Men så visar det sig att samtalet är på tisdag. Och Isa fyller 18 på måndag.  Snacka om att ha marginalen på sin sida.
Alltså hade de myndiga eleverna fått välja om de ville ha sitt samtal med föräldrar på tisdag ( när de inte har några andra lektioner) , eller om de ville gå själva en halvtimme på eftermiddagen på torsdag ( när de ändå är i skolan för andra lektioner)  och vara ledig hela tisdag.
Det avgjorde saken för dottern som snabbt insåg att hon skulle kunna vara hemma i Nordmaling på sin födelsedagskväll och få en rejäl sovmorgon med en ledig dag efter innan hon ska tillbaka ”hem” till Umeå för skola först på onsdag. Och jag har faktiskt inte ett dugg att säga till om.

Med denna plötsliga påminnelse om att hon tydligen blir vuxen  gick jag in och kollade hennes bankkonton för att se om det var några omflyttningar eller överföringar som måste göras innan söndag. Klockan 00.00 natten mellan söndag och måndag stängs ju allt sånt ner för mig! Jag är maktlös helt enkelt. Det gäller att ha marginalerna på sin sida.

Det var det. Djurgården var bättre, inget snack om det. De var hårdare, grisigare, hakade mer. Kort sagt utnyttjade alla sina fulspelstendenser till max. Och så länge man inte straffas för det, så måste man ju säga att de gör det bra. De var tyngre och starkare och rappare, bara att konstatera. Leksand måste tagga upp sitt fysiska spel, annars är det kört mot ett lag som Djurgården.

Nu sitter Christian Eklund i TV och smörar för Djurgårdsfansen och säger att de är så solidariska och ställer upp i vått och torrt och blablabla. Eh? Är det samma kille som i förra veckan fick poliseskort ut flera timmar efter förlustmatchen mot Rögle via en bakutgång för att inte bli lynchad av fansen? Det här var humor på hög nivå.

För övrigt kan jag bara konstatera att det var en himla tur att det här inte var en måstematch för Leksand. Jag kan också konstatera att min man verkligen kan reta gallfeber på mig. Nu har han legat uppe och sett SM-finaler för att han inte fick zappa runt mitt i Leksandsmatchen. Sen kommer han ner lagom för att sätta sig i soffan och börja klaga på Leksands målvakt. Fyra gånger i samma målsituation. F-Y-R-A gånger. I varje repris. Jag fick jordens frispel och sen fick jag sätta mig på min högerhand för jag var SÅ nära att kasta fjärrkontrollen rätt i hans nuna. I en hätsk hundradel visualiserade jag hur den skulle krossa hans TV-glasögon och göra ett stort märke i hans panna. Det är en av mina speciella färdigheter, det där att tänka i bilder.

Jag frågade om han tyckte att jag skulle sätta mig och klaga på Jocke Eriksson imorgon när Modo avgör? Sådär FYRA gånger, riktigt tjata in det i ansiktet på honom. Då surnade han ihop och knep ihop munnen och vägrade svara på tilltal som en trotsig treåring. Och betänk då att han inte ens har fått se sitt lag förlora ikväll. Ibland har han inte riktigt fingertoppskänslan, han som borde veta hur det känns. Det slutade med att han stampade iväg till TV:n uppe i sovrummet och jag sitter här nere och försöker få ner pulsen.  
I morgon bitti ska jag nämligen ta ett blodtryck och stickas lite i armen, så det vore väl fint om jag hade lugnat mig till dess. Men det kan kräva skilda sovrum!

Tystnaden är öronbedövande.  Anton var helt utan röst när han kom hem från Skellefteå igår och den har inte kommit tillbaka under dagen. Får man tycka att det kan vara skönt temporärt när en pratkvarn inte hörs? Eller är man en dålig förälder då?
Sen kom Julia hem från jobbet med feber och damp raka vägen i säng och sover som en liten gris. Ingen TV, ingen dator, inga ljud. Bara små lätta andetag.

Så denna helt vanliga måndag i mars är jag lugn och avslappnad i tystnaden och har faktiskt inte ägnat en tanke åt att det är 2 timmar, 19 minuter och 12 sekunder till nedsläpp på Hovet. Inte alls faktiskt.
Det enda som stör mig är att min näsa just nu blev lång som Pinocchios?!?!? Vad fasen hände?

Tja, det verkar som om de röda vindarna har vänt. Åt rätt håll för Stefan Löfven då, men Modo fick åka hem utan vinst från Skellefteå och Luleå kan ställa in skridskorna i garderoben och går nu på semester. Det blev med andra ord en väldigt gul-svart dag idag. Så vad säger ni? Kan vi enas om nya färger varje dag? I morgon kan vi kanske köra på…..blått och vitt? Räkna med en riktig fight mellan Djurgården och Leksand på Hovet i morgon.

