Ordet baksmälla har fått helt nya dimensioner. Inte för att jag söp till på alla fester, men så sliten som jag varit idag var det länge sen jag nådde upp till.
Jag var uppenbarligen inte ensam om det. När jag , stordottern och lillsonen just hade plockat upp lillsonens klasskompis för att skjutsa dem till praoplatsen på Hörnsjö friskola ringde syrran. Där var det totalpanik efter att de försovit sig och systersonen missat skolbussen till Vännäs, för övrigt den enda som går på morgonen om man inte ska åka omvägen via Umeå.

Den första ateljebilden på mina tvillingsyskon Annica och Anders är fullständigt underbar och satt länge i skyltfönstret på Alfons foto.

Idag fyller mina småsyskon 40 år. Det är inte klokt att det har gått 40 år sedan den där morgonen när mormor väckte mig med ett Grattis! När jag frågade varför hon sa grattis berättade hon att jag hade fått en bror och en syster.

Som den luttrade 8-åring jag var förstod jag verkligen inte varför hon gratulerade mig. Jag hade redan två småbröder och de hade jag minsann redan haft en del problem med. Två syskon till, och dessutom i samma storlek, det kunde innebära ännu mer inskränkningar insåg jag.

Fördelen med att de var två var att alla mina klasskompisar avgudade de där bebisarna. Det innebar att det sällan var problem med villiga barnvakter när mamma behövde hjälp mellan varven. Man tog bara med sig någon kompis hem så var saken ur världen!

Men visst älskade jag mina syskon och visst tyckte jag de var söta ibland. Som när de just kommit hem från BB och låg i varsin röd spjälsäng längs väggen i mammas och pappas sovrum.
Sen dess har jag både ofrivilligt och frivilligt släpat på dessa tvillingar. De har bott hos mig mellan varven, de har hälsat på sin storasyster var jag än har bott, syrran har varit med mig till Cypern när jag och dåvarande pojkvännen åkte dit när hon var 11 och jag 19, de har fjällvandrat med mig och maken, de har semestrat med oss i Sverige och vi tog till och med med oss snorungarna på vår bröllopsresa 1986! Två 15-åringar!

Aldrig trodde jag då att de båda skulle komma att jobba inom vården. Syrran som ambulanssjuksköterska och brorsan som nattundersköterska.
Det är ju inte så att man kan få ihop Annica och Anders på samma lilla fårskinn för foto längre.

 Nu är vi samlade i Nordmaling och det innebär att vi ses på ishallen, på förskolan, på skolan, på födelsedagar, på affären, ja lite överallt. Det innebär också att våra barn har väldigt mycket kul ihop.
Vi har våra strider och diskussioner, ingen av oss är direkt lågmäld och alla har många åsikter. Men jag skulle aldrig vilja leva en dag utan dem.

Idag blir det med andra ord ett par kalas på två olika håll. På lördag är vi bjudna på den gemensamma födelsedagsfesten, det så kallade 80-årskalaset. Vi firar rejält med andra ord.
 

Det är inte mycket som förändrats de sen den här bilden på Anton och Måns togs för några år sen. Skillnaden är att ikväll är har mitt vardagsrum bytts ut mot en visit i Skellefteå Kraft Arena.

Jag gissar att det är glada tongångar i Chryslern  just nu. Det var uppsluppna pojkar som åkte härifrån i eftermiddags, sedan lillsonen hämtat de två småkusinerna på fritids för att de skulle få följa med till Skellefteå och se en slutspelsmatch med storkusinerna. Det lär inte vara mindre glada miner nu. Däremot tror jag att det kan vara betydligt dystrare miner i morgon bitti när de små liven ska till skolan. De lär ju inte vara hemma före midnatt.

Det känns länge sen minstingen var med i småstjärnorna som Iron Maidens Bruce Dickinson

Idag fyller minstingen 15 år. Jag kan bara konstatera att alla som säger att det känns värst när yngsta barnet kommer upp i ålder, ja de har rätt. Inte så att jag önskar mig fler små barn. Det är mer bara en rejäl påminnelse om att åren gått. Igår kväll låg jag som vanligt och funderade över vad jag tänkte vid samma tid för 15 år sedan. Timmarna innan vattnet gick och vi fick ila in till förlossningen ett par veckor för tidigt.

Dagens reflektion är att lillungen inte förändrats nämnvärt som person under åren. Han går fortfarande in med hundra procent i det han gillar. Det han inte gillar har han hundra procent motstånd emot! Och han är fortfarande en riktig tävlingsmänniska som inte riktigt kan uppbåda maximal energi förrän det är just tävling.  

Tävlingsmänniska? You bet!

Ikväll blir det kalas för släkten och en och annan kompis och jag gissar att det sen kommer att jublas åt AIK-HV71 på TV, Ja, såvida underdogen AIK vinner. Hockeyslutspel och kval är ett stående inslag vid sonens födelsedagsfirande.

Förr i tiden var det även fotboll som gällde. Numera är det hockey för hela slanten.
Antons lag hade  förresten IFK Rundviks enda röda matchställ. Förvillande likt Nordmalings BK!

