Bröderna skottar flitigt snö, men inte där JAG vill att de ska skotta.

Uppenbarligen var inte en friluftsdag i Ålidberget tillräckligt för att stilla skidbegäret idag för lillsonen.
Och om man inte tycker att man har skottat tillräckligt med snö den här hemska vintern, kan man ju alltid bygga hopp från altanen och skotta upp halva gräsmattan för att få tillräckligt med snö till hoppen.

Jag såg nog hur bröderna tittade lystet på altantaket ( som är längst upp till vänster i bild)  som en tänkbar startramp men det satte jag stopp för innan de hann blinka!
Nu har Anton kånkat runt i slamlompjäxor och skidor hela kvällen på baksidan. Jag hade inte hjärta att säga att det blir plusgrader och tö hela nästa vecka.

Jag har ekiperat mig och köpt ett nytt vårlinne. Min 19-åring stannade upp mitt i en mening när hon fick syn på mig i köket.
"Men gud vilket fint linne! Det är SÅ inte din stil"

Tja, vad säger man ?  Tack...eller nåt.

 

Det är klackarna i taket för vissa i familjen ikväll. Anton fick följa med en kompis till Skellefteå på slutspelsmatch och var överlycklig.
Men vissa i mitt hushåll anser mars vara den värsta månaden av alla ur en del aspekter.

Julia avskyr hockey och har emigrerat till sitt rum eftersom vardagsrummet kväll efter kväll upptas av kvalseriehockey eller SM-slutspel. Just i matchserien mellan Skellefteå och Luleå har hon dessutom upptäckt att det inte är nog med att det är match. Plötsligt är den inte förutsägbar 3x20 minuter med max 5 minuters förlängning.  Det kan alltså hända att man inte ens får se Big Brother på stor-TV:n! Eller som hon så fint uttryckte det:
”Hatar hockeyförlängningar. Tänk er en never ending hockeymatch, man vet aldrig när skiten slutar!?”

Lillsonen kom hem från skidbacken tidigare än beräknat igår och ganska blek om nosen. Han hade gjort en vurpa i backen och landat på axeln som först hade ”gjort svinont och sen klonkat till”.
Det blev en lång fikapaus i stugan innan han landade hemma med blanka ögon och en rejält ond axel.

Det sista vi gjorde igår innan vi åkte från brorsan var att diskutera sommartidsomslaget och att alla skulle komma ihåg att ställa om klockan. När vi kom hem kollade jag både väckare och mobil innan jag ställde klockan på väckning. Detta eftersom systersonen och min lillson skulle bli hämtade till skidbacken 9.40 av min syster.

Idag fyller min minst-födda 17 år. Trots övningskörning och hemifrånflytt bygger hon fortfarande kojor i källaren!

   

Jag läser på webben om ”Luleås fantastiska kämpaglöd”, ”Luleå visar en arbetsmoral som jag aldrig sett maken till” . Ja, det är en jäkla tur att det inte är mitt lag som det skrivs om för då hade jag förmodligen hackat Aftonbladets web. I bitar.
 

Ursäkta mig, men sedan när är det arbetsmoral  att skicka en puck ner mot sarghörnet och den sen tar på baksidan av skridskon på en skellefteåback och studsar in i mål bakom en helt ställd Andreas Hadelöv? Är arbetsmoral nya namnet för ren jävla bondröta? Jag skulle snarast uttrycka det som att Luleå har tur. Och i returen hade man ännu mer tur. ReTur skulle man kunna säga. Men det kan ju inte hålla i sig i fyra matcher.

Och sen när är det arbetsmoral av Luleå när Cam Abbot fullt medvetet tar genvägen genom målgården, fem centimeter från mållinjen, och kör över målvakten när pucken befinner sig en kilometer därifrån? För att avgöra matchen på något som istället skulle ha varit en solklar Luleåutvisning?  För en gångs skull är jag överens med Petter Rönnqvist. Abbot har ingenting där att göra oavsett om Hadelöv har ett väl långt ben eller inte.

Livet återgår sakta till det normala efter några helt hysteriska veckor. Nu är det bara ett dubbelkalas kvar på lördag och sen är det några riktiga stretarveckor fram till påsk. Ni vet sådana där veckor där det inte händer så mycket.

Tråkiga kan tyckas. Men oj vad jag ser fram emot dem. Att hinna landa. Att få saker gjorda, sånt som nu bara ligger på hög.
Imorse flög stordottern hem till Stockholm och min man suckade djupt när han konstaterade att det är så fantastiskt och KOMPLETT när alla barnen är hemma samtidigt. Det där som förr var ens vardag är plötsligt fest.

