Igen å igen

Av , , Bli först att kommentera 12

 

Jag trodde hockeysäsongen var slut. Det var den inte för någon i familjen tydligen. Skellefteå lever vidare i SM-slutspelet. Igår var sönerna på match med småkusinerna i Skellefteå Kraft Arena och skrek sig hesa.
Antons hockeygrejer hade jag städat undan när han plötsligt blev uppringd för att döma ungdomshockey mellan Björklöven och Skellefteå i Noliahallarna idag. Det var bara att plocka fram skridskor och domartrunk ur förrådet och rikta in sig på en dag i Umeå igen.
I torsdags fick min hockeysäsong lite nytt liv, när jag på en mycket knackig datauppkoppling såg BIK Karlskoga-Leksand i bilen hem efter hämtning av Hemavanpojkarna. Teknikens under kan man kalla det, även om det blev vissa avbrott i den andra perioden på ett par ställen längs E4. Jag hann i alla fall se upplösningen hemma.

Och eftersom min hockeysäsong fortfarande lever lite, lite så blev jag bestört när jag insåg att dagens match mellan Leksand och Djurgården inte kunde ses hemma heller, eftersom det var jag som skulle köra lilldomaren tur och retur till Umeå. Och hans match började samtidigt som min. Maken jobbar kväll så han skulle inte hinna hem i tid till jobbet om han skulle köra.
Så jag körde sonen till Nolia och åkte hem till storsonen och såg hockey, och sen fick han transportera lillebror medan jag skrek mig hes till Leksandsmatchen i hans soffa.
Vi är med fortfarande, om än med på mycket svagt halmstrå att klamra oss runt!

2-0 mot Djurgården idagoch poff så spelar nu Stockholmarna i Allsvenskan nästa år. Välkommen. Om vi nu är kvar där.
Men hur det än är så lider jag lite med Djurgårdssupportrarna, för jag vet hur hemsk den här kvällen är för dem. Och jag kan inte ens vara hjärtlös där. Det är en fruktansvärd upplevelse att åka ur, inte minst som halva Sverige är skadeglada som bara den.
Tro mig, jag vet. Been there, done that.

Jag känner mig rätt sliten ikväll, men nu ska jag knyta på mig skorna och traska iväg till Oasen där jag ska stå i garderoben för lillsonens spanskagrupp, på något evenemang. Min man kommer dit när han slutar efter midnatt så får vi se om någon av oss går hem eller om vi följs hem efter två i natt.
Med lite medvind i hockeyn så känns allt i alla fall lättare.

Bli först att kommentera

Brun, bränd eller brunbränd?

Av , , Bli först att kommentera 14

Fjällvädret tycks vara strålande idag. Lagom till de små liven ska åka hem med bussen. Man undrar om de fått användning av hela sin packade utrustning?
När vi skulle iväg till bussen förra helgen såg jag till att ha så kallad justeringstid. Det vill säga tid för att åka och hämta alla saker som jag förutsåg kunde ha glömts hemma.
Det började redan vid frukostbordet när Antons översovande kompis kom på att han glömt pjäxorna hemma. På väg förbi hans hus för att hämta pjäxorna kom nästa fundering.

JK: Anton, har du någon sån där kräm med dig?
Anton: Kräm?
JK: Ja, sån där mot solen?
Anton: Nä, det stod väl inte på packlistan?
JK: Nä, fast lärarna sa ju att det kunde vara bra?
Anton: Jo, fast de sa ju också att det skulle regna hela veckan.
JK: Jo, fast det kan ju vara bra ändå ifall det blir sol.
Anton: Morsan, visst har vi solkräm hemma till JK?

Jag måste säga att jag tyckte den där konversationen var enormt underhållande. Den enda som kom ihåg lärarnas tips om solkräm under den här regnförutspådda veckan var alltså Antons bästis. Som är från Burundi. Jag tippar att han definitivt inte bränt näsan i Hemavan i veckan i alla fall.

