Jag säger som Fylking.
Äntligen!

Deklarationen är inlämnad och efter fjolårets hetsjakt på den gula postlastbilen, tog : jag mig i kragen och gjorde det jag aldrig orkat sätta mig in i förut: Jag deklarerade på internet.
Lite krux var det innan jag hade kommit överens med systemet, men det var i inlämningen av momsbilagan och NE-blanketten man måste lämna om man är enskild näringsidkare som det så fint heter.

Nu är saken ur världen det närmaste året och jag förespråkar definitivt E-deklaration.

Jag sitter med ett öga på TV:n och morgonens utsändning från prinsbröllopet i London. David Beckham kom just glidande i en kostym med en massa medaljer på.
Jag fick lite flashback från fjolårets svenska begivenhet. Och jag känner att jag saknar champagnen och jordgubbarna!
Kan man ta det till lunch idag tro?

Jodå, precis nu igen. Efter att ha ägnat åtskilliga veckor åt att förtjänstfullt förtränga den deprimerande gulgröna blanketten är jag nu vid "point of no return". Nu måste det göras.

Det är ungefär samtidigt varje år. Och det är ungefär samtidigt varje år som jag upptäcker att någon fil saknas i bokföringssystemet, att skrivaren inte fungerar, att minst en mapp med viktiga noteringar har gått upp i tomma intet eller helt enkelt att limstiftet är slut.
Allt brukar under  viss hysteri vara åtgärdat innan deadline, men just när man sitter med skiten känns en avbruten pennspets som ett oöverstigligt problem. Där är jag nu. Wish me luck.

Jag har alltid gillat Patrik Sjöberg. Idag gillar jag honom ännu mer.
Och någonstans tror jag att det faktum att han till slut orkar träda fram  om sexövergreppen och får Tregaro med sig, kommer att sätta fokus ännu mer på den här frågan.

Mörkertalet är stor säger man. Jag är helt övertygad om att det stämmer. Ja, jag är till och med helt säker på att de allra flesta  föräldrar och barn någon gång i någon förening haft någon ledare som man "håller ögonen lite extra på".
Inte kanske för att vederbörande har någon not i belastningsregistret, utan helt enkelt för att man får en dålig känsla av personen i fråga. Det kan vara en gränslöshet mot barnen, ett konstigt sätt att vistas i duschrum, val av sovplats på övernattningsläger, förtroenden till barnen om de mest bisarra saker. Barnen får en dålig känsla. Och där är det extremt viktigt att man vågar lyssna som förälder.
Vi har varit med och agerat i en så här fråga i en liten förening så jag vet att det går, även om det är jobbigt och obeghagligt. Men vad är alternativet? Skulle man förlåta sig själv om man tog risken att låta det hända, eller gå längre?

Är det något jag försökt trycka in i mina barn så är det att våga prata. Om en vuxen berättar något och säger "det här får du inte berätta för dina föräldrar" så är det en automatisk varningsflagg.
Jag är så pass nojig att jag pratat med min syster om att vara lyhörd ifall något skulle hända i min egen familj. För tänk om jag själv inte skulle se det om det hände? Tänk om barnen försökte påtala något som jag förträngde eller viftade bort??Något jag inte orkade se?
Mina barn vet att om mamma och pappa inte lyssnar på dem, så ska man vidare till en annan vuxen. Till moster, eller mormor, till skolsköterskan eller kuratorn. Till någon vuxen man litar på. För det får aldrig, aldrig, aldrig, tystas ner.

Jag tror att Patrik Sjöbergs agerande bidrar till att det inte tystas ner.

Förbandsväskan lär få högsäsong igen. Det här är förmodligen bara början.

Sår och vår. Det hör liksom ihop. Lillsonen skaffade sig ett präktigt skrubbsår redan innan vi åkte iväg. Det har väl inte direkt blivit så väldigt fint läkt med en något försummad sårvård, sand och skit som har en benägenhet att ta sig in genom vilka häftor som helst.
Men nu är det vardag och tillgång till stora förbandsväskan igen. Jag har en ganska välfylld sådan efter otaliga nageltrång och skrubbsår. Den fick göra entré redan före frukost idag, för att försöka få bukt med den grå-gröna sörjan som flyttat in under det senaste kompresslagret.