Fest var det inte när jag klev utanför dörren i morse. Snacka om orkanvind.
När Anton och jag klev upp konstaterade jag sol och en minusgrad. Innan vi hunnit ner till köket var det svart-grå himmel och snöstorm.tre minuter senare sken solen trots att det fortfarande snöade. Och så plötsligt var det en minusgrad och strålande sol igen! Jag knöt på mig gymnastikskorna och gick ut glad i hågen

Men det såg bättre ut inifrån än utifrån så att säga. Jag vände tillbaka från promenaden och varnade storsonen för hårda vindar när han propsade på att cykla till tåget. Efter ett par minuter kom han tillbaka och sa att han nog kunde tänka sig skjuts i alla fall, för han stod helt still på gatan i motvinden.

Dagens positiva är att allt på gården är fastfruset eller insnöat. Alltså kan det inte blåsa omkring en massa skit. Bra!

Jag har svårt att tänka mig att en hemfärd från Skellefteå kan kännas så mkt tyngre än efter en sån här match. Jag har svårt att tro att det kommer att finnas så mycket tröttare barn än lillsonen imorgon bitti när han blir hämtad strax före sju. Hoppas han sover i bilen hem nu, samtidigt som storasyster och pappa häller sig vakna. Jag vill gärna ha hem alla i ett stycke. Jag har också svårt att tänka mig ett bättre alternativ än att ligga insvept i mitt duntäcke just nu. God natt!

Svågern gav verkligen begreppet hockeyfrilla ett ansikte på 90-talet! idag fyller han 39.

Tja, det är väl knappast idé att vila på lagrarna. Upp på hästen igen så att säga. Idag fyller svågern år.
Eftersom den här familjen är rätt så decimerad på grund av att det just avgick en bil mot Skellefteå och slutspelshockey, så får vi se om jag och Julia trotsar magsjukebacillerna igen och åker till sjuknästet och äter tårta ikväll. Möjligen skjuter vi upp svågerns firande till i morgon.

När jag letade bilder till mina syskons 40+40-kalas hittade jag den här finfina bilden på min svåger Leif och min lillasyster. Jag gissar att den är ganska exakt 19 ½ år gammal den där bilden. Jag är särskilt förtjust i svågerns hockeyfrilla. Idag fyller han 39 och har en helt annan frisyr. For your information…så har min syster också en annan frisyr nuförtiden.

Ordet baksmälla har fått helt nya dimensioner. Inte för att jag söp till på alla fester, men så sliten som jag varit idag var det länge sen jag nådde upp till.
Jag var uppenbarligen inte ensam om det. När jag , stordottern och lillsonen just hade plockat upp lillsonens klasskompis för att skjutsa dem till praoplatsen på Hörnsjö friskola ringde syrran. Där var det totalpanik efter att de försovit sig och systersonen missat skolbussen till Vännäs, för övrigt den enda som går på morgonen om man inte ska åka omvägen via Umeå.

Den första ateljebilden på mina tvillingsyskon Annica och Anders är fullständigt underbar och satt länge i skyltfönstret på Alfons foto.

Idag fyller mina småsyskon 40 år. Det är inte klokt att det har gått 40 år sedan den där morgonen när mormor väckte mig med ett Grattis! När jag frågade varför hon sa grattis berättade hon att jag hade fått en bror och en syster.

Som den luttrade 8-åring jag var förstod jag verkligen inte varför hon gratulerade mig. Jag hade redan två småbröder och de hade jag minsann redan haft en del problem med. Två syskon till, och dessutom i samma storlek, det kunde innebära ännu mer inskränkningar insåg jag.

Fördelen med att de var två var att alla mina klasskompisar avgudade de där bebisarna. Det innebar att det sällan var problem med villiga barnvakter när mamma behövde hjälp mellan varven. Man tog bara med sig någon kompis hem så var saken ur världen!

Men visst älskade jag mina syskon och visst tyckte jag de var söta ibland. Som när de just kommit hem från BB och låg i varsin röd spjälsäng längs väggen i mammas och pappas sovrum.
Sen dess har jag både ofrivilligt och frivilligt släpat på dessa tvillingar. De har bott hos mig mellan varven, de har hälsat på sin storasyster var jag än har bott, syrran har varit med mig till Cypern när jag och dåvarande pojkvännen åkte dit när hon var 11 och jag 19, de har fjällvandrat med mig och maken, de har semestrat med oss i Sverige och vi tog till och med med oss snorungarna på vår bröllopsresa 1986! Två 15-åringar!

