Listigt

Av , , 2 kommentarer 18

Min man har en fullbokad vecka framför sig. Han jobbar alla kvällar utom en och så har han bland annat en kurs om cannabis som han och hans chef Maria ska på. Eftersom det var så mycket olika tider att ha koll på har han strukturerat saken. Jag blev nästan rörd när han i bästa Monica-stil gjort en lista på alla olika tider han har nästa vecka, så att han ska komma ihåg när Maria hämtar honom innan kursen på onsdag till exempel.

Fast jag måste säga att för den oinvigde så såg inte den där listan så himla bra ut, där den låg på köksbordet.  Måndag och tisdag såg väl ok ut med tider hit och dit. Men sen.
Onsdag: Maria hämtar cannabis 8.30.

Jag hoppas hon ska hämta min man jag.

2 kommentarer

Morgonpip

Av , , Bli först att kommentera 12

Fantastisk morgon! Med positiva affirmationer kommer man långt! Ja, eller åtminstone över ytan för jag var så bedövat trött i morse. Men när man väl vaknat till liv och sitter i det tysta huset med sin tekopp så känns det inte så tokigt i alla fall efter rivstarten.
Vi hade det dock inte värst vad gäller rivstart. Tio i sju ringde Antons kompis och hade just blivit väckt för att bli inkallad som domare och undrade yrvaket om vi kunde bistå med fingervantar och skjuts till ishallen tio minuter senare. Väl på ishallen frågade jag om han hade sin visselpipa med sig och fick ett panikslaget NEJ till svar. Jag får ta med mig den när jag åker ner om en stund.

Däremot har jag intresserat lyssnat på alla mobiler vars alarm ringer lite överallt i huset just nu. Vi är tre som har samma signal, men eftersom jag har stängt av min och Anton är på ishallen redan så måste det vara Petters som ringt typ tio gånger nu. Han verkar trött.
Min mans alarm har en liten släpig melodi som jag åtminstone känner igen och jag hörde just hans steg i sovrummet.  Men för en stund sedan började någon sorts utomjordiskt pipande som jag inte riktigt kunde lokalisera. Jag var tvungen att ta en rundtur i huset och lagom till det slutade pipet.
Men det fortsatte med ett snoozat pipande i fyra omgångar så nu jag har lokaliserat källan. Isas kompis försöker tydligen ta sig upp efter nattens The Voice-sejour.
Återstår två ”oringda” mobiler, som inte lär ringa i första taget heller. Döttrarna har gissningsvis sovmorgon till långt efter första matchen är färdigspelad och storsonen avlämnad på tåget.
Bli först att kommentera

Vi är i otakt och tycks gå lite olika skift…

Av , , Bli först att kommentera 9

Vi är i otakt och tycks gå lite olika skift i den här familjen. Julia har ett eget och ligger i soffan och feberyrar. Storebror aktade sig noga för henne när han insåg detta faktum. Isa och hennes sambo Elsa ligger däremot i samma soffa och pustar ut efter sitt programledaruppdrag på Talangjakten tillsammans med maken som jobbat kväll på samma evenemang.Far och döttrar typ. De har tydligen sovmorgon i morgon och har fortsatt på nöjesspåret med att titta på amerikanska The Voice.

På övervåningen har ridån redan gått ner för den del av familjen som inte ägnat sig åt showbiz. Här är det seriösa takter minsann! Här ligger vi som tillbringat kvällen på hockey i Norrskenshallen, och som har gjort natt för att vara utvilade inför lördagens alla matcher. Med andra ord mor och söner. Antons klocka ringer 06.00 för dubbla hockeymatcher, Petter har innebandypremiär i division 1 och jag ska se Leksand slå Mora efter att jag sett Antons två matcher. Om jag hade kunnat klona mig hade jag åkt på innebandyn också.

Jag konstaterar att jag förmodligen kliver upp någon timme efter att min äkta hälft och döttrarna lagt sig. Otakt kallas det.