Själv har jag mest ”rejt” runt som mormor skulle ha sagt. Jag har med andra ord fått väldigt lite gjort idag. Förmiddagen gick åt till att avinstallera sonen från ishallen och lösa små uppkommande problem som att hans kompis skulle med till Skellefteå helt plötsligt och därför skulle boka en biljett på ICA som var stängt fram till långt efter att vi skulle åka. Alternativet blev att boka hemma hos oss, med mig som INTE äger ett ticnetkonto utan fick hacka in mig på min mans och sen försöka skriva ut en biljett på en skrivare som krävde långa ramsor svordomar, ett och annat knytnävsslag i skrivbordet och tre omstarter.  I stress.

Så hämtade vi upp lilla systersonen och sen körde jag in gossarna till Umeå, eftersom buss- och tåganslutningen från Nordmaling lämnade en del i övrigt att önska denna söndag. På väg in passerade vi ett antal Byberg/Nordin-bussar med Modoiter som tydligen hade samma rutt.
När gossarna var satta på bussen med en order till maken om hämtning på Skellefteå busstation hade jag lite kvalitetstid i fröhyllan och sen tänkte jag gå en runda på Coop stormarknad. Det gör jag inte om igen. Jag åkte hem.

Nu har jag härskat över fjärrkontrollen och haft makten att zappa mellan båda kvartsfinalerna i hockeyn precis som jag vill! Jag har som vanligt värmt rester och inte ens närmat mig spisen!
Jag gissar att familjen är på väg från Skellefteå snart och det lär väl vara rätt så livat i bilen. Betydligt lugnare är det i syrrans bil som jag ska återställa strax. Vår guldvolvo har körförbud fram till besiktningen på fredag så jag har lånat hennes bil i helgen.
Under kvällspromenaden hem ska jag tänka ut nya kreativa formationer i Leksands lag. Det är sånt man gör dagen när man är matchledig under kvalserien.

Det finns ingen hockeygud. Eller åtminstone ingen rättvis sådan. Bara en rödklädd med horn som uppenbarligen gillar honhundar. TIK. Jag borde sitta här och vara nöjd med en poäng mot elitserielaget när vi fick hämta upp tvåmålsunderläge men som Leksand spelade ut Timrå kan jag ju inte riktigt vara glad. Poängtappet svider. Hårt.

Hela familjen, utom Anton som har hockeyavslutning med övernattning, har åkt till Skellefteå. Jag har huserat ensam hemma och kunnat skrika exakt så mycket jag vill. Jag har inte behövt sitta och reta upp mig på kommentarer från andra familjemedlemmar. Jag har inte haft någon som ryckt av mig fjärrkontrollen i varje paus för att ”bara snabbkolla en grej” på andra kanaler. Jag har fått göra saker på mitt sätt. Och nu får jag sitta och gnälla för mig själv också. Helt slut.

Jag insåg just att jag är kopiöst hungrig också. Tredje dagen med smörgåstårta, idag i två olika varianter, toppat med dubbla tårtor och dubbla dignande kakfat hos först lillebror Anders och sen lillasyster Annica som båda fyller år idag. Nu blev det liksom plötsligt soppatorsk av tomkalorierna.
Jag hade tänkt äta en grandios filmiddag i min lättjefulla ensamhet, men nu kom jag ihåg att vi har grillade hemgjorda burgare i kylen sen igår. Det kändes som en lottovinst just nu. Det finns i alla fall en mat-Gud.

Jag är hög idag. Inte ett dugg liksom ”bakfull” utan bara hög. Solen skiner och fåglarna kvittrar och jag känner mig ungefär som att jag skulle kunna ta mig för precis vad som helst idag och gå iland med det. Tänk att en hockeymatch kan göra så stor skillnad. Och tänk att resultaten i de två andra kvalseriematcherna också bidrar till det.
Jag vaknade pigg och utvilad vid sex-tiden i morse efter fyra timmars sömn. Innan jag liksom hade hunnit koppla hjärnan till magkänslan så visste jag bara att det här var en bra dag att vakna upp till. I nästa hundradel insåg jag att kvalserien var igång och att Leksand för en gångs skull fått en drömstart, dessutom välförtjänt och det i en match som jag varit grymt orolig för. Snacka om orsak-verkan.

