Sportslig logik och posttraumatik

Jag har inte pratat med min man sen före matchen igår. Jag satt i köket och såg hockeyn därifrån, för jag insåg att jag skulle kunna bli ett störningsmoment med min blotta närvaro i vardagsrummet. Någon får liksom ta smällen, även om vi i det här slutspelet konsekvent har hållit på samma lag(möjligen med undantag av matcherna mellan Luleå och AIK)  
Julia balanserade på en smal lina när hon redan vid middagen drog egna slutsatser om matchutgången efter att ha snappat upp ett och annat senaste veckan. Eftersom hon är totalt hockeyointresserad så blev alla helt ställda när hon plötsligt meddelade att ”Lee Goreen spelar inte ikväll” före min man ens har kommit åt laguppställningen.  
Det var av förklarliga skäl en ganska dämpad stämning här hemma efter matchen. När slutsignalen hade gått åkte jag och hämtade Anton och hans kompisar i Lögdeå och det var knäpptyst i bilen hela vägen hem.  Jag gick raka vägen upp och la mig och det sista jag hörde i dimman tror jag var att storsonen hade satt pengar på Brynäs, för om det skulle bli så att Skellefteå förlorade så skulle han åtminstone kunna vara glad åt att han vunnit pengar. Skulle Skellefteå vinna så var det en smal sak att ha förlorat lite cash. Sportslig logik.

Jag har ingen aning om när min man la sig. Jag vet att han låg i sängen klockan sex i morse när jag klev upp och jag vet att han ligger kvar än. Jag vet inte när han börjar och jag undrar om han ens har ställt klockan i den här förlamande dystra hockeysorgen? Hans mobil låg i alla fall kvar på köksbordet i morse.  Jag får väl se om någon ringer och efterlyser honom. Man kanske borde bli sjukskriven för posttraumatiskt SMbesvikelse-syndrom?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>