Jag måste ha varit i fantastisk harmoni med mig själv i fredags. Jag klev ut på bron för att åka in till Umeå och hämta lillsonen där vid 22-tiden och möttes av singlande snö. Och plötsligt, mycket plötsligt, kände jag en lätt ilning genom kroppen. En hastig, oväntad ilning av den sort som jag bara kan erinra mig att jag känt som barn. Den där fullständiga lyckan. En doft av kall snö och vacker vinter. Som en ängel som sänkte sig ner. Jag upprördes inte ens över att jag fick borsta av bilen och köra sakta i ovädret längs E4.

Igår klev jag ut på samma bro, för att köra minstingen till träning. Där möttes jag av åter av snö. Blöt, jäkla, kall, irriterande snö. Jag blev sjukt irriterad över att borsta av bilen och frös som tusan. Jag sneglade på snöskoveln och konstaterade att den lär jag få använda mig less på i vinter.
Så vad är nu skillnaden mellan denna fredag och denna måndag? Det faktum att Leksand krossade Asplöven med 6-1 i fredags, medan  vi förlorade mot Tingsryd i förlängning i söndags?
I så fall hoppas jag att vi knäcker Almtuna idag, med tanke på väderleksrapporten.
Jag ser det nämligen som högst otroligt att jag någonsin mer kommer att uppleva den där lyckokänslan av snö!
Nä, det där ögonblicket av temporär lapsus får jag lägga i minnesskrinet för märkliga upplevelser,

Strax före midnatt var vi hemma från hockeyn i fredags. Klockan halv sju nästa morgon var vi på väg igen. Jag måste säga att det är sällan vintertidsomslaget varit så välkommet som i morse när vi gav oss iväg för ännu en heldag i ishallen. Vi hann just så pass bara hem, innan Antons kompisar skulle hit på tidigt halloweenparty. Nu äter jag och maken Spökmatsrester medan tio tonåringar gallskriker till skräckfilm och det jag längtar mest efter är sängen!

Visst är det skönt att sitta hemma i soffan och mysa med ett glas vin, ömt omslingrad med maken medan de levande ljusen flämtar i draget från brasan? Fast nu har ju inte vi någon brasa förstås. Och  vinet är det sämre med eftersom jag måste ut och köra bil i snöfallet lite senare. Och maken jobbar, ena sonen dömer hockey i Umeå, andre sonen spelar innebandymatch så jag sitter hemma alldeles ensam i soffan åtminstone.
På TV är det Leksand-Asplöven och på min dator är det onlinerapportering från såväl Petters innebandymatch, som Antons domaruppdrag. I love it! Jag är onlinedrottningen med maximal simultanförmåga!
 I periodpauserna är jag döttrarnas egendom och har så här långt sytt två svarta kjolar, ett par röda kaninöron i rosettstil och färgat ett väldigt långt mellanblont hår rött. Så fort Leksandsmatchen är slut ska jag in till Umeå och hämta hem lillsonen som dömer sista matchen klar vid halv elva ikväll. Innan dess hoppas jag att jag hittat den fjärde lådan utklädningskläder där Julia tydligen har ett förkläde som hon måste ha i morgon. Något jag inte lär vilja leta rätt på före sex i morgon bitti när klockan ringer för ny färd till Umeå.
Är det sånt här som kallas fredagsmys?

Vi körde in Anton och hans kompis till Umeå Arena igår eftersom de skulle döma hockey. Solen sken och vindarna inte extremt iskalla så vi bestämde oss, trots viss tveksamhet från min sida, att gå på fotboll på UFC-Varberg efteråt. Utan vinterjacka.
Något känns kapitalt fel när man är lagom klädd för hockey men håller på att frysa ihjäl på fotboll samma eftermiddag.

Det verkade vara rätt halt på konstgräsplanen. Jag gissar på konstfruset!

I tisdags fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta på Ica. Glad i hågen åkte jag dit, lyckligt ovetande om vad det var i paketet. Väl där fick jag inte lösa ut det! Det visade sig att min man hade beställt det här paketet men lämnat mitt nummer för avisering. Men tack så mycket. Aningen irriterad fick jag beordra ut maken från hans personalmöte för att lämna sitt leg så att jag kunde hämta paketet – som dessutom skulle vidare till någon annan!
Samma eftermiddag hade jag plockat upp Petter i Umeå och i samma sekund som han satte sig i bilen undrade han om jag kunde köra förbi Ica Ålidhem så att han kunde hämta ett paket.
”Vad har du beställt?” frågade jag.
”Jag vet faktiskt inte, jag får så många paket just nu” svarade sonen.
”Har du plötsligt upptäckt internethandeln eller vaddå?” undrade jag
”Jag har snarare upptäckt Kina” sa sonen.

Anton fick en chock när han skulle iväg med mopeden i morse.
”Det är ju lika mörkt som på natten”
Ja. Jag vet. Skillnaden är att jag har insett ganska länge att det här eviga mörkret skulle lägra sig över mig, medan det tycks komma som en komplett överraskning för min 16-åring. Han gav begreppet "lyckligt ovetande" ett ansikte.

