterade ett av barnen efter att jag förklarat att jag inte skulle följa med till simhallen.
"Du ligger ju inte direkt och weenar (tonårssvengelska för gnäll)  i soffan med en massa täcken som vissa andra"

Jaså? Är det sånt som krävs?? Här tror man att man liksom av sig själv ska få full uppbackning för att alla borde se hur eländig och snörvlig man är!
Och så måste man i själva verket påvisa det genom att ligga och gnälla i soffan för att markera det! Det räcker inte med att jag inte har klätt på mig!

Därför ska jag satsa på att ligga i soffan ensam idag och tycka väldigt synd om mig själv. Och så ska jag tycka synd om alla som skulle ha flugit någonstans idag som får stanna hemma på grund av askmolnet. Det skulle ha varit värre än lite halsont.

Som man bäddar får man ligga. Igår kändes det som ett genidrag att byta alvedon mot sangria på dammiddagen hos svägerkan. Lite halsont kan juinte få förstöra en sån kväll, eller hur? Idag verkar det inte fullt lika smart och det där "lite ont i halsen" är bytt mot "mycket ont" och tjocktröja och täcke inomhus är ett måste. Jag tror jag känner mig som när en "riktig karl är förkyld" !

Just när man trodde att man skulle drabbas av en enorm kick av vårljuset konstaterar jag att effekten idag är precis den motsatta. Kan man fåöverdoser av ljus? Någon sorts anti-effekt? Eller somnade jag bara för sent igår till tv-ljudet och besvikelsens suckar över att New York Rangers föll påstraffläggning och missar slutspelet i NHL- hockeyn? Henke Lundqvist vaknar nog lika trött och down som jag idag.

Jag var mer eller mindre inställd på att det var kört i hockeyn tills 44 sekunder återstod i Leksand. Då tändes hoppet när Patrik Carlsson slog in ledningsmålet. Precis exakt då var faktiskt Leksand i Elitserien. Rögle-Södertälje stod mirakulöst nog 2-2, trots att Södertälje satt in sin andremålvakt och dessutom slöspelade.

 

Först chock. Sen kom ilskan. Besvikelsen. Frustrationen. Flera dagar i ett svart hål. Nu är allt det där ersatt med en liten strimma av hopp.Mycket liten, men den finns ändå. Säsongens sista match. Besvikelsen idag kan inte bli större än den i torsdags. Men Glädjen KAN bli enorm, även om halmstrået är både bräckligt och utnött. Är det sånt som kallas mental förberedelse? Det mänskliga psyket är fantastiskt. Nu kör vi!

Jag tillbringade halva dagen kallsvettig på alla fyra på golvet med fruktansvärt ont i buken och ryggen. Det kändes som  förlossningsvärkar och till slut hade jag så ont så jag kräktes av smärta, till sonens stora förskräckelse.
Jag har haft njurstensanfall för många år sedan och den värsta gången var det så ordentligt att jag faktiskt fick ett missfall i samma veva.
När jag får sådär ont av någon sjukdom, vilket har hänt några gånger i livet, så hinner jag alltid fundera på vad jag inte hunnit göra innan jag dör.
På den nivån var jag idag.
Min man ville att jag skulle ringa vårdcentralen men jag ville avvakta.
Så småningom gav det med sig och det kändes lindrigare att vara ute i rörelse på gården.

Men det var bara början. Den logiska fortsättningen skulle naturligtvis komma.
Och smärtan jag känner just nu, efter  att Leksand spelat bort sin Elitserieplats i en riktig plattmatch mot Växjö, är värre.
Inget smärtstillande i världen hjälper mot det.
Vi hade allt i egna händer ikväll.
Jag skulle inte vilja vara spelare i Leksand i morgon när de ska möta folk på orten.
Det finns fortfarande en liten, liten chans i sista omgången på söndag, men att tro att AIK ska missa det här guldläget är ett långskott. Växjö brände sitt krut ikväll är jag rädd och de är bättre hemma än borta, även om jag inte tror att Janne Karlsson och hans lag lägger sig.
Att Södertälje ska vinna borta över Rögle är däremot inget att hoppas på. Södertälje anstränger sig aldrig i onödan och de är redan klara.

Kvällar som den här undrar jag om man ska fortsätta med det här vansinnet som gör så ont, så ont.
Men ge mig ett par veckor så är jag redo för en ny säsong i Allsvenskan med en ny kvalserie till våren. Förhoppningsvis med fler spelare från Leksands J20-lag som trots allt blev svenska mästare i helgen.

 

92 mil bakom oss och vi svänger just in i Nordmaling med två minuter till matchstart. Det gäller att planera. Nu väntar drygt två timmars ångest igen...

Pensionärsvarning på mig. Jag var packad och klar långt före utsatt tid i morse. Faktum är att vi kom iväg nästan exakt på sekunden os vi skulle. Vi hade till och med varit på väg för en kvart sen om inte kusinen saknat sin psp-kabel så vi letade för säkerhets skull genom väskorna en gång utanresultat. Nu åker vi genom Götatunneln på väg ut ur Göteborg. Hemma lagom till Leksand- Södertälje är planen.