Jag har läst allt som går att läsa om första omgången i kvalserien. Jag har finkammat och njutit av varenda liten stavelse överallt. Matchen kunde man liksom aldrig njuta av just i stunden, annat än precis vid Leksands tre mål. Det är liksom bara en fruktansvärd nervpers och ett evigt sneglande på klockan som jag bara ville skulle gå fort, fort, fort i matchen igår.
Men det finns ju ingen tid att vila så mycket på lagrarna. I morgon smäller det igen. Hemmamatch mot Timrå. Laget måste ladda om snabbt, nollställa sig. Jag kan passa på att njuta en dag till.
Fram till nedsläpp i morgon eftermiddag är jag liksom Queen i baren!

 

För mig som leksing har hockeysäsongen pendlat mellan hopp och förtvivlan och plötsligt kom spelschemat för kvalserien. Jag såg hela livet passera revy när jag insåg vad som skulle komma att utspela sig redan i den första omgången i kväll. Leksand mot Skellefteå AIK. På sonens tioårsdag. En förälder förkrossad, en galen av lycka. Kan sånt ge men för livet på en tioåring?
Efter ett 23-årigt förhållande mellan två fanatiska hockeysupportrar skulle man kunna tänka sig att hettan försvunnit med åren. Glöm det.
Det gick utmärkt så länge AIK spelade i någon ynklig hall i Piteå och Leksand på de stora arenorna. Men det var då. Vårt äktenskap går in i sin fjärde kvalserie. Utgången är oviss.

När lampan släckts ligger vi på varsin sida i dubbelsängen. Ett enda ord om hockey kan utlösa ett gräl som fördröjer nattsömnen med timmar. Varje gång jag hör honom sjunga AIK-sånger i duschen får jag en närmast obetvinglig lust att sparka in dörren. Jag biter ihop så käkarna knakar när han kommenterar att Backlund släppte fem mål i senaste matchen. Själv är han bergsäker på Hadelöv som matchvinnare.
– Han höll nollan mot Löven, säger maken.
– De dömde ju bort ett regelrätt mål. Det var inte en moralisk nolla, replikerar jag och vet att det får samma effekt som när vi läser i Norran om att Prochazka kört in i en stolpe och jag skadeglatt frågar om han var nykter? Chad Hinz rattfylla under kvalserien i fjol svider än. Det är kreativt att ge förslag på vad AIK:arna kan tänkas skylla på i år.

Förhållandet överlevde otroligt nog kvalserien där Leksand spelade bort Skellefteå sista matchen.
Jag gick raka vägen från Leksandsklacken till supportershopen. Min man tycker nämligen jag är gnällig när jag surar över att han inte har lagt i de påslakan jag vill. Han anser att det kvittar vad man sover i. Jag tänkte handla Leksandspåslakan till dubbelsängen den dagen, men jag veknade. Det var för svårt att sparka på en som redan låg.
Förhållandet överlevde också att Leksand gick upp i fjol. Jag plockade undan varenda Leksandspryl och såg till att vara ur vägen när den bedrövade maken kom hem. Vi pratade inte på veckor. Jag sov gott i vilka påslakan som helst, medan maken vred och vände i sängen under djupa suckar. Det är lätt att vara vinnare.
Men vid en djup diskussion om lycka för några månader sedan, frågade jag min man när han var riktigt lycklig senast.
– Det var när Drake (Berehowsky) avgjorde mot Leksand i fjol, svarade han.
Sånt säger man inte ostraffat.
Det är en sak att stå i var sin klack i en ishall. Mitt i sonens tioårsfirande tvingas vi se matchen tillsammans. Med ett soffbord som enda skiljelinje framför tv-sändningen. Sist lyckades jag nästan krossa hans fot med en förlupen knytnäve. Av misstag förstås. I kväll kan det sluta hur som helst.
Hur det än går är en av oss förlorare. Och en ny sömnlös natt väntar med fienden i dubbelsängen.

För visst är det så att våren är ett jädra snöhelsicke den också?? I morse kände jag mig som en statist i Barnen från Frostmofjället när jag skulle ut och sätta i motorvärmaren. Man såg knappt handen framför sig. Planen att äta lunch i solen på altanen la jag ganska raskt åt sidan.
Men nu ser det fint ut. Ja, inifrån alltså. Utifrån är det fortfarande Frostmofjällvarning.
Krokusarna ligger under 80 centimeter snö. Gräsmattan likaså. Plattgången ligger under en decimeter blå-is. Det är snorhalt på morgonen och blöt-sörja på kvällen.
Som sagt, våren är här- men den ser inte ut som i veckotidningarna eller Stockholmsområdet.
Den ser ut som vanligt. Här.