Aldrig trodde jag då att de båda skulle komma att jobba inom vården. Syrran som ambulanssjuksköterska och brorsan som nattundersköterska.
Det är ju inte så att man kan få ihop Annica och Anders på samma lilla fårskinn för foto längre.

 Nu är vi samlade i Nordmaling och det innebär att vi ses på ishallen, på förskolan, på skolan, på födelsedagar, på affären, ja lite överallt. Det innebär också att våra barn har väldigt mycket kul ihop.
Vi har våra strider och diskussioner, ingen av oss är direkt lågmäld och alla har många åsikter. Men jag skulle aldrig vilja leva en dag utan dem.

Idag blir det med andra ord ett par kalas på två olika håll. På lördag är vi bjudna på den gemensamma födelsedagsfesten, det så kallade 80-årskalaset. Vi firar rejält med andra ord.
 

Det är inte mycket som förändrats de sen den här bilden på Anton och Måns togs för några år sen. Skillnaden är att ikväll är har mitt vardagsrum bytts ut mot en visit i Skellefteå Kraft Arena.

Jag gissar att det är glada tongångar i Chryslern  just nu. Det var uppsluppna pojkar som åkte härifrån i eftermiddags, sedan lillsonen hämtat de två småkusinerna på fritids för att de skulle få följa med till Skellefteå och se en slutspelsmatch med storkusinerna. Det lär inte vara mindre glada miner nu. Däremot tror jag att det kan vara betydligt dystrare miner i morgon bitti när de små liven ska till skolan. De lär ju inte vara hemma före midnatt.

Det känns länge sen minstingen var med i småstjärnorna som Iron Maidens Bruce Dickinson

Idag fyller minstingen 15 år. Jag kan bara konstatera att alla som säger att det känns värst när yngsta barnet kommer upp i ålder, ja de har rätt. Inte så att jag önskar mig fler små barn. Det är mer bara en rejäl påminnelse om att åren gått. Igår kväll låg jag som vanligt och funderade över vad jag tänkte vid samma tid för 15 år sedan. Timmarna innan vattnet gick och vi fick ila in till förlossningen ett par veckor för tidigt.

Lillsonen spelar sin sista seriematch i hockeyn ikväll. Det blir raka spåret hem från skolan för att äta middag och sen direkt till ishallen.
Lite otajmat  har han dessutom svenskaprov i morgon. Och det lär ju inte vara läge att trycka in 1700- och 1800talets litteratur i skallen på honom efter 22 ikväll. Det där skulle han förstås ha förutsett så att han plockat hem svenska-böckerna från skolan under lovet, men eftersom den här matchen flyttades under denna vecka så hängde vi inte riktigt med.

Mitt i förhöret så inser jag verkligen generationsklyftan. Min son kan inte Gubben Noah! Fjäril vingad kan han inte erinra sig att han sjungit någonsin. Gullivers resor som jag såg tecknad varje jul i mellandagarna när jag var liten, den har han aldrig sett. Dickens ”A christmas carol” med den elake Scrooge hade han koll på tack vare den nya filmen.
När jag spelade upp ”Så lunka vi så småningom” på Youtube så piggnade han dock till
” Den känner jag igen. Det är den där typ snapsvisan som fröken sjöng på svenskalektionen”

Jag har i flera dagar stirrat på en hög kartonger i hörnet i vardagsrummet. En del är julpynt, en del är storsonens hemflyttade bohag, en del är stordotterns hemflyttade överblivna, en del är gamla genomgågna tidningar. Jag trodde att jag skulle hinna ta itu med den där högen i helgen, men jag hade tydligen förträngt att min lillebror från Göteborg skulle komma hit. Och jag vill ju gärna ha en anledning till att slippa göra något åt den där högen.

Anledningen till hans blixtvisit är att de skulle ut och överraskningsfira min yngsta lillebror som fyller 40 år i veckan. Det verkar ha varit en trevlig lördag, och det var en ganska sliten skara som låg utslängd i vardagsrummet hela söndagen.

Igår kväll skjutsade vi lillebror till tåget i Umeå och kunde konstatera att det var bättre väder än när jag hämtade honom i torsdags morse. Vi får se hur det ser ut när han dyker upp till helgen igen, för då är det den officiella festen för lillebror och lillasyster som logiskt nog också fyller 40 eftersom de är tvillingar.

