Fostrande skam?

Min man har inte riktigt samma framförhållning, även om han har blivit marginellt bättre under de senaste 30 åren. Barnens favorithistoria är fortfarande den gång pappas mamma klev ut till hållplatsen i Skellefteå, stoppade bussen och höll kvar den för att hennes son skulle hinna med och ta sig till skolan. Deras högsta önskan är att jag skulle göra samma sak. Jag misstänker att det inte är en lika bra ide att försöka stoppa ett  tåg.
De morgnar min man är extra trött (läs oftast) äter han frukost på under 25 sekunder, står på ett ben i hallen och försöker knyta skon samtidigt som han letar febrilt i alla fickor efter glasögon, pennor, nycklar eller vad nu han ska ha med sig.  I morse var en sån morgon och jag fällde någon sarkastisk kommentar över vilka konsekvenser usel framförhållning har. Men vem behöver tänka till när allt löser sig och man har tre minuter hem från jobbet om man nu skulle behöva hämta något? Han kommer ju till synes lugn och fin till jobbet i tid varje morgon.

Tio minuter senare, precis när minstingen var på väg mot hallen för att ge sig iväg ringer min telefon. Det är maken som ringer från nya jobbet. Vad har HAN nu glömt? tänker jag.
”Jag ser just att jag tagit Antons dator istället för min egen, jag är ju ensam här så tror du att du kan komma hit med min så vi kan byta”?
Jag biter nästan käken ur led och ska just knäppa bort honom när han fortsätter
 ”Och kan du ta ett par glasögon också”
Jag frågar VAR han har dem.
”Uppe i sovrummet någonstans. Tror jag. Eller i vardagsrummet kanske”
Jag snäser att Anton har bråttom till tåget, slänger på luren, tar trappan i tre kliv och river halva sovrummet på tio sekunder innan jag kastar mig ut till bilen med dator och glasögon.

Somliga straffar Gud medsamma tänker jag, när jag svänger in och kastar datorn ur bilen och rycker Antons dator ur handen på min skamsne man.
Sen inser jag att det mest är JAG som blir straffad! Det är jag som sitter med adrenalin upp över öronen och det är Anton som står och stampar i hallen. 
Den som blir minst straffad är faktiskt han som var uppe sent, sov länge och gav sig iväg i morse utan framförhållning. Och hade jag nu vägrat att hämta datorn så hade det visserligen inte drabbat mig, men däremot min son. Fortfarande skulle det inte ha drabbat den som klantat sig.
Hur tänkte Gud här? Eller är det här man får hoppas på att Skammen gör sitt i uppfostringssyfte?