Jag har hunnit gruva några veckor. Olyckligt vetande kallas det.
Och jag har försökt skjuta upp det genom att inte lägga på vinterdäck och inte plocka in studsmattan och trädgårdsmöblerna. Men mörkt och eländigt blev det lika fullt. Och första föraningen av snö kom lagom till jag definitivt behövde bilen och kånkade omkring en miljon däck, domkrafter och hävstänger i full storm i morgonmörker på en snögloppig garageinfart i tisdags morse. Som kronan på verket kunde jag inte lossa en enda av de där j-la bultarna som var åtdragna med maskin! Som tur var fick jag hjälp av en bekant som räddade min dag. Tack!
Det är nog det som kallas ljus i mörkret.

Igår var hon bara 20. Det firade vi med middag på Levar hotell, bara vi två. Senare delen av kvällen såg jag min chans att få dela med mig av alla snaskiga detaljer från hennes förlossning. Hon lyssnade uppmärksamt och klämde i med ”usch” , ” fy”, ”men Gud” , ” va???” och lite andra stöttande inlägg. Strax efter midnatt blev hon 21 år och väldigt mycket äldre. Familjens prinsessa som i natt sover i sina alldeles nya Disneylakan!

Jag vet inte om det är vi som konserverar henne eller om hon helt enkelt är lite som Peter Pan?
Med tanke på att yngsta kusinen kom i prinsessklänning och en annan lillkusin konstaterade att Julia mest bara gillar prinsessgrejer, så måste det i alla fall vara en allmän sanning. Jag undrar om det håller i sig till hon blir gammal?

Hur som helst så har vi avslutat kalas del 1 med släkten och i morgon är vi på’t igen med kalas del 2 för kompisarna. Grattis Jullibull!

Jag fungerar inte riktigt ultimat alla tidiga morgnar. Däremot verkar mitt känslominne och min ryggmärgsreflex vara mycket alert!
Min man har ju haft en tendens att plocka på sig nycklar, vilket har försatt mig i en del irriterande situationer genom åren. Min lillebror döpte om honom till Sankte Pär för han borde ha en himmelskt stor nyckelknippa. 30 års nyckelkonflikt har gett en del reslutat och numera är han bättre på att hänga tillbaka dem i nyckelskåpet, även om jag fortfarande får leta igenom hans fickor i stress ibland.

 I morse blev jag halvt bindgalen på han hade tagit bilnycklarna till Chryslern och fick vända upp och ner på väskan för att hitta reservnycklarna så att vi skulle hinna till tåget. Adrenalinet pumpade kan jag säga. När jag kom ut på gården med reservnycklarna i högsta hugg hade jag plötsligt ingen bil!
Då först insåg jag att min man åkte till Skellefteå med Chryslern igår och inte kommer hem förrän ikväll.
Det var bara att vända in efter volvonycklarna och starta upp guldbilen, vilket jag ju egentligen redan visste att jag skulle idag. OM jag hade varit riktigt vaken och alert vill säga.
Känslan är snabbare än hjärnan ibland. Och jag måste somna i tid ikväll.

Det är ändå lyx att kunna åka förbi bondgården på väg från tåget strax före sju en tisdagmorgon och handla alldeles färska ägg i äggboden. Livskvalitét.

De diskuterar tennis och Stockholm Open på TV just nu. Varför vi inte får fram några tennisspelare i Sverige idag. Mats Wilander kallar svenska tennisspelare för lata. En av journalisterna i panelen berättar att sonen spelar tennis och att tennisförbundet effektivt tar död på ungars lust att idrotta. Han får spela match fredag kväll kvart i tio. Okej, den biten köper jag. Jag fattar att det inte är ultimat.

Men sen tycker de att upplägget är fel. För deras son har ibland fått åka flera mil för att spela en match och sen bli utslagen och ha spelat klart. Ska man åka flera mil så måste man få spela flera matcher.
Jag hänger omedelbart upp mig på det där med flera mil.
Vi har en son som har nästan 11 mil för att ta sig till och från hockeyträning en kväll i veckan. Och då pratar vi träning. När det kommer till EN match så åker han flera gånger per säsong  närmare 30 mil enkel väg för att spela. OM han får spela vill säga. Han kan få åka 60 mil för att få stå och öppna en båsdörr i ett par timmar också. Utan att spela en enda minut. Trots att han är barn.
Nej, jag tycker inte det är rätt. Men jag har lite svårt att ta gnället över att ibland tvingas åka flera mil och bara få spela en match. 

Kom igen sörlänningar. Välkommen till den norrländska verkligheten. Jag minns när Kroppskultur från Uddevalla skulle spela handboll i elitkvalet mot Nordmalings IF och var tvungna att åka EN match hit upp. Vet ni vad de gjorde? Jo, de ringde och försökte förmå Nordmalings IF att spela både hemma- och bortamatchen i Göteborgstrakten. För det skulle bli så dyrt annars. Jag pratade med deras ordförande som sa att de normalt åkte pendeltåg och spårvagn till nästan alla matcher så den här resan till Nordmaling skulle ruinera hela deras budget.
Som sagt, välkommen till vår Norrländska verklighet.
Det är alltid längre från sydsverige till det ospecifika Norrland än från Norrland till sydsverige av någon anledning.

Fortsättningen på morgonens tv-diskussion slutade med synpunkten att ”kan vi få fram en Charlotte Kalla och en Marcus Hellner så borde vi kunna få fram talanger inom tennisen”. Det jag funderade över är om det var ödets ironi att att Kalla och Hellner är uppvuxna i Norrland och nog vackert har fått åka FLERA MIL bara för att köra en tävling.