Det finns en enda sak jag tycker är fascinerande med sårvård och det är när man får hälla väteperoxidlösning på sår. Det skummar så häftigt! Idag såg sonens ben ut som att det just skulle växa fram ur en sån där pumpa som fanns i min tonårstids "Världsrymden anfaller" .
Minns ni den? De där skummande växterna som tog över ens liv och blev en kopia av en själv om man somnade? Jag såg bara en lillson när han gick till skolan iaf men risken att han skulle somna vid bordet i morse var överhängande efter en tuff gårdag. Och ja, jag vet att man lika gärna kan tvätta med tvål och rent vatten, men det skummar inte lika fint som i "Världsrymden anfaller".

Det känns som att vi har haft en väldigt lång dag i bilen men vi har några timmar kvar fortfarande. Vi har sovit i omgångar och en del av oss har minsann puffat till kudden och mörklagt lagom för att kunna sova ostört i solskenet. En liten rosa dröm.

Vi höll tidsschemat och hann till Västerås med en kvarts marginal. Stordottern väntar på bussen och vi andra fortsätter norrut för att äta lunch strax. Om nu någon är hungrig efter att ha hört den senaste dokumentären om Tomas Quick. Just nu håller det på att beskrivas hur han försökte skära huvudet av ett av offren. Jag såg just en reklamskylt med "endast svenskt kött i våra hamburgare". Med min fantasi kändes det inte riktigt okej just nu.

Nästa stopp Västerås, anslutning till Stockholm.Vi har lämnat ett Göteborg som badar i solsken ännu en dag. Nu är det raka spåret upp mot Västerås där stordottern ska ta tåg eller buss hem till Stockholm medan vi andra fortsätter till Norrland. Det går dubbla bilar Norrut eftersom mamma och hennes sambo har kört ungefär samma rutt som vi den här påsken och också varit med på nöjesfält och parkutflykter.
Men snart är det vardag igen. Trist somtusan. Å andra sidan är det skönt med egen säng och att träffa mellandottern igen. Vi har dessutom en kalaskväll framför oss så det är lite kul kvar avden här påskveckan trots allt.

De sista tappra, dvs vi och våra barn, har just lämnat Liseberg. En riktig sommardag med sol och värme. Den sista timmen, trots att vi varit där i nio timmar redan, var som vanligt en hejdlös rusning mellan attraktioner och på slutet var det bara runt,runt i radiobilarna för Anton och kusinen. Enligt utsago gick polisbilarna mycket snabbare än banditbilarna. På Liseberg är allt möjligt.

Om det är av allmänt intresse så har det där rinnande i näsan bytt både färg och konsistens. Det innebär att kroppen hemskt gärna vill göra sig av med det och följdaktligen hostar jag så det känns som att lungor och mage ska följa med upp.
Samtidigt slog det mig just att de två senaste gångerna vi varit i Göteborg så har Petter opererat sig här. Då har det varit ett mer kritiskt läge för sjukdomar. Man vill inte gärna ställa in en operation man fått vänta på i ett antal månader trots att man kommit in via en gigantisk förtur till den enda opererande läkaren i landet i just det här avseendet. På en idrottsklinik i andra änden av Sverige. Nu har man ju inget sånt att tänka på. Man kan hosta och snora hur mycket som helst utan lika bedrövande konsekvenser. Men gissa om det var det första sonen sa när hans föräldrar och syskon började snörvla?
"Jag har inte tid att bli sjuk, jag FÅR helt enkelt inte bli sjuk nu för fatta hur mycket vi har att göra med C-uppsatsen"
Samma sak var det ju när han elitidrottade. Och tänker jag efter har det ju varit så med Anton och hans hockey i vinter också. Han har helt enkelt fått hålla sig frisk som enda målvakt. Det är liksom alltid något.
Så när passar det egentligen att bli sjuk? Har du någon vecka där du tänker på måndag att "det här vore väl ett lämpligt tillfälle att bli sjuk"? Jag har svårt att tänka mig det. Å andra sidan hävdar jag att det finns bättre och sämre tillfällen. Den här Göteborgsresan är ett bättre tillfälle än de två senaste.