Bli först att kommentera

Farligt vatten

Av , , Bli först att kommentera 13

Jag vet inte om jag är ute på farligt vatten nu. Det kan vara så. Å andra sidan får man väl chansa lite här i livet?

Häromdagen var jag ute med en bekant i skogen och plockade enris. Där sprang jag också över några svampar som bekanten trodde kunde vara smörsopp. Jag kan absolut noll om svamp och vågar bara plocka och äta vanlig gul kantarell. Den vet jag hur den ser ut.
Det här var en helt ny upplevelse och eftersom bekanten inte ville ta hem svamp hon var osäker på så plockade jag ner dem i min lilla kasse för att se om jag skulle kunna läsa mig till kunskap på det fantastiska internet. Hur svårt kan det vara liksom?
Redan på bron hemma var min man i färd med att slänga svamparna.
”Aldrig att jag äter svamp som jag inte vet vad det är, jag har ju till och med kastat svart trumpetsvamp en gång” förkunnade han myndigt.

Skam den som ger sig. Efter en lång genomsökning på tre miljoner olika svampsajter tror jag mig veta att soppar är det mest säkra man kan ge sig på! Det finns en giftig modell av den i landet och den är röd! Det kan jag bara inte missa. Eller?
Men smörsopp tror jag inte det var jag hade i korgen. Jag sätter en peng på sandsopp som enligt proffsen ska bli lite murkel-liknande i smaken om man torkar den först.
Så nu har jag gjort det. Min familj tittar misstänksamt på den lilla byttan i köket. Jag funderar på om jag ska förgifta en i taget eller om vi ska ta den till någon kollektiv middag?

Jag hoppas att torkad sandsopp ser ut såhär! Annars är jag ute på farligt vatten!

 

Bli först att kommentera

En olycka kommer sällan ensam

Av , , Bli först att kommentera 13

Dagar när det dimper ner en helt oförklarlig parkeringsbot i postlådan vet man per automatik att det bara är början på en massa skit. Först blev jag triumferande glad eftersom jag med säkerhet visste att jag inte varit i Örnsköldsvik denna kväll. Lätt att bevisa.
Sen drog jag mig till minnes att stora delar av min familj varit med min bil på Modo-Skellefteå någon gång i krokarna och blev mindre triumferande. Men desto mer irriterad kan tilläggas.

Det var ändå ingenting mot vad min man blev när jag lade inbetalningskortet på 600 kronor framför näsan på honom.
Modos arena hade nämligen stängt av sin parkering och satt ett tivoli där denna kväll. Och samtliga övriga bilar stod snyggt parkerade på en asfaltplan bredvid där min man just av den anledningen trodde det var fritt fram att parkera. Lek med tanken att parkeringsbolaget lappade 70 bilar där på en kvart. 70 bilar á 600 kronor. Det ger en tim-inkomst på 168 000 kronor.  Vilken affärsidé!

Själv lämnade jag bara över inbetalningskortet med ett ”lös problemet” och funderade på vad jag kunde se fram emot härnäst. 
En timme senare ropade Julia att hela golvet var blött på toaletten. Vattenläcka. Eftersom jag hittat en bra strategi för p-boten gjorde jag likadant med toagolvet. Jag sa bara till min man ” lös problemet”.

Det gjorde han när han kom hem från jobbet strax efter 21. Naturligtvis gick något sketet plastfäste till toalettkopplingen när han just hade fått det tätt. Vid midnatt hade han med ”man tager vad man haver-mentalitet” fått skiten tätt och vi hade åtminstone vatten i ledningarna i huset igen. I morse hade det bara droppat en halv deciliter i baljan som stod under så det kanske sväller till under dagen.

Inte blev jag förvånad över att regnet hällde ner i morse. Näe, med den där gårdagen kunde det lika väl ha kommit tre meter snö idag!
Det går INTE bra nu.

Bli först att kommentera

Minnenas television eller nåt

Av , , Bli först att kommentera 10

Jag har mina rötter i Norrbotten. Inte så långt från Haparanda faktiskt. Men det är inte därför jag ägnar denna onsdag kväll åt att titta på allsvenska Apslöven från Haparanda. Nä, jag måste helt enkelt se hur de har lyckats tvär-bygga-om sin otroligt tråkiga och sunkiga ishall så att den klarar kraven i Hockeyallsvenskan.

