En bild säger mer än tusen ord. Jag har naturligtvis knyckt den från min dotter.

Inte kan man sova en sån här natt. Fantastiska bilder från Leksands utematch igår håller hjärnan igång. 17319 åskådare och en inramning som inte kunde ha varit mer perfekt. Det enda som gick snett var spelet på isen. Mora såg giftiga ut redan i förra mötet och de var ännu bättre nu. Hur mycketdet än svider att säga det så kan de nå riktigt långt i en eventuell kvalserie. Leksand har jag aldrig haft lägre förväntningar på än i år. För större delen av landet verkar det komma som en överraskning att Leksand får slåss i nya ”play-off-serien” (eller förkvalsserien som det faktiskt heter) för att ommöjligt ta sig till kvalserien. Men hallå! Vi har inte bättre lag än såhär. Vi satsar på långsiktighet och har inget i Elitserien att göra nästa år. Tvärtom är jag rädd för att det kan bli en tillbakagång på den inslagna vägen där man satsat hårt på en stomme med egna produkter. Vi har grymt många bra juniorer som behöver ett eller två år på sig. Och jag är beredd att vänta. Men visst svider det att hockeyfesten igår inte fick vara just en fest hela vägen fram. Det gör tillräckligt ont för att man ska ligga sömnlös i alla fall.

Litet Jul(ia)bord på Jul(ia)afton den 24 februari. Är man riktigt klok?

Julia har haft efter-jul-ångest. Eller kanske snarare längta-till-jul-panik. Hon har suckat och suckat över alla julprydnader som plockades ner och uppenbarligen har hon smygsparat någon låda för igår , den 24 februari, var det dags för Jul(ia)afton.
Julbord var beställt till middag. Jul(ia)pyntet stod hon för. Så jag fixade barnens önskemål till jul(ia)bordet.
Ingen sill eller Jansson med andra ord.
Däremot köttbullar, prinskorv, kyckling, kokt potatis, tunnbröd , julmust och sånt.
Jag gjorde mig till och åstadkom en liten nätt mini-julskinka av en bit julskinke-griljerad kassler. Anton var mycket imponerad.

Kyckling, prinskorv och köttbullar och så miniskinkan med julgriljering längst bort.
Det är märkligt vad mycket vardagsmat man äter till jul egentligen.

Pappa spelade med och ropade Gooood Juuuuuul(ia) med tomterösten när han kom hem. Anton klädde upp sig i slips och skjorta och Julia hade jul-linnet.

Under kvällen delade Julia ut Jul(ia)-klappar i form av Jul(ia)kort specifika för våra olika personligheter i familjen. Dessa hade hon och Isa tillverkat i helgen.

Sen åts det ris a la malta med mixade jordgubbar, precis som vilken julafton som helst. Julia garnerade och fluffade till.

 

Idag när jag klev upp konstaterade jag att det för ovanlighetens skull var mulet den 24 februari. Nästan alltid har det varit smärtsamt strålande sol och fantastiskt vinterväder. Precis som den morgonen för exakt 17 år sedan när min Morfar dog. Den första riktigt stora, förlamande sorg som drabbade mig i livet. Den var så kraftig att den satte igång mitt förlossningsarbete dryga två månader för tidigt och även om det gick att förhala förloppet föddes Isa till slut i mars,  fem veckor för tidigt.

Den här tiden  24 ferbuari 1994 hade jag just fått iväg mamma och mormor till sjukhuset efter ett man ringt och varit mycket kryptiska i sitt samtal. Då var Morfar redan död sedan tre timmar tillbaka. Det fick vi aldrig veta. Mamma och mormor stressade upp i panik till sjukhuset för att mötas i korridoren av en personal som undrade om de ” ville titta på honom först eller prata med läkaren först”.
Mormor fick total panik, sjönk ihop på en stol i korridoren och vägrade gå in först. Jag blir fortfarande helt förlamad själv när jag tänker på hur hon måste ha känt i den sekunden. Helt oförberedd.

Det känns just nu som att matlådorna tar över mitt liv. Under hösten är det bara Julia som haft sin lilla matlåda ( eller två för att variera och slippa äta samma mat till lunch som till middagen innan) i kylen. Men plötsligt har matlåde-användandet exploderat.  

Vid fyra vaknade jag kallsvettig med ont i magen och var helt förvirrad efter en dröm som jag inte riktigt visste hur det stod till med. Jag drömde att man gav ryska barn uran mot magont och att de här barnen därför nu var ständigt kidnappningshotade för att återvinna uran ur. En sorts uranförvaring alltså. Stackars barn! Och förmodligen tyckte mitt undermedvetna ”stackars dig Monica” eftersom jag med magont nu var i farozonen för ”ett par teskedar uran om dagen bekämpar magen”. Eller så hade det helt enkelt att göra med lillsonens utrop och aningen för väldetaljerade information när han kom hem efter bortamatchen mot Kramfors igår kväll: Jag har just haft en obehaglig toalettupplevelse!

På väg till sonens samling inför bortamatch satte vi oss i en varm chrysler. Det gick fint i tre kvarter. Sen fick den ett återfall på fjolårets rapsdieselhelvete. De där miljövänliga drivmedlet är gjort för södra sverige. Minus 32 i natt funkar inte på en bil som helst ska köras på motorväg icalifornien. Det är då man älskar sin gamla skrotiga guldvolvo som startar utan motorvärmare efter att ha varit stillastående i flera dagar. Vi hann tomi tid till samlingen trots bilbyte. Dagens tacksamhet går till saker man kan lita på.

Efter att ha varit ute på bron i nattlinne och tittat på när sonen satte i motorvärmaren på Chryslern tidigt i morse, återvände jag in i stugvärmen i godan ro, nöjd med att vara förberedd för iskylan. Resten av huset sov gott.
Då ringde syrran i panik. Hon skulle till jobbet i Umeå och fick inte igång sin Chrysler.  

Så jag sprang upp till sovrummet, skrek upp man och barn ur sängarna och slet på mig kläder och kastade mig ut i en något hopfrusen guldvolvo som dock alltid startar som en klocka. Peppar , peppar!  
Jag hade inga stora förhoppningar om att kunna kabla igång hennes diesel och efter några minuters försök var det bara att ge upp och skjutsa ut henne till min svågers jobb så att hon fick ta deras Volvo. Han gick inte att nå på telefon så rätt vad det är får han en obehaglig överraskning när han ska ta bilen hem idag och får gå.

Jag skjutsade systersonen till fritids plockade upp Anton ( som i all hast fick byta kläder eftersom de skulle vara rödklädda idag) och Julia och körde dem till skola och jobb när nu ändå bilen var varm. Jag hann dessutom köra tillbaka med en kvarglömd matlåda innan jag återvände hem. 

Nu är den fjärde frukostdukningen bortplockad och jag tänker hålla värmen med en tur till tvättstugan. 
Idag är det Alla hjärtans dag. Dagens tacksamhetstanke är att man bor på ett ställe där man kan hjälpa andra och själv bli hjälpt såna här eländiga mornar. Det är väl hjärtevärt en sån här dag?
Dagens deprimerande vädersurf visar på vargavinter hela veckan. Var det inte nu våren var här?