Jag och Magnus Uggla är inte mycket för trubadurer men när kusintjejerna sjunger och spelar i solen blir det liksom en annan sak. Jag säger det igen- de här dagarna lever man länge på.

Begreppet "fågel, fisk eller fjäril" fick onekligen helt nya dimensioner i dagens äggletning. Särskilt fågel kändes ganska gränslöst.Till slut var i alla fall även de halvt nergrävda äggen hittade. Jag lovar att det var det dyraste påskägg mina två ej godis-ätande barn fått i hela sitt liv. En dag på Liseberg i morgon med åkband.

Vi bestämde oss för att gömma årets påskägg i skogen. Gränserna i en fyrkant mellan säldammen, Sahlgrenska, Majvallen och Frölundaborg. Gömningsområde på ett par hektar bara. Vissa mer lätthittade än andra. Det här var ett enkelt. En del grävde jag ner. De ska väl få jobba lite för äggen ungjäklarna?

Varför ändra på ett vinnande recept? Det är väl klart vi grillar i Slottskogen idag också. Påskbuffen har vi skjutit på till sent,sent ikväll. Just nu njuter vi bara av sol, värme,ledighet och grilldoft! Ja, och så lite iskall rose förstås.

Nu är livet precis som det ska vara! Vi har snabbhandlat och kastat oss ut i Slottskogen för att traditionsgrilla. Lillebror dricker öl och sköter grill, kusinerna spelar kubb och fotboll och jag nöjer mig med att kisa mot solen-helt slut efter en timme vid diskhon och sen en promenad till parken. Mina morbida barn ville höra P3 dokumentär om spårvagnskatastrofen i Göteborg, på väg hit. Alltså fick vi köra en ny guidad tur på Spårvagnens färdväg på väg ner mot Vasaplatsen och peka ut i vilken korsning som vad hände den där hemska dagen, innan vi stolpade in hos bror. Storkusinerna ska på krogen ikväll och jag ser bara fram emot vila! Just nu är det så enormt härligt här i gröngräset.

Två alvedon, IB-affären, bedrägeriet mot allmänna arvsfonden och en Lundqvistsmix musik senare är vi bara några mil från Göteborg. Det är fullsommar och strålande sol. Vi är ganska nöjda med att vi kom iväg så pass tidigt från Stockholm morse för allmäntillstånden är rätt varierande. Isa har varit sjuk i tre dagar nu, maken har haft lite feber och i förrgår slog det till mot mig.
Just när jag trodde att jag skulle klara mig så lindrigt undantrappade bacillerna upp nivån ett snäpp och knockade mig mitt i fotbollsmatchen. Natten har varit svettig och febrig men nu har jag krupit till korset och petat i mig alvedon och tror att jag ska kunna vara lite social i eftermiddag. Å andra sidan är det långfredag och då ska man minsann inte ha så himlakul! Då ska man påminna sig om Jesus på korset och i det perspektivet känns lite halsont, snor och feber som ett lindrigare val.

Fem minuter in i matchen small det. Inte på plan utan strax bredvid oss vid göteborgsklacken. Vi får se vad som händer, det cirkulerar friskt med polishelikoptrar över arenan i alla fall. Solen skiner och kvällen är härlig på Råsunda. Lite lurigt är det att se "blå-vitt" i rosa tröjor. Någon sa att det kanske var sen Hysen "kom ut" som homosexuell. Well, det hade jag tyckt varit hedrande i så fall! Det skär sig snyggt mot Aiks svart-gul randiga strumpor i alla fall. Nu small det för övrigt igen på läktaren. Kvällen är ung uppenbarligen!

