17 år senare

Idag när jag klev upp konstaterade jag att det för ovanlighetens skull var mulet den 24 februari. Nästan alltid har det varit smärtsamt strålande sol och fantastiskt vinterväder. Precis som den morgonen för exakt 17 år sedan när min Morfar dog. Den första riktigt stora, förlamande sorg som drabbade mig i livet. Den var så kraftig att den satte igång mitt förlossningsarbete dryga två månader för tidigt och även om det gick att förhala förloppet föddes Isa till slut i mars,  fem veckor för tidigt.

Den här tiden  24 ferbuari 1994 hade jag just fått iväg mamma och mormor till sjukhuset efter ett man ringt och varit mycket kryptiska i sitt samtal. Då var Morfar redan död sedan tre timmar tillbaka. Det fick vi aldrig veta. Mamma och mormor stressade upp i panik till sjukhuset för att mötas i korridoren av en personal som undrade om de ” ville titta på honom först eller prata med läkaren först”.
Mormor fick total panik, sjönk ihop på en stol i korridoren och vägrade gå in först. Jag blir fortfarande helt förlamad själv när jag tänker på hur hon måste ha känt i den sekunden. Helt oförberedd.