Idag tog vi ett sista avsked av en fin människa. Lennart, äkta man till min barndomskamrats mamma, fördes till sin sista vila. Jag är så glad att de vita rosorna hann slå ut. Jag vet att Lennart tyckte om dem.

Om man har väldigt lite att göra kan man skära sönder hundra kritor i småbitar, limma upp dem på en uppspänd målarduk och värma dem med en hårtork till de smälter och rinner ut över duken. Det kallas tydligen crayonart. Kritkonst.

Om man sen fortfarande har för mycket tid kan man göra silhuetter av Disneyprinsessor och klistra upp på den smetiga målarduken.

Fantastiskt vad man kan göra om man vill slippa sitta och peta sig i naveln. Sen måste man förstås bygga en ny vägg för att sätta upp allt på, men det är en annan femma.

Jag skulle vara ordentlig och äta de nyttiga fruktmellanmålet här vid tiotiden. Efter en halv nektarin började det klia något infernaliskt i halsen och nu sitter jag här med rinnande ögon och näsa med en svällande tunga. Tydligen en ny egenskap jag lagt mig till med. Eftersom jag har huset fullt med andra allergiker så lider jag ingen brist på antihistaminer eller andra bra-att-ha-saker .
Hur var det nu den där gamla slogan gick? Frukt är godis? Låt er inte luras.
Det är det INTE. Jag hade aldrig blivit såhär sjuk av choklad!

Jag vet inte vad som är värre. Att sommarlovslediga ungar ligger utslängda i soffan halva dygnet, eller de plötsliga stunder av kreativitet som slår till hos mina arvingar när jag minst anar det. Igår hade Julia läst tips om hur man återvinner gammalt nagellack genom att blanda i gamla ögonskuggor till önskad nyans. Resultatet på naglarna blev …intressant!
Det resulterade för övrigt i att mina fingrar har blivit blå så snart jag närmat mig sopsäcken, samt att vårt hus luktade som en knarkarkvart med sniffande uteliggare.

Ikväll är det tydligen en ny skapelse på gång. Något som innefattar mängder av avbrutna kritor, en limpistol och – hemska tanke- vår varmluftspistol!
Jag lämnade lokalen (vårt kök) efter noggranna förmaningar om att jag inte skulle svara för mina handlingar om de brände köksbordet eller smälte ner min skärbräda till oigenkännlighet. Det sista jag hörde var en undran om man vågade blåsa med hårtorken när det stod att limsprayen var mycket brandfarlig. Högljutt ackompanjerat av någon hemsk musikalmelodi.

Nåja, huset står i alla fall kvar, det luktade inte bränt och jag blev inte yr av thinnerlukt när jag passerade nyss. Och soffan har intagits av maken som slängt ut sina två meter lekamen framför hundrafemtioelva avsnitt av Masterchef Nigeria, eller Masterchef Portugal eller Masterchef Venezuela eller vilka av världens länder som nu kan tänkas köra den där tröttsamma serien. Han verkar aldrig tröttna på att se misslyckade suffléer och vinägerstinna gräddsåser i livsfarlig kombination.
Själv arbetar jag. Flitigt.

Four down – one to go! Idag tog Isa sitt körkort! Det innebär att vi slipper Övningsköra i några veckor eftersom Anton Inte Har gått kursen än. Tänk att vi bara har ett körkort kvar att avverka! Isa och Jag har skapat en firartradition på Café Göteborg så nu äter vi gigantisk glass och räknar ut att en kuggning hade kostat 2300 spänn till så vi kan äta väldigt mycket glass för de pengarna!

Det finns många sätt att fira midsommar på. Det här är ett av dem.

Äntligen på väg! Idel glada miner i bilen där faktiskt hälften av passagerarna är från Antons gamla niondeklass. Isa Övningskör med pappa, kusin-Linn leker med mobilen, Jag läser och grabbarna spelar usel musik. Allt är normalt med andra ord. Mot midsommarfirandet!

Saker går inte som planerat. När gör det det?
Efter gårdagens turer i varierande väderstreck inom Bermudatriangeln, var jag hemma vid sjutiden och konstaterade att jag kört 30 mil om dagen i genomsnitt sen i lördags. Jag slängde i mig lite mat och gjorde en hårfrisseutrycknig och tonade håret på min väninnas mamma innan jag sjönk ner framför andra halvlek av Sverige-Frankrike. Klippa gräset skulle vänta till idag eftersom en regnskvätt satte stopp för det igår.
Halv ett i natt fick jag ett sms från systerdottern som undrade om jag skulle hinna laga hennes midsommarklänning åt henne idag. Jag kalkylerade med att det skulle hinnas eftersom syster skulle ta mina barn till Hörnsjö i morse.
Tvättmaskinen gick på högvarv och tvätten skulle ju hinna torka idag enligt väderleksrapporten. Trodde jag. När jag stormade ner till tvättstugan vid sjutiden i morse för att kasta in en ny tvätt och hänga ut den färdiga för tork i sol och vind meddelade Julia att det spöregnade ute. Tack så j-la mycket! Och adjö gräsklipparplaner.

Istället tänkte jag börja med rabarberdrickan och upptäckte att sockret var nästan slut. Dessa förbenade kladdkakebakningar! Nåja, Konsum öppnar ju åtta så det löser sig tänkte jag och ilade iväg med en tårtkartong som en bekant skulle låna.
Hos bekanten var det tyst och låst  så efter några påringningar ställde jag den utanför dörren i hyreshuset och ilade vidare till Konsum. Väl där gapade sockerhyllan kusligt tom. Vad är oddsen på att sockret är slut på affären någonsin?
Som sagt, saker går inte som planerat.

Men nu lyser solen, tvätten hänger ute, sockret är inhandlat och rabarbern kokar på spisen. Jag sliter mitt hår över den skira midsommarklänningens reva på framstycket, men det löser sig nog. Det brukar ju liksom göra det i slutänden. Funkar inte plan A så har man ju ner till plan Ö på sig att lösa problemen. Ikväll är vi hur som helst på väg till midsommarfirandet. Oavsett om saker går som planerat eller inte.

Firarlunch på Café Göteborg. Isa spikade sitt teoriprov för körkortet och det var väl värt en rostad fetaostsmörgås med bulgur och geleHallon?