Instruktion om hur man totalt raserar en snyggt inredd studentetta på tio sekunder. Det var bara att ställa in väskorna så var det kört! Min man konstaterade att stordotterns myskuddar i sängen upptar minst tre kubik av lägenhetsutrymmet. Igår flanerade vi på stan, jag drack hämtkaffe från Waynes med en kompis i solen på trappan till Klara norra kyrka,vi fick med oss ett ansenligt antal reklamförpackningar av en ny sorts bregott och avslutade stadsturen med god restaurangmiddag. Dagens kulturinslag var att jag tvingade Anton att läsa Strindbergscitaten på Drottninggatan fram till hans gamla hus som numera är museum. Strindberg har ju sagt en del märkliga saker minst sagt. På sönernas begäran åkte vi dessutom till Högalidsparken för att titta på trappan och minnesplatsen där Ifk-supportern blev ihjälslagen, det vi lyssnade på på P3 dokumentären på väg ner. De har visst laddat hem Palmemordet också så jag gissar att det blir en sightseeing på det gathörnet och flyktvägen uppför trapporna till Mästersamuelsgatan nästa stadstur. Det är i alla fall ett fantastiskt sätt att skaffa sig nutidshistoria. Och jag jobbade bara ett par kvarter från gathörnet på Sveavägen där Palme mördades. Jag hade gått den vägen till tunnelbanan från jobbet dagen innan. Jag tar alltså på mig guideuppdraget med stor entusiasm! Med samma gnista har jag just fått min man att kliva upp och gå en morgonpromenad med mig i Visätraskogen nu. Solen skiner och blåsipporna blommar. Ungarna sover sött. livet är härligt!

56 mil och snart fyra P3 Dokumentär senare så är vi snart framme. Isa och Petter har laddat hem 18 utvalda dokumentärer så det finns en del att välja på. Anton lyssnar väldigt uppmärksamt. Nu kan vi allt om Operation Cobra, sjukhusmorden på Östra sjukhuset och Hagamannens historia. Och snart ärvi uppdaterade på supporterbråket i Högalidsparken 2002 där en IFK Göteborg-supporter blir ihjälslagen av AIK-anhängare i samband med match mellan de båda lagen. Mycket passande eftersom vi ska på Råsunda på torsdag och se just AIK- IFK Göteborg! Ungefär lika bra tajming som när jag tog barnen på Titanic-utställning samma dag som vi skulle åka till Helsingfors med färjan.

Äntligen sitter vi i bilen på väg söderut. Några dagar i kungliga huvudstaden hos stordottern och sen vidare färd till min lillebror i Göteborg. Den enda det är synd om är mellandottern som får stanna hemma och jobba och vakta huset. Det stora spänningsmomentet så här långt är vad alla har valtför låtar till årets Stockholms-CD, den där alla i familjen får välja en dryg kvarts musik var. Så här långt har vi avverkat Lady Gaga, Kinks, Eldkvarn,GES, en massa hiphop jag inte kan namnet på, REM, Di Leva, Zappa, ledmotivet från Rapunsel och lite annat smått och gott. Vi har med berått mod hoppat över alla låtar som Stordottern valt,eftersom hon inte kliver på förrän i Stockholm. Man vill ju inte genomlida någon annans skitmusik i onödan liksom...Rätt ska vara rätt. Känns otroligt skönt av vara på väg. Vi har en spännande tripp framför oss!

Lördagsfrukost i solen vid Höga Kusten. Jag är idag den bortskämda dottern som får sätta mig vid dukat bord och äta mammas räkmacka med nyskalade räkor bara sådär en vanlig lördag i april. Det kallar jag lyx! Som om inte det var nog så har vi egen chaufför till Det Stora Blå Huset Med Fyra Gula Bokstäver på. Morsan och jag ska shoppa loss lite lagom i Sundsvall idag. Härliga tider!