Bli först att kommentera

Solen skiner på A Rainy Day

Av , , 1 kommentar 11

Isa och fyra av hennes klasskompisar har valt att läsa företagande på gymnasiet och där ingår det att man ska starta och driva ett företag under kursen. I fredags var det Ung Företagsamhets-mässa i Noliahallarna och dottern var på ett strålande humör när hon kom hem.
Deras företag, A Rainy Day, vann Miljöpriset, vilket kanske var det mest prestigefyllda för dem eftersom just miljöaspekten är en viktig del i deras affärsidé. De säljer nämligen egenhändigt tryckta tygpåsar, men inte vilka påsar som helst.

För varje såld påse planterar tibetanska flyktingar i Indien och Nepal ett fruktträd, och odlingarna ger sysselsättning och inkomster åt många familjer.
I priset ingår skötsel av odlingarna

Trädplanteringen är också
en miljöinsats då trädens rötter förebygger översvämningar och jorderosion som
annars försvårar Himalayas växtliv.

Färgen tjejerna använder innehåller varken ftalater, PVC, formaldehyd eller konstiga lösningsmedel.
De strävar efter att hela tryckprocessen ska vara miljövänlig, och att färgen dessutom är vattenbaserad gör att reningsprocessen är fri från kemikalier.


Påsarna finns i vitt också med tryck i olika färger

 Tygpåsarna köper de  från EarthPositive som
* är ett miljöprisbelönat företag som har belönats med många certifikat, bland annat Naturskyddsföreningens egna ”Bra miljöval”.
* bara använder förnyelsebar energi som sol- och vindkraft i fabrikerna
* som sett till att transporten från Indien har minsta möjliga påverkan tack vare att de skickar sina produkter med båt istället för med flyg
* bara har förpackningar som är nedbrytningsbara
* använder regnvatten i industrin istället för att torrlägga sjöar

Dessutom är deras arbetare alltid myndiga och får rättvis lön, maskinerna är säkra och arbetsmiljön genomtänkt.

Nu får tjejerna i A Rainy Day åka på UF-mässan i Stockholm i mitten av maj och representera Västerbotten tillsammans med andra utvalda UF-företag från länet.
Som grädde på moset vann de också tredjepris för sin logotype.

 
Mer om pristagarna kan man läsa HÄR (Isa till höger)

 

1 kommentar
Etiketter:

Hjärnrusning

Av , , Bli först att kommentera 17

En av mina bästa egenskaper är också min sämsta. När jag hamnar i en situation av något slag så hinner jag (utan att jag ens vet hur det går till) scanna av alla tänkbara scenarion, från det bästa som kan hända till det värsta som kan hända. Det där går ungefär på bråkdelen av en sekund och fascinerar mina väninnor en hel del. Och jag är liksom hjälplös inför mina tankar.
Det där innebär att så fort jag hamnar i en situation så har jag på nolltid en plan b, en plan c, en plan d och så vidare. Det låter ju väldigt tryggt och bra, men som regel så finns ju de där planerna helt i onödan. Alltså kanske jag ägnar en massa onödig kraft åt att oroa mig?  Som idag till exempel.

 Antons friskvårdslärare ringde från Hemavan. Det hann gå ungefär hundra tankar genom min hjärna på en millisekund. Tilläggas kan att vi är gamla parallellklasskompisar jag och skidläraren, vi bor nästan grannar och umgås en del så det är inget konstigt med att hon ringer mig egentligen. Men den minnesgode kommer kanske ihåg vad som hände senast mina barn var i fjällen med den här läraren. Det kan du annars läsa om HÄR.
Så när jag såg hennes namn på mobildisplayen satte min hjärna igång utan att jag hade kontroll över den.

Anton hade förstås brutit benet. Få se, hur många dagar hade han kvar i Hemavan? Måste jag hämta honom ikväll? Jag som skulle jobba och sen se hockey, vad kunde jag styra om? Skulle jag hinna göra jobbet i morgon bitti? Spela in hockeyn ? Vilken bil skulle jag ta? VI hade väl kört 72 mil på chryslertanken, så var skulle jag tanka? Vännäs? Kör man förbi där? Hur lång tid tar det att köra till Hemavan? Skulle jag förbi NUS på väg hem? Få se, hade vi några kryckor kvar i källaren förutom dem jag lånade ut till min lillebror igår kväll? Ja i den stilen löpte min hjärna amok på den sekund det tog att plocka upp mobiltelefonen. När jag klickade på ”svara” hade jag redan planerat allt klart. Jag visste vad jag måste göra och i vilken ordning. Jag var startklar.