Detta blir med andra ord en riktig partyvecka med kalas i tre dagar för olika personer och en konfirmation ovanpå det på söndag. Dessutom kommer som sagt brorsan tillbaka på fredag men då med hela sin familj och vår stordotter kommer från Stockholm . Det blir fullt hus så jag tror vi behöver den där ytan som just nu upptas av kartonger. Varför ska det vara så jäkla svårt att ta sig i kragen och få undan den där skiten nu?

 

Löven-Modo blev en riktig känslomatch idag. Passion oavsett division om jag ska låna ett Leksandsuttryck. Jag åkte in i morse med sonen och kusinen som båda skulle döma tre matcher var i cupen. Lunch skulle de få också. Nu visar det sig att lunchen serveras på Hedlunda och att domarna har en halvtimme mellan matcherna. Ganska kört att hinna dit och äta med andra ord. Så min egen matsäck bestående av bland annat en Gainomax ligger numera i domarmagen! En sak som är lite kul ändå är att stå bland föräldrar när man själv inte har sympatier för något lagen. Det finns mycket klokskap men ojojoj vad det finns mycket dumhet också!

Det är slut. Över. Finito. Leksand är ute ur kvalserien. Den sista matchen mot Mora i morgon blir betydelselös och Mora tar sig vidare på värsta jäkla flytet ikväll. Jag tycker sjukt synd om Västerås som spelade ut Mora hela den tredje perioden men inte får in pucken. 0-0 stod det när Västerås, som var tvungna att vinna, tog ut målvakten. Givetvis får flyt-Mora en kontring i samma sekund som Västeråsmålvakten lämnar buren. Mora tar sig alltså till kvalserien på att göra mål i öppen kasse.
Precis som HV71 tog seriesegern i Elitserien ( och snuvade Skellefteå på den) genom att Södertälje tog ut målvakten när de hade oavgjort mot HV71 och HV slog in mål i tom bur.
Vissa lag har flyt. Andra inte.

Men nu är det slut som sagt. Vilka jag håller på i kvalserien vet jag inte. Modo, Södertälje, Rögle, Örebro, Växjö eller Mora. Pest, kolera, digerdöd, spetälska, aids eller whatever. Det finns ingen positiv känsla för något av lagen. Möjligen skulle Örebro eller Växjö kunna få ta sig upp. Det blir ju intressant att se vilka hisnande publiksiffror de drar i bortamatcherna i ES? Och Allsvenskan skulle livas upp lite med ett par nya lag.

Jag fick en mycket obehaglig överraskning när jag klev ut genom dörren kvart i sex i morse. Det kändes som snö upp till halsen. Gatan var oplogad och så snöfull att jag körde fast! På gatan!
Efter lite trixande med bilen kom jag ut på en plogad väg efter att ha skuttat över plogkanten.

När barnen har sportlov är man mer eller mindre heltidsanställd som chaufför. Är det inte Ålidberget och skidåkning, så är det chinchilla-matning i Umeå eller som idag: LAN i Rundvik. Vi packade SAAB-lånebilen full med kontorsstolar, datorer, skärmarmultivitamindryck och andra viktiga attiraljer. Ett dygn senare ska jag tillbaka med allt. SAABen är  temporärt vår eftersom vår Chrylser just nu semestrar på Kastrup i Danmark medan SAAB-ägaren som körde dit den har flugit vidare till Barcelona.

Det enda positiva jag kan säga denna hemskt mörka kväll, efter Leksandsförlusten mot Västerås, är att det finns en kille från Nordmaling jag verkligen unnar framgång: Peter Öberg i Västerås. 
Även om det svider  att han tacklade sönder Leksands back Johan Svedberg i förra mötet och dessutom gjorde det avgörande målet ikväll, så kan jag inte ha några ”hard feelings” mot den killen.
Han är något av det mest hedervärda som står på ett par skridskor och han har alltid haft ett stort hjärta för sin moderklubb LN91. Han är ett föredöme helt enkelt.

