Stålbaden

Rutinfällan slog igen med ett brak. I den fastnade vi stackars sommartörstande semesterfirare intet ont anande och nu sitter vi fast där till framåt våren gissar jag.
Minstingen började gymnasiet i måndags och jag kan säga att det blev en liten rivstart.
Den sista sommarlovsveckan har han lagt sig ungefär samma tid som han den första skolveckan måste kliva upp för att hinna med buss eller tåg till skolan. Ett stålbad skulle man kunna säga.
En annan stålbadspojke stod i hallen samma morgon, naken med raklödder i hela ansiktet. Misstänkt lik min man.
”Duschvredet har gått i baklås, jag kan inte sätta på vattnet” muttrade han medan han rotade runt bland tänger och skiftnycklar.
”Är du säker på att du vridit åt rätt håll?” undrade hans ömma hustru som stod och rörde i grötkastrullen  ( eller åtminstone hade dukat fram en hård kantbit från nån kvarglömd limpa)
”Självklart” sa han.
”Men den där kranen är den enda i huset man liksom vrider åt fel håll, jag vet aldrig vilket håll jag ska vrida den” försökte jag medan han återvände till badrummet.
Tre sekunder senare ropade han att kranen funkade. Gissa vad som var fel? Kommentar överflödig. Jag är bara förundrad över att jag tydligen är den enda i huset som noterat att kranen som suttit där ett halvt liv vrids åt fel håll om man ska sätta på vattnet. Vrider man liksom ”rätt” och är tillräckligt stark, får man förmodligen ringa en rörmokare. Efter att man dessutom fått gå till jobbet i raklödder.