Det är inte många ishallar norr om Hudiksvall som jag inte har varit i. Asplövens hall står inte på min topplista över trevliga hallar. Vi pratade om det jag och minstigen idag, när jag körde ner honom till den betydligt trevligare Norrskenshallen. Han säger att han aldrig har frusit så mycket som i Asplövens ”Kuben” som den kallades då. Däremot var både han och hans kompis rätt så fascinerade över att man inte riktigt visste om man var i Sverige eller Finland. Det är gott om tvåspråkiga skyltar och funktionärer.

Sist jag var i Arena Polarica var på Alla hjärtans dag för tre år sedan. Då stod storsonen i målet när LN91 mötte Asplöven i Allettan.  Det är en helt sjuk tanke att det bara är några år sedan LN91 och Asplöven spelade i samma serie. Olika falla ödets lotter. Eller olika vägar väljer man att gå.
Jag kan faktiskt känna en stor sorg över att den tiden är över. Jag tror att väldigt många i min hembygd inte förstod på vilken nivå lilla LN91 med sin oerhört snåla budget spelade. Inte en enda spelare hade lön här. Jämför med pengastinna Asplöven som slantade upp mångdubbelt belopp och som hade heltidsavlönade spelare (många, många utländska) redan då.

Men – de kunde inte slå oss på fingrarna vad gällde ishall! De kan de fortfarande inte konstaterar jag av TV-bilden.
”Pittoresk” säger TV-kommentatorerna.  Jojo.
Dessutom tappade storfavoriten Asplöven poäng just i Norrskenshallen det året det begav sig. Det känns ju lite gott att sitta och drömma framför TV:n och minnas just det.

Uppdatering: Såhär efter matchen måste jag ändå säga att jag gillar Asplövens tränare Per Kenttä. Han har en skön inställning till det han jobbar med!

Bli först att kommentera

Näst bäst. Kan man inte vara på plats i Leksand…

Av , , Bli först att kommentera 8

Från mobilen

Näst bäst. Kan man inte vara på plats i Leksand så får webben duga som matcharena. Jag har sovrumslogen med fullständiga rättigheter.

Bli först att kommentera

Grisliv eller drömliv

Av , , Bli först att kommentera 17

Vi har varit hos svärfar i Skellefteå i helgen. Alla utom Stockholmsdottern. Det är snudd på kors i taket att vi lyckades hitta en helg där till slut alla kunde följa med, även om det innebar att Isa fick ta bussen upp ensam efter sin fotbollsmatch i lördags.  

En av de som vanligt hejdlösa middagsdiskussionerna handlade om den gamla nordiska mytologin. Det är intressant att konstatera att de faktiskt hade hyfsad koll på den, samtliga barn. Och ännu mer intressanta var reflektionerna över vilka liv de där gudarna och deras husdjur levde. Som grisen Särimner till exempel.

Sonen: Fatta vilket hängigt liv att vara Särimner. Att bli slaktad varje kväll.
Dottern: Ja, men han fick ju äta upp sig varje dag innan de slaktade honom på kvällen.
Sonen: Jo, men ändå.
Dottern: Det låter ju som ditt drömliv. Äta- sova. Äta-Sova.

Jag måste säga att tanken tilltalade mig också.

Bli först att kommentera

Spännande värre!

Av , , Bli först att kommentera 12

I morse satt minstingen vid frukostbordet och såg lycklig ut. Jag frågade vad han tänkte på.
”Idag slutar jag så att jag hinner med 12.53-tåget, så naaaaajs” säger han.
”Men det kan väl inte stämma? Har ni inte italienska sista lektionen? undrar jag.
”Nä, det har vi första. Sen har vi bara svenska och matte” säger han.
”Men jag är rätt säker på att vi kollade ditt schema och att du slutar så pissigt dålig tid alla dina tidiga dagar att du ändå måste vänta till tolv-i-fyra-tåget” säger jag.
”Säg inte att jag har sett fel” säger han bestört.
Han tar upp sin telefon och konstaterar att han visst har sett fel och att han slutar samtidigt som tåg och buss avgår och därför får vänta i två och en halv timme på tåget. Ja eller vänta i knappt två timmar och sitta på bussen för att sedan komma hem samma tid som med tåget.