Lillsonen spelar sin sista seriematch i hockeyn ikväll. Det blir raka spåret hem från skolan för att äta middag och sen direkt till ishallen.
Lite otajmat  har han dessutom svenskaprov i morgon. Och det lär ju inte vara läge att trycka in 1700- och 1800talets litteratur i skallen på honom efter 22 ikväll. Det där skulle han förstås ha förutsett så att han plockat hem svenska-böckerna från skolan under lovet, men eftersom den här matchen flyttades under denna vecka så hängde vi inte riktigt med.

Mitt i förhöret så inser jag verkligen generationsklyftan. Min son kan inte Gubben Noah! Fjäril vingad kan han inte erinra sig att han sjungit någonsin. Gullivers resor som jag såg tecknad varje jul i mellandagarna när jag var liten, den har han aldrig sett. Dickens ”A christmas carol” med den elake Scrooge hade han koll på tack vare den nya filmen.
När jag spelade upp ”Så lunka vi så småningom” på Youtube så piggnade han dock till
” Den känner jag igen. Det är den där typ snapsvisan som fröken sjöng på svenskalektionen”

Jag har i flera dagar stirrat på en hög kartonger i hörnet i vardagsrummet. En del är julpynt, en del är storsonens hemflyttade bohag, en del är stordotterns hemflyttade överblivna, en del är gamla genomgågna tidningar. Jag trodde att jag skulle hinna ta itu med den där högen i helgen, men jag hade tydligen förträngt att min lillebror från Göteborg skulle komma hit. Och jag vill ju gärna ha en anledning till att slippa göra något åt den där högen.

Anledningen till hans blixtvisit är att de skulle ut och överraskningsfira min yngsta lillebror som fyller 40 år i veckan. Det verkar ha varit en trevlig lördag, och det var en ganska sliten skara som låg utslängd i vardagsrummet hela söndagen.

Igår kväll skjutsade vi lillebror till tåget i Umeå och kunde konstatera att det var bättre väder än när jag hämtade honom i torsdags morse. Vi får se hur det ser ut när han dyker upp till helgen igen, för då är det den officiella festen för lillebror och lillasyster som logiskt nog också fyller 40 eftersom de är tvillingar.

Detta blir med andra ord en riktig partyvecka med kalas i tre dagar för olika personer och en konfirmation ovanpå det på söndag. Dessutom kommer som sagt brorsan tillbaka på fredag men då med hela sin familj och vår stordotter kommer från Stockholm . Det blir fullt hus så jag tror vi behöver den där ytan som just nu upptas av kartonger. Varför ska det vara så jäkla svårt att ta sig i kragen och få undan den där skiten nu?

Löven-Modo blev en riktig känslomatch idag. Passion oavsett division om jag ska låna ett Leksandsuttryck.
Jag åkte in i morse med sonen och kusinen som båda skulle döma tre matcher var i cupen. Lunch skulle de få också. Nu visar det sig att lunchen serveras på Hedlunda och att domarna har en halvtimme mellan matcherna. Ganska kört att hinna dit och äta med andra ord. Så min egen matsäck bestående av bland annat en Gainomax ligger numera i domarmagen!
En sak som är lite kul ändå är att stå bland föräldrar när man själv inte har sympatier för något lagen. Det finns mycket klokskap men ojojoj vad det finns mycket dumhet också!

Det är slut. Över. Finito. Leksand är ute ur kvalserien. Den sista matchen mot Mora i morgon blir betydelselös och Mora tar sig vidare på värsta jäkla flytet ikväll. Jag tycker sjukt synd om Västerås som spelade ut Mora hela den tredje perioden men inte får in pucken. 0-0 stod det när Västerås, som var tvungna att vinna, tog ut målvakten. Givetvis får flyt-Mora en kontring i samma sekund som Västeråsmålvakten lämnar buren. Mora tar sig alltså till kvalserien på att göra mål i öppen kasse.
Precis som HV71 tog seriesegern i Elitserien ( och snuvade Skellefteå på den) genom att Södertälje tog ut målvakten när de hade oavgjort mot HV71 och HV slog in mål i tom bur.
Vissa lag har flyt. Andra inte.

Men nu är det slut som sagt. Vilka jag håller på i kvalserien vet jag inte. Modo, Södertälje, Rögle, Örebro, Växjö eller Mora. Pest, kolera, digerdöd, spetälska, aids eller whatever. Det finns ingen positiv känsla för något av lagen. Möjligen skulle Örebro eller Växjö kunna få ta sig upp. Det blir ju intressant att se vilka hisnande publiksiffror de drar i bortamatcherna i ES? Och Allsvenskan skulle livas upp lite med ett par nya lag.

Jag fick en mycket obehaglig överraskning när jag klev ut genom dörren kvart i sex i morse. Det kändes som snö upp till halsen. Gatan var oplogad och så snöfull att jag körde fast! På gatan!
Efter lite trixande med bilen kom jag ut på en plogad väg efter att ha skuttat över plogkanten.

När barnen har sportlov är man mer eller mindre heltidsanställd som chaufför. Är det inte Ålidberget och skidåkning, så är det chinchilla-matning i Umeå eller som idag: LAN i Rundvik. Vi packade SAAB-lånebilen full med kontorsstolar, datorer, skärmarmultivitamindryck och andra viktiga attiraljer. Ett dygn senare ska jag tillbaka med allt. SAABen är  temporärt vår eftersom vår Chrylser just nu semestrar på Kastrup i Danmark medan SAAB-ägaren som körde dit den har flugit vidare till Barcelona.