Jag gillar när det är citrusveckor i butikerna. Då ser det ut såhär på köksbänken hemma hos mig. Men nu börjar alla vara så lessa på limevatten och även om Julia gjorde limekyckling i lördags, så är det en jädra massa lime kvar i kylen.

Lagom till det inträdde äppelveckorna, så nu har alla fått äta sig lessa på äpplen istället. Nu väntar jag bara på att körsbärsveckorna ska inträda. Kan man få äta sig less på biggaråer då? Varför är det vissa saker som aldrig hamnar på billig-veckor?

Anton konstaterade att det verkade vara tacoveckor också. Han undrade om det började bli någon sorts traditionell påskmat i Sverige.Ja, nu när det är så billigt med tacobröd på affärerna alltså. Hm. Jag tror han chansade på att jag skulle gå på det och låta honom äta tacos dagligen fram till påsk.

Igår tog hockeysäsongen slut för de tappra kvarvarande i mitt hushåll. Dit räknar jag min man och mina söner som står i den ena ringhörnan – i den andra står Julia och väntar på att få härska över fjärrkontrollen igen.
Det som fortfarande är lite höljt i dunkel kommer dock snart att uppdagas för dottern. För när svenska hockeyn är slut, så riktas intresset lite mer distinkt mot NHL. Och New York Rangers är i Stanley cupslutspel där.

För att sen inte abstinensen ska bli för stor har biljetter redan införskaffats till NHL-premiären i Globen i oktober, där NY Rangers möter Los Angeles och Anaheim. Lundqvists ska förstås se ännu en Lundqvist i målet.

Det blir något påtagligt att drömma om medan Silly season med alla rykten och värvningar pågår för fullt. Cirkeln är liksom sluten.
Och skulle det bli för mycket fritid där emellan så spelar basebollen outrröttligt vidare i en aldrig sinande ström av täta matcher.

För mig är den stora fördelen med att SM-finalen är slut att det äntligen kan bringas klarhet i om Färjestads Pelle  Prestberg  går tillbaka till Leksand eller inte. Och så blir det ju intressant att se om Skellefteå eller Brynäs tänker plocka åt sig Victor Rask som lämnar Leksand. Eller Modo?
Intet är som väntans tider.

Vi sitter vid middagsbordet och pratar om skolveckan. Engelska är ett favoritämne och något som barnet är riktigt duktig i.

Barnet: Vi hade tävling på engelskan och mitt lag vann.
Jag: Vilka var det som var i ditt lag då?
Barnet: Det var jag och X, Y Z och Q.
Jag: Jaha, är X, och Y duktiga i engelska?
Barnet: Skojar du, dom är skitbra. X är ju från Dorotea.Där pratar de skitmycket engelska.
Här tittar alla kring bordet frågande på varandra och sen på barnet.
Jag: Dorotea??
Barnet: Nej förresten, Eritrea var det.

Jag vet inte vem som skrattade mest åt den dråpliga felsägningen. Men inte är det så himla enkelt att skilja på alla exotiska plaster i världen!

Vi ser på nyheterna att nu träder burka-förbudet i kraft i Frankrike.
Isa ser fundersam ut.

Detta är en dag när jag inte skulle vilja vakna upp som Södertäljesupporter. Say no moore. Been there, done that.
Welcome to hell. Eller nåt.

Jag gissar att pojkarna är glada i bilen hem från Skellefteå. Jag gissar också att det är tre killar på högstadiet som kommer att vara grymt trötta imorgon, även om de lär sova en del i bilen. Och mest trött i morgon är kanske storsonen som ska köra hela vägen hem och köra hem ett par av ynglingarna till Lögdeå dessutom. Men vad fasen-sånt kan man ta en sån här kväll! Och krasst kan man ju säga att de fick valuta för pengarna eftersom de fickse ett par perioders overtime. Det kostar att ligga på topp.

