Jag säger som Fylking.
Äntligen!

Deklarationen är inlämnad och efter fjolårets hetsjakt på den gula postlastbilen, tog : jag mig i kragen och gjorde det jag aldrig orkat sätta mig in i förut: Jag deklarerade på internet.
Lite krux var det innan jag hade kommit överens med systemet, men det var i inlämningen av momsbilagan och NE-blanketten man måste lämna om man är enskild näringsidkare som det så fint heter.

Nu är saken ur världen det närmaste året och jag förespråkar definitivt E-deklaration.

Jag sitter med ett öga på TV:n och morgonens utsändning från prinsbröllopet i London. David Beckham kom just glidande i en kostym med en massa medaljer på.
Jag fick lite flashback från fjolårets svenska begivenhet. Och jag känner att jag saknar champagnen och jordgubbarna!
Kan man ta det till lunch idag tro?

Jodå, precis nu igen. Efter att ha ägnat åtskilliga veckor åt att förtjänstfullt förtränga den deprimerande gulgröna blanketten är jag nu vid "point of no return". Nu måste det göras.

Det är ungefär samtidigt varje år. Och det är ungefär samtidigt varje år som jag upptäcker att någon fil saknas i bokföringssystemet, att skrivaren inte fungerar, att minst en mapp med viktiga noteringar har gått upp i tomma intet eller helt enkelt att limstiftet är slut.
Allt brukar under  viss hysteri vara åtgärdat innan deadline, men just när man sitter med skiten känns en avbruten pennspets som ett oöverstigligt problem. Där är jag nu. Wish me luck.

Jag har alltid gillat Patrik Sjöberg. Idag gillar jag honom ännu mer.
Och någonstans tror jag att det faktum att han till slut orkar träda fram  om sexövergreppen och får Tregaro med sig, kommer att sätta fokus ännu mer på den här frågan.

Mörkertalet är stor säger man. Jag är helt övertygad om att det stämmer. Ja, jag är till och med helt säker på att de allra flesta  föräldrar och barn någon gång i någon förening haft någon ledare som man "håller ögonen lite extra på".
Inte kanske för att vederbörande har någon not i belastningsregistret, utan helt enkelt för att man får en dålig känsla av personen i fråga. Det kan vara en gränslöshet mot barnen, ett konstigt sätt att vistas i duschrum, val av sovplats på övernattningsläger, förtroenden till barnen om de mest bisarra saker. Barnen får en dålig känsla. Och där är det extremt viktigt att man vågar lyssna som förälder.
Vi har varit med och agerat i en så här fråga i en liten förening så jag vet att det går, även om det är jobbigt och obeghagligt. Men vad är alternativet? Skulle man förlåta sig själv om man tog risken att låta det hända, eller gå längre?

Är det något jag försökt trycka in i mina barn så är det att våga prata. Om en vuxen berättar något och säger "det här får du inte berätta för dina föräldrar" så är det en automatisk varningsflagg.
Jag är så pass nojig att jag pratat med min syster om att vara lyhörd ifall något skulle hända i min egen familj. För tänk om jag själv inte skulle se det om det hände? Tänk om barnen försökte påtala något som jag förträngde eller viftade bort??Något jag inte orkade se?
Mina barn vet att om mamma och pappa inte lyssnar på dem, så ska man vidare till en annan vuxen. Till moster, eller mormor, till skolsköterskan eller kuratorn. Till någon vuxen man litar på. För det får aldrig, aldrig, aldrig, tystas ner.

Jag tror att Patrik Sjöbergs agerande bidrar till att det inte tystas ner.

Förbandsväskan lär få högsäsong igen. Det här är förmodligen bara början.

Sår och vår. Det hör liksom ihop. Lillsonen skaffade sig ett präktigt skrubbsår redan innan vi åkte iväg. Det har väl inte direkt blivit så väldigt fint läkt med en något försummad sårvård, sand och skit som har en benägenhet att ta sig in genom vilka häftor som helst.
Men nu är det vardag och tillgång till stora förbandsväskan igen. Jag har en ganska välfylld sådan efter otaliga nageltrång och skrubbsår. Den fick göra entré redan före frukost idag, för att försöka få bukt med den grå-gröna sörjan som flyttat in under det senaste kompresslagret.

