En av mina bästa egenskaper är också min sämsta. När jag hamnar i en situation av något slag så hinner jag (utan att jag ens vet hur det går till) scanna av alla tänkbara scenarion, från det bästa som kan hända till det värsta som kan hända. Det där går ungefär på bråkdelen av en sekund och fascinerar mina väninnor en hel del. Och jag är liksom hjälplös inför mina tankar.
Det där innebär att så fort jag hamnar i en situation så har jag på nolltid en plan b, en plan c, en plan d och så vidare. Det låter ju väldigt tryggt och bra, men som regel så finns ju de där planerna helt i onödan. Alltså kanske jag ägnar en massa onödig kraft åt att oroa mig?  Som idag till exempel.

I natt 00.00 släcktes Isas bankkonton från min display. Om hon vill kan hon gå på krogen och dricka öl. Snart får hon köra bil. Hon bor redan större delen av tiden hemifrån. Hon är vuxen. Isa är 18 år.

–  Känns det inte konstigt att Isa fyller 18 år, undrade Julia igår kväll.
Jag har tänkt efter. Känns gör det, även om jag inte vet om det är konstigt, bra eller dåligt. Det känns ju som alltid så nyss, den där lördagsmorgonen klockan 07.19 när det 2850 gram tunga och 47 cm långa lilla knytet gjorde sin entré, fem veckor för tidigt. Solen sken. Brorsan fyllde 30. Alla var på fest, medan hon och jag låg där på BB i vår egen lilla värld den kvällen. Hon har vuxit på sig en del sen dess. Det går bra för henne, hon mår fint. Då måste man väl med logikens kraft tycka att det känns bra, även om det känns förfärligt att det bara sa poff och så var 18 år borta liksom?

Bara två barn i sängen en födelsedag. Det var verkligen lilla minifamiljen på 18-årsfirandet i mörkret i morse.

Dagen har börjats med nybakta croissanter( en av hennes favoriter) varm choklad och vispgrädde. Vi kan kalla det uppladdning inför all tårta som ska avätas denna dubbelfödelsedag när bror fyller 48.
Vi var bara lilla familjen hemma eftersom lillebror är i Hemavan, storebror i stan och största storasyster bor ju som bekant i Stockholm.

Det är ett tag sen det luktade nybakta croissanter i det hör köket, men eftersom det är Isas favorit-lyxfrukost är det väl det minsta man kan göra för att fira hennes 18-årsdag.

 Det där med att kliva upp vid femsnåret börjar förresten bli en vana. Jag tror vi slog familjerekord när vi klev in med frukostbrickan för att gratulera Isa 05.25.
Konstigt eller inte. Nu har jag bara ett ”barn” kvar liksom. De övriga är vuxna. Eller åtminstone myndiga. Fast barn är de förmodligen hela livet i mina ögon. Det känns lite grann som "Tio små negerpojkar" ( som originalversionen av Agatha Christies bok hette) . Fast den här versionen,  "Fem små Lundqvistbarn", är åtminstone lite mindre kuslig.
 

Alla i tid och packningen lastad. Det kan ju onekligen vara lite spännande såhär vid sommartidsomslaget, när man har en tidig morgontid att passa . Dessutom i Umeå vilket kräver en timmes resa också.
Mobiltelefonerna har gått varma bland ungarna för att ringa och kolla de av klasskamraterna som skulle kunna vara i farozonen för att försova sig. Det Var becksvart när vi klev upp vid det tragiska fyrasnåret enligt vintertid… för det var ju givetvis enligt den "normala" tiden man gick och la sig igår och det var givetvis också den som satt i kroppen liksom. Det var en ganska dämpad stämning vid frukostbordet om jag säger så. Jag gissar att de kommer att sova lika gott på bussen som jag planerar att sova i soffan när Jag kommer hem!

I inledningen av den tredje perioden hände det. Jag fick plötsligt så sjukt ont i magen. Jag kunde inte ens sitta kvar vid TV:n utan fick kapitulera totalt. Jag hade så ont att jag inte ens var medveten om att Rögle gjorde 4-1, trots att jag hörde TV:n som i ett töcken. Efter närmare en timme på alla fyra på badrumsgolvet, med svetten rinnande, magkramper som jag vet inte vad och kräkningar i parti och minut, så var jag helt slut. Magen totat tömd på alla upptänkliga sätt och bara jag försökte resa mig upp så rörde sig väggarna runt omkring mig. Otroligt obehagligt. På skakiga ben tog jag mig till slut  tillbaka till vardagsrummet och konstaterade att matchen var slut. Precis som jag. Jag vet inte när jag varit så panikartat dålig på väldigt länge. Jag sjönk ner i soffan och sov en timme, som klubbad.

Skrock är underskattat. Mina kvalseriesockar gav ju vinst senast , så nu har jag köpt några till. Det måste väl räcka till vinst mot Rögle idag?

Jag träffade en Lövare på färgaffären idag. Och är man Lövare så kan man i de flesta fall absolut inte hålla på ärkerivalen Skellefteå någonsin. Alltså höll den här mannen stenhårt på Modo igår. Men eftersom ingen av oss är en genuin anhängare av något av lagen som möttes igår, så kan jag ju kosta på mig att vara kaxig idag.

Jag: Åh, har du fått vårkänslor och tänker måla om?
Han: Inte jag, men frugan!
Jag: Jaha, blir det svart och gult idag då?
Han: Nej. Svart. Bara svart.