Det går hett till i Skellefteå tydligen.
Lillsonen ringde just från Skellefteå. Han ville bara meddela att de var tryggt utforslade från Skellefteå Kraft Arena där brandlarmet gått.
Men han var bekymrad, för det innebär att platserna som de paxat på ståplats i väldigt god tid innan matchen nu inte kommer att vara deras när de äntligen kommer in igen. Vad har tre snälla 14-åringar från Nordmaling att sätta emot tvåmetersmännen från Skellefteå??

Anledningen till att brandlarmet gick igång var ju av det mer komiska slaget. Färjestads Emil Kåberg fick tvätta av sin handske efter att det kommit en del blod på den. När den skulle torkas blev den för varm och började ånga och ryka så att brandlarmet gick igång. Och därför står nu 6001 hockeybesökare utanför ishallen. Helt fantastiskt.

Peter Jihde och Petter Rönnquist verkar dock ha fått stanna inne i hallen. TV har sina egna regler.

Ibland avskyr jag att jag hamnar i det där Alfons-läget. ”Jag ska bara”. Ett av mina nyårslöften i år var just att ta vara på lediga stunder lite bättre. Ofta ser jag att solen skiner och tänker att jag ska gå ut så fort jag bara har gjort det och det och det och det och det…och sen är det moln lagom till jag kommer ut. Alltså bestämde jag mig för att byta strategi.

SM-finalen pågår för fullt. Jag sitter på behörigt avstånd några meter bakom vardagsrumssoffan där de fem Skellefteåanhängarna trängs, och jag ser alltså matchen på lite håll. Varför?  Det finns flera anledningar.

Jag är helt säker på att jag numera inhyser traktens kortaste skidbacke. Och nu tär vårsolen hårt på den uppskottade pisten från min altan och ut på gräsmattan. Och vi har en väldigt platt tomt.

Men lillsonen och kusinen fortsätter outtröttligt sina äventyr i traktens kortaste skidbacke. In i det sista, för strax börjar den första SM-finalen mellan Skellefteå och Färjestad. Alla laddar upp på sitt sätt uppenbarligen.

 

 

Jag tillbringade kvalitetstid med Isa i helgen. Det vill säga att vi övningskörde en sådär 14 mil. Jag vet inte vem som var tröttast sen, jag eller Isa.

Nöden hade ingen lag. Det fick bli sommardäck på Chryslern nu. Volvon får gå i vintertrafik när det är nödvändigt. Antons övningskörning är förvisso ett år bort, men så fort det blir barmark ska han för sjutton ta sitt moppekort! Själv är jag glad över att ha fått ta fram cykeln igen. Den startar alltid, är billigare att laga när man får punktering och är mycket bränslesnål.

Finn fem fel. Detta deprimerande ställe! Inte känns det bättre av att vädret visar sig riktigt öststatsgrått och det är måndag till råga på allt. Optimisten i mig satte på sig gympaskor och tänkte ta en skön promenad vid älven innan jag åker hem. Det lär ju inte hända. Vem vet, jag kanske får gå hem från besiktningen?

Kusinerna är desperata inför det faktum att det nu är slutåkt skidor i Ålidberget för den här säsongen. Nu har vi snart en fullfjädrad trickbacke från altanen.

Inte vet jag hur väderguden tänkte. Jag har väntat på sol hela förbaskade dagen och den kommer fram lagom till hockeyns kvalserie börjar. Grabbarna Grus fortsätter sitt idoga hoppande på baksidan, stärkta av en heldag i Ålidberget. Säsongsfinal var det idag.

Jag hoppas att en nypa frisk luft förbättrar nattsömnen avsevärt  eftersom Anton och lillkusinen är ute och bygger hopp fortfarande, under altanslampans bleka sken. Och jag hoppas att grannarna inte tror att mina barn saknar föräldrar, alternativt gör en anmälan till soc om min lämplighet, trots att klockan närmar sig 23 och det är vinternatt och kanske inte den mest normala hoppbyggar-tiden. Det är ju lördagkväll för bövelen!