Så jag svarade. I andra änden var en glad skidlärare.
”Du, ni får börja se er om efter en fjällstuga! Sonen har jättekul! Han har knappt lämnat backen för att äta ens, trots att vi har haft riktigt tråkigt väder” meddelade hon.
”Jaha, jag trodde du hade brutit något mer ben på mina barn” svarade jag.
”Nej, nej, allt har gått jättebra, det är så himla fina ungar” svarade hon .

Så jag behövde inte åka till Hemavan ikväll. Jag kunde jobba som planerat. Min bror kunde behålla kryckorna. Och trippmätaren på bilen står fortfarande på 72 mil. Jag tjänade en massa timmar!
Dessutom: Jag kunde se Leksand förlora mot Rögle i direktsändning. Lustigt nog hade jag ingen plan B för just det scenariot!

Bli först att kommentera

Tårtångest

Av , , Bli först att kommentera 11

 

Tårtångest. Det begreppet karaktäriserar verkligen denna dag, när vi äntligen har avverkat alla miljoners kalas vi har i den här släkten i mars månad. Och då har det ändå varit lite lugnare i år, eftersom stordottern bor långt hemifrån och svågern undanbad sig all uppvaktning på sin 40-årsdag.
Min första tanke i morse var att jag absolut inte ska äta ett uns tårta förrän nästa mars! Typ.
Med andra ord har jag gjort mitt bästa för att betvinga tårtångesten och varit och simmat en timme vid lunch, tillsammans med Isa. Det kallar jag äkta vardagslyx.
Det värsta var att när jag kom hem och fick se den överblivna tårtan från igår, så såg den riktigt inbjudande ut där den stod. Hur är det ens möjligt när jag nästan fick kväljningar av att tänka på den i morse?
Bli först att kommentera

Och så var de bara en eller ” Sagan om de fem små Lundqvistbarnen”

Av , , Bli först att kommentera 13

I natt 00.00 släcktes Isas bankkonton från min display. Om hon vill kan hon gå på krogen och dricka öl. Snart får hon köra bil. Hon bor redan större delen av tiden hemifrån. Hon är vuxen. Isa är 18 år.

-  Känns det inte konstigt att Isa fyller 18 år, undrade Julia igår kväll.
Jag har tänkt efter. Känns gör det, även om jag inte vet om det är konstigt, bra eller dåligt. Det känns ju som alltid så nyss, den där lördagsmorgonen klockan 07.19 när det 2850 gram tunga och 47 cm långa lilla knytet gjorde sin entré, fem veckor för tidigt. Solen sken. Brorsan fyllde 30. Alla var på fest, medan hon och jag låg där på BB i vår egen lilla värld den kvällen. Hon har vuxit på sig en del sen dess. Det går bra för henne, hon mår fint. Då måste man väl med logikens kraft tycka att det känns bra, även om det känns förfärligt att det bara sa poff och så var 18 år borta liksom?

Bara två barn i sängen en födelsedag. Det var verkligen lilla minifamiljen på 18-årsfirandet i mörkret i morse.

Dagen har börjats med nybakta croissanter( en av hennes favoriter) varm choklad och vispgrädde. Vi kan kalla det uppladdning inför all tårta som ska avätas denna dubbelfödelsedag när bror fyller 48.
Vi var bara lilla familjen hemma eftersom lillebror är i Hemavan, storebror i stan och största storasyster bor ju som bekant i Stockholm.

Det är ett tag sen det luktade nybakta croissanter i det hör köket, men eftersom det är Isas favorit-lyxfrukost är det väl det minsta man kan göra för att fira hennes 18-årsdag.