Hackad natt kan man säga. Efter att ha skrattat halvt ihjäl oss åt brorsans gamla fotoalbum rasade jag isäng vid tvåtiden efter att ha skickatett sms till äldsta dottern om att jag skulle gå upp och öppna porten åt henne när hon kom från krogen. Lagom till jag hade somnat som bäst fick jag svar på smset och flög rakt upp. Sen låg jag och funderade på allt farligt som kunde hända henne i stan en sån här kväll och gick igenom Leksands vinstmatch i huvudet. Hela olearys stannade upp när jag skrek över vinstmålet för i den här stan är man bara intresserad av fotbollskärmarna! När jag äntligen hade somnat ville lillsonen att jag skulle följa honom ut till toaletten i korridoren. Sen hann jag ungefär precis somna om igen innan dottern ringde ochstod utanför porten där vid fyratiden. Om man brukar säga att någon luktar som en systembutik så hade vi här någon som luktade som ett helt system-köpcenter. Eller som en hel anläggning. Hon hade haft en strålande kväll på jazzklubb med plastkusinen och hennes pappa och kvittrade som en lärka medan hon försökte få av sig kläderna och dråsa mer på madrassen bredvid lillebrors så att jag kunde släcka sänglampan. Vilken överraskning att jag sen blev väckt nyss ur djupsömnen för en ny toaeskort! Allt medan min egen Hannibal sover vidare i sin snarkmask lyckligt ovetande om något alls av nattens äventyr. I morgon när jag gnäller försvarar han sig givetvis med att han sover innerst. Jag undrar vad som väcker mig härnäst när jag slumrar in igen nu?

Sitter på Göteborgs enda Olearys och ser AIK-Leksand. Märklig mix med ljudet från femtioelva fotbollsmatcher samtidigt, men nöden har ingen lag. Snart nedsläpp i den andra perioden och jobbigt jobbigt jobbigt. Det är nästan mer ångest än förväntan just nu och det är inte riktigt bra för mig. Min man erbjöd sig att köra hem så att jag kunde ta en öl, men det är otänkbart. Hockey måste man se nykter om man ska ha maximal upplevelse.

Mest förtvivlan och inte mycket hopp. Så inledde prästen gårdagens predikan. När jag var liten var långfredag en dag när man inte fick göra någonting annat än att möjligen se en Tv-film om Jesu liv och död. Som jag minns det var det alltid mulet väder på långfredag också. Men jag minns också att det var en dag av eftertanke på något sätt. Därför inledde jag , dotter,man, brorsdotter och svågerka gårdagen med högmässa i Masthuggskyrkan uppe på berget. Sen åkte vi till Landvetter och hämtade Sofia som flög från Stockholm till Göteborg för att fira påsk med oss. Efter det bytte vi det ena templetmot det andra som min man uttryckte det. Mammons tempel som är min brors benämning på ställen som Outlet Freeport. Jag åkte hem med första bilen för atthöra det jag kunde av Rögle- Leksand på webben. I sanning en match mellan hopp och förtvivlan där jag ändå får vara nöjd med två poäng. Kvällen avslutades med att vi späkte oss med spenatsoppa,korvbröd med banansmak och toppade med mörk rom och cola till intressanta diskussioner om hur vi ville ha vårabegravningar och hur vi trodde att våra syskon skulle vilja ha sina . En riktigt lång fredag med den rätta touchen!

Bror gör falafel till middag och Göteborgs-Julia jobbar som ett bättre grillbiträde med falafelproduktion. Ett bra sätt att tillbringa skärtorsdag på i sällskap med ett glas vitt! Säga vad man vill om lillebror men han går aldrig den enkla vägen vad gäller mat.

Operation idrottsoperation är igång. Jag släppte nyss av son och flickvän på Orthocenter på Annedalskliniken (som kallas IFK-kliniken eftersom den kom till i ett samarbete med IFK Göteborg när det hela började) Jag hann knappt vända bilen så försvann han ur sikte från det lilla väntrummet med skinnsofforna bakom glasfönstret på våning två. Det spills ingen tid idag heller. Nu åker jag fem minuters bilväg till vår lilla uthyrningslägenhet i huset bredvid brorsan och sover en stund tills sonen ska ha hämtning morfinhög och glad. Gissar att det blir strax före lunch. Man och två barn sov tungt när vi smög ut i morse till ett uppsprickande Göteborg utan snö och med en och annan krokus blommande i rabatten. Skönt!

Äntligen framme i Göteborg och gissa om jag gjorde mig osams med en väktare från ett p-bolag det första jag gjorde. Det är alltid trångt om parkering hos bror. Vi ställde bilen två meter för nära en korsning medan vi lyfte ur packningen för att sedan åka och parkera bilen. Tilläggas ska att denhär korsningen är sista korta snutten på en återvändsgränd på en liten gata där det i rusningstrafik går 10 bilar i timmen. Den här tiden går det en bilvar fjärde timme. Ändå tyckte hon att vi skulle gå med packning täcken kuddar lakan kryckor osv i tvåhundra meter för så där nära korsningen får man inte stå och lyfta ut väskor på trottoaren. Jag förklarade vänligt att vi just kört 95 mil,hade två sjuka barn och en som ska opereras sju i morgon bitti och att det skulle ta mig en minut att lasta ur bilen. Det var inte skäl nog. Gissa om hon ställde sig bakom bilen för att se till att vi körde undan. Mankänner sig verkligt välkommen...not. Och ja,jag vet att hon har lagen på sin sida, men ibland gör jag avsteg från den och just här tyckte jag att man faktiskt kunde se mellan fingrarna. Tyvärr stärkte hon alla mina fördomar mot sin yrkesgrupp. Och jag konstaterar än en gång att jag nästan alltid blir trevligare och smidigare bemött i Stockholm än jag blir i Göteborg. Goa gubbar och tanter ? Nja. Nu ska jag sova fyra timmar innan det blir operation på IFK-kliniken. Där blir vi i alla fall väl omhändertagna.