Imorse kom en bekant över för att dricka en kopp kaffe innan hon skulle till bilverkstan med sin påkörda bil. Vi avhandlade senaste och kommande dagarna med allt vad det innebar med omkastade planer. Spontana och roliga, men också oväntade och inte fullt lika skojiga. Bilhaverier, Sundsvallsresa med IKEA-besök, extrainsatt kommande hockeycup i Övik i helgen med bilinsatser för Antons lag, makens extrajobb, sonens extrajobb som kräver bil just den här fredagen, logistiken för att överleva i Norrland i en aktiv familj med en bil för lite och så vidare.

Om hög puls per automatik innebar fysiskt arbete och kaloriförbränning så skulle jag fan i mig vara smal som en sticka under vinterhalvåret! Ikväll var det värre än vanligt när Leksand trots rent sjuklig otur till slut lyckades vända 1-3-underläge och vinna under ordinarie matchtid mot Växjö.Jag hade nästan gett upp matchen på förhand, för varje gång Leksand visas på Viasat hockey och jag ser fram emot en helig kväll i tv-soffan, så har det hänt något helvete här hemma. Är det inte vattenskador eller kortslutning i elsystemet så är det någon som blivit av med sin lägenhet eller har kris av något annat slag.
Så inte var jag särskilt förvånad när guldvolvon gav upp idag med en havererad katalysator och ett, låt oss säga, något läckande avgassystem. Det börjar kännas som pappan i filmen Masjävlar säger: Jag undrar vad det ska hända för skit idag då?
Men nu när Leksand äntligen vann så fick jag i alla fall så pass energi att jag fick upp gardinerna i vardagsrummet igen. Om de vinner på fredag kanske jag målar om någonstans eller anmäler mig till Vasaloppet.

Lycka tycks vara årets stora samtalsämne. Vartenda soff-tv-program med självaktning har haft lycka som diskussionsobjekt på sistone. Själv såg jag ”Jakten på Lyckan” förra veckan och blev helt frälst av en idé som presenterades i programmet.

Mina barns kompisar börjar tycka att vi är en underlig familj som inte har plockat bort julgranen än. Jag brukar med en dåres envishet hävda att ”julen varar väl till påska”.I helgen tyckte mellandottern att det var dags för sångutveckling.

Jag: Det är ingen brådska med att plocka ner julen. Du vet ju hur de sjunger i ”Nu är det jul igen”? Att ”Julen varar väl till påska”
Isa: Jo. Men du vet väl också hur fortsättningen går? ”Och det var inte sant och det var inte sant”.
Jag: Jaja, ”och däremellan kommer fastan”. Fast det innebär ju att man i alla fall borde kunna ha julpynt framme till fastan.

Becksvart och kallt var det i morse när jag körde ut på landsvägen. Jag blev så positivt överraskad över att vi plötsligt hade så bra helljuspå guldvolvon. Sen upptäckte jag att det var månen som sken. Är det ett tecken på att man borde skaffa extraljus?

Ny repris! Gissa om jag fick bevittna en ny förlängning i kvällens match mellan Leksand och Rögle. Samma tragiska utgång, men lättare att ta efter en bra match.
Sonen kom hem från skidbacken utan att vara nämvärt djupfryst trots 18 minusgrader i Ålidberget. Det känns som en repris där också. Kallt när backen öppnar alltså.

Vi hade fram kalendern igår för att försöka få ihop våren. Det känns fasligt långt mellan lov och röda dagar, nu under den här hemska vintern.
Därför kör vi nog även repris även på de senaste årens påskfirande och åker till bror i Göteborg, grillar i Slottskogen och går barfota i sanden. Det finns ju trots allt fördelar med en del repriser.

The magic number. 6. Det är det antal gånger jag kan snooza alarmet på min mobil innan den till slut ringer ut signalen och stänger av sig själv. Jag provade nämligen högst ofrivilligt i morse. Och ja, jag är fullständigt medveten om att det är det största tidsslöseriet som finns. Men idag hittade jag ingen annan lösning. Ge mig vår och ljus! Genast!

Om man gillar att se många minuters hockey måste man verkligen älska Leksands IF. Det är snarare regel än undantag att man tvingas spela förlängning och ta till straffar för att avgöra matcher. Ikväll mot Tingsryd var inget undantag. Kvantitativt så det förslår, men sen är det stopp. Kvalitet har jag inte sett lika mycket av på sistone.

Men allvarligt...hur svårt kan det vara att spela hockey när man leder matchen?? Det är som att någon sorts liknöjdhet infinner sig och sen glider man bara omkring och v'äntar på en kvittering från motståndarna så att man får tändvätska nog för att trampa upp ett snäpp. Och just nu är det ett illa valt tillfälle att ta matcher till straffar, för vi har inga skyttar!
Kollar måste tillbaks i spel å det snaraste! Annars går det här illa.

Dessutom hade jag tänkt att vi skulle hjälpa Sundsvall kvar - och inte Tingsryd. Nu sjabblade vi bort poäng för Sundsvall ikväll kan man säga. Dubbel olycka.

Vilken match mellan Leksand-Malmö ikväll. Leksand vände underläge 0-2 och vann i sudden. Efter det var jag helt slut och såsade i soffan resten av kvällen. För det kan ju inte ha att göra med det senaste dygnets kombination dammiddag-vin-konjak-päronkonjak-isäng 3 och vaken 7?
Men jag fick i alla fall ligga kvar i sängen medan Anton skottade snö i tre timmar för hockeyns räkning i 25 minusgrader.
Det var nog kallt att åka till apoteket sen. Det är nog kylan som gör mig så trött. Den är helt enkelt inte bra för mig!

