När vardag är fest

Livet återgår sakta till det normala efter några helt hysteriska veckor. Nu är det bara ett dubbelkalas kvar på lördag och sen är det några riktiga stretarveckor fram till påsk. Ni vet sådana där veckor där det inte händer så mycket.

Tråkiga kan tyckas. Men oj vad jag ser fram emot dem. Att hinna landa. Att få saker gjorda, sånt som nu bara ligger på hög.
Imorse flög stordottern hem till Stockholm och min man suckade djupt när han konstaterade att det är så fantastiskt och KOMPLETT när alla barnen är hemma samtidigt. Det där som förr var ens vardag är plötsligt fest.

Fest var det inte när jag klev utanför dörren i morse. Snacka om orkanvind.
När Anton och jag klev upp konstaterade jag sol och en minusgrad. Innan vi hunnit ner till köket var det svart-grå himmel och snöstorm.tre minuter senare sken solen trots att det fortfarande snöade. Och så plötsligt var det en minusgrad och strålande sol igen! Jag knöt på mig gymnastikskorna och gick ut glad i hågen

Men det såg bättre ut inifrån än utifrån så att säga. Jag vände tillbaka från promenaden och varnade storsonen för hårda vindar när han propsade på att cykla till tåget. Efter ett par minuter kom han tillbaka och sa att han nog kunde tänka sig skjuts i alla fall, för han stod helt still på gatan i motvinden.

Dagens positiva är att allt på gården är fastfruset eller insnöat. Alltså kan det inte blåsa omkring en massa skit. Bra!