Det finns en enda sak jag tycker är fascinerande med sårvård och det är när man får hälla väteperoxidlösning på sår. Det skummar så häftigt! Idag såg sonens ben ut som att det just skulle växa fram ur en sån där pumpa som fanns i min tonårstids "Världsrymden anfaller" .
Minns ni den? De där skummande växterna som tog över ens liv och blev en kopia av en själv om man somnade? Jag såg bara en lillson när han gick till skolan iaf men risken att han skulle somna vid bordet i morse var överhängande efter en tuff gårdag. Och ja, jag vet att man lika gärna kan tvätta med tvål och rent vatten, men det skummar inte lika fint som i "Världsrymden anfaller".

Det känns som att vi har haft en väldigt lång dag i bilen men vi har några timmar kvar fortfarande. Vi har sovit i omgångar och en del av oss har minsann puffat till kudden och mörklagt lagom för att kunna sova ostört i solskenet. En liten rosa dröm.

Vi höll tidsschemat och hann till Västerås med en kvarts marginal. Stordottern väntar på bussen och vi andra fortsätter norrut för att äta lunch strax. Om nu någon är hungrig efter att ha hört den senaste dokumentären om Tomas Quick. Just nu håller det på att beskrivas hur han försökte skära huvudet av ett av offren. Jag såg just en reklamskylt med ”endast svenskt kött i våra hamburgare”. Med min fantasi kändes det inte riktigt okej just nu.

Nästa stopp Västerås, anslutning till Stockholm.Vi har lämnat ett Göteborg som badar i solsken ännu en dag. Nu är det raka spåret upp mot Västerås där stordottern ska ta tåg eller buss hem till Stockholm medan vi andra fortsätter till Norrland. Det går dubbla bilar Norrut eftersom mamma och hennes sambo har kört ungefär samma rutt som vi den här påsken och också varit med på nöjesfält och parkutflykter.
Men snart är det vardag igen. Trist somtusan. Å andra sidan är det skönt med egen säng och att träffa mellandottern igen. Vi har dessutom en kalaskväll framför oss så det är lite kul kvar avden här påskveckan trots allt.

De sista tappra, dvs vi och våra barn, har just lämnat Liseberg. En riktig sommardag med sol och värme. Den sista timmen, trots att vi varit där i nio timmar redan, var som vanligt en hejdlös rusning mellan attraktioner och på slutet var det bara runt,runt i radiobilarna för Anton och kusinen. Enligt utsago gick polisbilarna mycket snabbare än banditbilarna. På Liseberg är allt möjligt.

Om det är av allmänt intresse så har det där rinnande i näsan bytt både färg och konsistens. Det innebär att kroppen hemskt gärna vill göra sig av med det och följdaktligen hostar jag så det känns som att lungor och mage ska följa med upp.
Samtidigt slog det mig just att de två senaste gångerna vi varit i Göteborg så har Petter opererat sig här. Då har det varit ett mer kritiskt läge för sjukdomar. Man vill inte gärna ställa in en operation man fått vänta på i ett antal månader trots att man kommit in via en gigantisk förtur till den enda opererande läkaren i landet i just det här avseendet. På en idrottsklinik i andra änden av Sverige. Nu har man ju inget sånt att tänka på. Man kan hosta och snora hur mycket som helst utan lika bedrövande konsekvenser. Men gissa om det var det första sonen sa när hans föräldrar och syskon började snörvla?
”Jag har inte tid att bli sjuk, jag FÅR helt enkelt inte bli sjuk nu för fatta hur mycket vi har att göra med C-uppsatsen”
Samma sak var det ju när han elitidrottade. Och tänker jag efter har det ju varit så med Anton och hans hockey i vinter också. Han har helt enkelt fått hålla sig frisk som enda målvakt. Det är liksom alltid något.
Så när passar det egentligen att bli sjuk? Har du någon vecka där du tänker på måndag att ”det här vore väl ett lämpligt tillfälle att bli sjuk”? Jag har svårt att tänka mig det. Å andra sidan hävdar jag att det finns bättre och sämre tillfällen. Den här Göteborgsresan är ett bättre tillfälle än de två senaste.