Hjärnrusning

 Antons friskvårdslärare ringde från Hemavan. Det hann gå ungefär hundra tankar genom min hjärna på en millisekund. Tilläggas kan att vi är gamla parallellklasskompisar jag och skidläraren, vi bor nästan grannar och umgås en del så det är inget konstigt med att hon ringer mig egentligen. Men den minnesgode kommer kanske ihåg vad som hände senast mina barn var i fjällen med den här läraren. Det kan du annars läsa om HÄR.
Så när jag såg hennes namn på mobildisplayen satte min hjärna igång utan att jag hade kontroll över den.

Anton hade förstås brutit benet. Få se, hur många dagar hade han kvar i Hemavan? Måste jag hämta honom ikväll? Jag som skulle jobba och sen se hockey, vad kunde jag styra om? Skulle jag hinna göra jobbet i morgon bitti? Spela in hockeyn ? Vilken bil skulle jag ta? VI hade väl kört 72 mil på chryslertanken, så var skulle jag tanka? Vännäs? Kör man förbi där? Hur lång tid tar det att köra till Hemavan? Skulle jag förbi NUS på väg hem? Få se, hade vi några kryckor kvar i källaren förutom dem jag lånade ut till min lillebror igår kväll? Ja i den stilen löpte min hjärna amok på den sekund det tog att plocka upp mobiltelefonen. När jag klickade på ”svara” hade jag redan planerat allt klart. Jag visste vad jag måste göra och i vilken ordning. Jag var startklar.

Så jag svarade. I andra änden var en glad skidlärare.
”Du, ni får börja se er om efter en fjällstuga! Sonen har jättekul! Han har knappt lämnat backen för att äta ens, trots att vi har haft riktigt tråkigt väder” meddelade hon.
”Jaha, jag trodde du hade brutit något mer ben på mina barn” svarade jag.
”Nej, nej, allt har gått jättebra, det är så himla fina ungar” svarade hon .

Så jag behövde inte åka till Hemavan ikväll. Jag kunde jobba som planerat. Min bror kunde behålla kryckorna. Och trippmätaren på bilen står fortfarande på 72 mil. Jag tjänade en massa timmar!
Dessutom: Jag kunde se Leksand förlora mot Rögle i direktsändning. Lustigt nog hade jag ingen plan B för just det scenariot!