”Men åhhhhhhh! Nu kommer jag ju hem samma tid som igår i alla fall” utbrister han besviket.
Besvikelsen var enorm. Förra veckan trodde han att han gick till halv fyra och då blev han överlycklig över att han slutade tidigt (alltså samma tid som idag) och att han skulle få gå på stan ett par timmar för att vänta på tåget bekom honom inte alls. Det är fullt tydligt att förväntningarna styr känslan.  Vad spännande liv man kan leva om man inte lär sig sitt schema. Man blir överraskad varje dag!

 

Bli först att kommentera

Fostrande skam?

Av , , Bli först att kommentera 15

Jag har lyckats få in minstingen Anton i en bra vana i höst. Varje kväll packar han ihop sina skolgrejer så att han inte ska glömma något när han har bråttom iväg nästa morgon. Alltså står varje kväll dator och skolväska klara med innebandyklubba, gymkläder eller vad han nu ska ha med sig. Han kliver bara i skorna, tar sin packning och plånbok och hoppar på moppen för färd ut till tåget. Det tar ju en stund dit också.

Min man har inte riktigt samma framförhållning, även om han har blivit marginellt bättre under de senaste 30 åren. Barnens favorithistoria är fortfarande den gång pappas mamma klev ut till hållplatsen i Skellefteå, stoppade bussen och höll kvar den för att hennes son skulle hinna med och ta sig till skolan. Deras högsta önskan är att jag skulle göra samma sak. Jag misstänker att det inte är en lika bra ide att försöka stoppa ett  tåg.
De morgnar min man är extra trött (läs oftast) äter han frukost på under 25 sekunder, står på ett ben i hallen och försöker knyta skon samtidigt som han letar febrilt i alla fickor efter glasögon, pennor, nycklar eller vad nu han ska ha med sig.  I morse var en sån morgon och jag fällde någon sarkastisk kommentar över vilka konsekvenser usel framförhållning har. Men vem behöver tänka till när allt löser sig och man har tre minuter hem från jobbet om man nu skulle behöva hämta något? Han kommer ju till synes lugn och fin till jobbet i tid varje morgon.
Tio minuter senare, precis när minstingen var på väg mot hallen för att ge sig iväg ringer min telefon. Det är maken som ringer från nya jobbet. Vad har HAN nu glömt? tänker jag.
”Jag ser just att jag tagit Antons dator istället för min egen, jag är ju ensam här så tror du att du kan komma hit med min så vi kan byta”?
Jag biter nästan käken ur led och ska just knäppa bort honom när han fortsätter
 ”Och kan du ta ett par glasögon också”
Jag frågar VAR han har dem.
”Uppe i sovrummet någonstans. Tror jag. Eller i vardagsrummet kanske”
Jag snäser att Anton har bråttom till tåget, slänger på luren, tar trappan i tre kliv och river halva sovrummet på tio sekunder innan jag kastar mig ut till bilen med dator och glasögon.

Somliga straffar Gud medsamma tänker jag, när jag svänger in och kastar datorn ur bilen och rycker Antons dator ur handen på min skamsne man.
Sen inser jag att det mest är JAG som blir straffad! Det är jag som sitter med adrenalin upp över öronen och det är Anton som står och stampar i hallen. 
Den som blir minst straffad är faktiskt han som var uppe sent, sov länge och gav sig iväg i morse utan framförhållning. Och hade jag nu vägrat att hämta datorn så hade det visserligen inte drabbat mig, men däremot min son. Fortfarande skulle det inte ha drabbat den som klantat sig.
Hur tänkte Gud här? Eller är det här man får hoppas på att Skammen gör sitt i uppfostringssyfte?

Bli först att kommentera