 Det där med att kliva upp vid femsnåret börjar förresten bli en vana. Jag tror vi slog familjerekord när vi klev in med frukostbrickan för att gratulera Isa 05.25.
Konstigt eller inte. Nu har jag bara ett ”barn” kvar liksom. De övriga är vuxna. Eller åtminstone myndiga. Fast barn är de förmodligen hela livet i mina ögon. Det känns lite grann som "Tio små negerpojkar" ( som originalversionen av Agatha Christies bok hette) . Fast den här versionen,  "Fem små Lundqvistbarn", är åtminstone lite mindre kuslig.
 

Bli först att kommentera

Alla i tid och packningen lastad. Det kan…

Av , , Bli först att kommentera 8

Från mobilen

Alla i tid och packningen lastad. Det kan ju onekligen vara lite spännande såhär vid sommartidsomslaget, när man har en tidig morgontid att passa . Dessutom i Umeå vilket kräver en timmes resa också.
Mobiltelefonerna har gått varma bland ungarna för att ringa och kolla de av klasskamraterna som skulle kunna vara i farozonen för att försova sig. Det Var becksvart när vi klev upp vid det tragiska fyrasnåret enligt vintertid… för det var ju givetvis enligt den "normala" tiden man gick och la sig igår och det var givetvis också den som satt i kroppen liksom. Det var en ganska dämpad stämning vid frukostbordet om jag säger så. Jag gissar att de kommer att sova lika gott på bussen som jag planerar att sova i soffan när Jag kommer hem!

Bli först att kommentera

Tidsförlust och andra förluster

Av , , Bli först att kommentera 6

I inledningen av den tredje perioden hände det. Jag fick plötsligt så sjukt ont i magen. Jag kunde inte ens sitta kvar vid TV:n utan fick kapitulera totalt. Jag hade så ont att jag inte ens var medveten om att Rögle gjorde 4-1, trots att jag hörde TV:n som i ett töcken. Efter närmare en timme på alla fyra på badrumsgolvet, med svetten rinnande, magkramper som jag vet inte vad och kräkningar i parti och minut, så var jag helt slut. Magen totat tömd på alla upptänkliga sätt och bara jag försökte resa mig upp så rörde sig väggarna runt omkring mig. Otroligt obehagligt. På skakiga ben tog jag mig till slut  tillbaka till vardagsrummet och konstaterade att matchen var slut. Precis som jag. Jag vet inte när jag varit så panikartat dålig på väldigt länge. Jag sjönk ner i soffan och sov en timme, som klubbad.

Efter det har jag försökt peta i mig vätska och kurera mig med vetekudden på magen. Jag vet liksom inte riktigt vad som hände. Det påminde en hel del om njurstensanfall som jag haft ett par av tidigare, för ett antal år sedan. Men det påminner också om sonens maganfall för två veckor sedan. Hur som helst så är det bara att bita ihop.
 I morgon bitti kvart i sex ska den unge sonen och klasskompisar köras till Umeå för att ta bussen till Hemavan med skolans Friskvårdsgrupp. Notera sommartidsomslaget och fatta att det innebär att vi ska vara i bilen på väg kvart i fem enligt dagens tideräkning. Jag kan inte påstå att det kändes så väldigt lockande just nu, men jag kommer att kunna sova hela söndag sen om jag vill. Rätt vad det är behövs det.
Bli först att kommentera

Skrock är underskattat. Mina kvalseriesockar…

Av , , Bli först att kommentera 9

Från mobilen

Skrock är underskattat. Mina kvalseriesockar gav ju vinst senast , så nu har jag köpt några till. Det måste väl räcka till vinst mot Rögle idag?

Bli först att kommentera

Färglära för Lövare

Av , , 4 kommentarer 11

Jag träffade en Lövare på färgaffären idag. Och är man Lövare så kan man i de flesta fall absolut inte hålla på ärkerivalen Skellefteå någonsin. Alltså höll den här mannen stenhårt på Modo igår. Men eftersom ingen av oss är en genuin anhängare av något av lagen som möttes igår, så kan jag ju kosta på mig att vara kaxig idag.

Jag: Åh, har du fått vårkänslor och tänker måla om?
Han: Inte jag, men frugan!
Jag: Jaha, blir det svart och gult idag då?
Han: Nej. Svart. Bara svart.

 

4 kommentarer