Är det varulvar i farten igen? Eller finns det något annat skäl till att det sovs lite oroligt i dubbelsängen de här nätterna? Kvalserier ochslutspelsdrömmar? Jag vaknade i alla fall strax före 4 och sen dess har jag testat några olika omsomningsmetoder.
Jag började med positivt tänkande ochLeksands straffvinst mot Västerås igår. Fullständigt värdelös metod eftersom jag blev väldigt uppspelt av tankarna på Jesper Ollas sjukt snygga straff.
Jag bestämde mig för att byta taktik och träna avslappning. Jag gick igenom muskel för muskel för att känna var träningsvärken hade satt sig efter att Isaoch jag skottat bort oändligt många kubik kompakt snö från altan igår. Jag var kanske inte tillräckligt fokuserad på det för istället började jag fundera på hur jag skulle få loss lilla grillen från baksidan och grilla korv på vår skottade altan i solen på framsidan - och då blev jag hungrig istället!
Äta på nätterna har jag dock aldrig roat mig med, men nu börjar jag ångra att jag inte gick ner och tog mig en mugg varm mjölk eller något för jag är fortfarande klarvaken. Tankarna på att slänga in en tvätt, plocka ur diskmaskin eller att göra musli var dock lättare att skjuta åt sidan.
Nu funderar jagpå hur man bäst firar internationella kvinnodagen och huruvida jag ska göra alla semlor laktosfria eller inte. Det borde vara lika uttråkande som att räkna får!

Sonen och hans kompis sitter och äter frukost inför söndagens bortamatch.

Det blev inga VM-guld. Sjukt tråkigt för svenskarna.

Men hör här bara: Vinst för Leksand mot Almtuna. Vinst för sonens LN91 mot Modo.
Svågern nådde Mora efter drygt nio timmar i spåret. Löven tog sig vidare i förkvalet till det allsvenska kvalet. En riktigt bra dag.

Dessutom fyndade vi en domartröja till lillsonen i Övik. Fatta att den där randiga pyjamasliknande tröjan som man får ta så mycket skit i, kostar 1100 kronor  på ordinarie pris!
Nu var det rea på det sista kvarvarande exemplaret som satt som gjuten på ungen. 

Nu blir det till att slappa i soffan resten av kvällen. Jag ska se hela förra säsongen av Solsidan. Sen ska jag ladda om inför morgondagens Leksandsmatch mot Västerås.
Ungarna har sportlov och tänker säkert vara uppe längre än sin gamla mamma så jag lägger mig när jag vill!

 

Jag har just sett Vasaloppsstarten för att se om svågern kom iväg ordentligt. Nu har jag lagt in alla data i mobilen så att jag ska kunna följa honom när vi åker på Antons bortamatch mot Modo idag. I pauserna lär jag följa Marcus Hellners jakt på ett VM-guld på femmilen och sen är det dags för Leksand-Almtuna i förkvalet.

Jag kommer att vara totalt slut när den här dagen är över! Man blir HELT slut av allt tävlande. Tro mig.

I morse när jag slog upp ögonen strax före sju gjorde jag omedelbart en tidsresa till den här dagen för 24 år sedan. Jag kan riktigt känna hur medvetslöst trött jag var och hur fruktansvärt ont jag hade just då. Sofia var i antågande. Men en dryg timme senare var det klart.
I min journal stod det att jag var en ”24-årig I-föderska”. Det är just den meningen som etsat sig fast i huvudet på mig.
Därför känns det lite extra just idag när min förstfödda fyller 24 år! Jag kan bara inte tänka mig att jag var så ung när jag fick henne! Gift och allt. Och det känns som att jag gärna väntar en massa år på barnbarn!

Isa har haft en veckas mediafasta. Det är ett skolprojekt för att reflektera över hur mycket vi använder media idag. Eftersom den ungen sällan gör något halvdant, så ingår hon förstås i den grupp som bestämt sig för en hardcore-fasta. Ingen dator, ingen TV, ingen mobil, ingen musik, ja ni fattar.
Så när klockan slog midnatt i söndagskväll slog hon av alla kanaler till omvärlden.

Vilken helt sjukt spännande dag det har varit idag! Först sprintstafetterna och tjejernas VM-guld och så hockeyallsvenskans upplösning på det.Leksand överlevde med en hårsmån och behöll fjärdeplatsen tack vare att Västerås förlorade i förlängning mot Oskarshamn. Sundsvall klarade sig kvar i serien tack vare ett upphämtat underläge och mål i slutminuten mot Mora. Slutet så gott som det kunde bli skulle man kunna säga. Ja om man inte är Trojasupporter och tvingas fejsa det faktum att en vinst mot Leksand inte var något värt, eftersom Sundsvall tog sig förbi. Det är lätt att glömma att det alltidfinns en förlorare när glädjen är som störst hos vinnaren.