Självklart är Botniabanans inträde årets händelse på pepparkaksfronten 2010.

En sak gör oss unika. Vi har nämligen inte haft några problem med tågtrafiken i höst. Inte nu heller. Varken kyla eller snö rubbar årets skapelse. Tvärtom står Norrtågs set stadigt som aldrig förr här i huset -trots att det är Tjugondagknut idag. Isa ville nämligen hinna hem innan plundringen så vi har uppskov på julgransplundringen till i morgon. Jag blev för övrigt nedröstad när jag ville baka Julias kompis som pepparkaka och ställa henne utanför tåget. Hon jobbar på resecentrat i Nordmaling, men någon pepparkaksstaty fick hon minsann inte bli. Trist!

Det var väl en jäkla tur att man inte åkte till Sundsvall ikväll. Vilken skitmatch! Jag hoppas att det där var säsongens SISTA bottennapp frånLeksands sida. Det såg inte ut som att någon var intresserad av att spela hockey. De kanske ville till IKEA istället??

Minsta dottern, min man och jag satt framför TV:n på lördagkväll när reklamen körde igång. Vips var där en om den voltarengel som jag letade fram ur medicinskåpet och som jag använt de senaste dagarna på makens rygg.

Min man tilhör den skara som anser att det mesta av salvor och krämer är bluff och båg.Därför var han mycket fascinerad av att den här lindrade hans ryggbesvär.

Maken: Det är helt otroligt att den där hjälper.
Isa: Vilken då?
Maken: Den där salvan, som mamma smorde min rygg med.
Isa: Hur hjälper den då?
Maken: Jag har inte alls lika ont längre.
Isa: Så nu kan du inte spela smärtkortet längre?

Hon riskerar att bli arvslös. Det är rart med barn.

I morse klockan halv sex  gav jag min man "den sista smörjelsen"  med voltarensalvan innan han åkte till jobbet. Han var mycket  förundrad över min omtänksamhet. Den tiden på morgonen är han mer död än levande.

Jag blev faktiskt tvungen att förklara att jag för länge sedan insett att jag faktiskt behöver honom till en massa saker och att det här är som att vårda en hushållsmaskin, smörja sin symaskin eller sin cykel. Den funkar bättre och man har glädje av den längre. Man får helt enkelt se det i ett familjeekonomiskt perspektiv.

 

Det kunde ha varit Paris. Glittrande ljus och upplysta fasader längs hela gågatan, ljusgirlanger och stjärnkaskader. Sundsvall var verkligen en helt fantastisk jul-stad och man fick nästan känslan av att befinna sig i någon av världens storstäder. Inifrån hockeypuben fick man lite filmkänsla när man tittade ut på det väldiga snöfallet utanför. Det såg nästan konstgjort ut. I morse var det dock inte lika vackert. Grått och dimmigt, snöigt och moddigt med en tilltagande vind och vädervarning längs hela norrlandskusten. Jag vet inte om det är åldern, men vi bestämde oss för att åka hemåt innan det skulle bli alltför olidligt längs E4. Gissa om barnen såg yrvakna ut när vi ramlade in redan halv två. Nu ligger vi utslagna i soffan och vilar upp oss. Det är sjukt jobbigt att bo på hotell och dricka champagne liksom...

Säga vad man vill om gamla hotell men nog är det något speciellt med trappan och spegelsalen på Knaust. När jag klev in här fick jag en flashback från när brorsan gifte sig och min otroligt vackra svägerska stod överst i trappan på Plaza i Umeå i sin brudklänning. Jag hade velat se det på Knaust! Å andra sidan kanske man behöver mer mattor och bredare trapp när man firar 26-årig bröllopsdag.

Med en julkruka från Ikeas fyndavdelning som ishink (is har vi däremot gott om på Knaust) , 5 kronors-glas från samma fyndavdelning, skumpa och Leksand-Almtuna på webben firar vi vår 26-åriga bröllopsdag. Det där med flott middag ute har vi strukit. Nygrillad kyckling äten med händerna, ostfrallor och brieost med fikon funkar helt utmärkt! Då kan man dessutom ligga avklädd i hotellsängen, man slipper få ont i fötterna av klackskorna och man har ingen avancerad sminkning eller hårstyling att öda tid på. Efter 26 år har man hittat fungerande firarrutiner. Till efterrätt blir det glasswienerbakelser, ikeas kokosbollar och en liten rom och cola på topp. Allt serverat till Sveriges bronsmatch i junior-VM. 26 år- det är sjukt bra jobbat säger vi!

Pampig värre är hotellkorridoren vi strosade genom för att komma till vårt rum. När maken jobbat klart tog vi stordottern med oss till Sundsvall, satte henne på Stockholmståget (som sen var timmar försenat) och checkade in på Knaust för att fira bröllopsdag i morgon. Kvällen har tillbringats på sportpub framför Skellefteå-Timrå och nu har jag lagt upp fötterna i den mkt följsamma hotellsängen. Jag tror den har tillräcklig svikt för att jag skulle kunna hoppa upp till taket på fem meters höjd !Det är lite vattensängskänsla och eftersom det är en enda bred säng har jag gett min man stränga order om att ligga still. Annars kanske jag studsar ut genom fönstret på min sida. På sängbordet ligger korsordstidning, Segraren står ensam av Paulo Coelho och IKEA -katalogen. En kulturell blandning skulle man kunna säga.

Så var glada julen slut, slut, slut. Och även om det har varit en fantastiskt trevlig jul på många sätt och vis, så känner jag mig lite socialt utmattad. Det tar lite på krafterna att vara så många under samma tak i flera veckor. Som minst har vi varit 12 personer, oftast har vi varit fler.