Maspalomas sanddyner tilltalar mig mer än Levaråkerns snöhelvete. Julpynt köpte jag ju även där. Hur kunde jag åka tillbaka hem???

Snacka om att landa med en duns i verkligheten. Pulsa i sand byttes mot pulsa i snö. Sitta på en solig balkong i tre timmar byttes mot skotta snö i tre timmar. Bruset från havet byttes mot bruset från tv-apparater och datorer.
Vi kom hem samtidigt som vi fick julgästerna och från ett väldigt lugnt leverne på Gran Canaria blev det minst sagt fullt ös här hemma. 

 I vanlig ordning hade vi långbord för 20 personer på julafton och alldeles för många säckar med julklappar och alldeles för mycket mat.
Väl hemma från julnattsmässan sa min hals tack för sig och gick i strejk. Precis som resten av mig någon dag senare! Poff så hade jag 39 graders feber.

Sangrian byttes mot hetvatten med ingefära och honung, linne och shorts mot tjocktröja och raggsockor, lakan mot duntäcke. Och det är segt som rackarn för jag är fortfarande hängig efter fem dagars skit.
Och även om det är underbart med jul och familj och släkt och allt, så kan man ju bli lite butter när man är risisg, plockar ur diskmaskinen för tredje gången samma dag och kliver upp samtidigt som de sista går och lägger sig. Dessutom blir man ju lite asocial med en svidande hals, ett yrande huvud och  12 personer i hushållet. Minst.

Men i morgon är det nyårsafton, jag är på benen och förhoppningsvis lite piggare. Leksand vann mot Mora, maken är ledig och den här tiden på dagen är det lugnt och skönt i huset. Det är bara jag som äter frukost före tolv, så jag har minst tre timmars egentid i tystnaden. Julfrid.

Märklig känsla att sitta i den ljumma natten på en balkong med en multifärgad julljusslinga o lyssna på havet,samtidigt som man summerar sitt liv o försöker föreställa sig att klockan just passerat midnatt här och att det är den 18:e december och därmed min 50:e födelsedag. Mina döttrar har ivrigt lyssnat på min mamma ikväll, som berättat hur det var den där dagen när jag föddes,hur det började och hur hon upplevde det. Finare födelsedagssamtal kan man nog inte ha! Jag gissar att jag får sova lite räv imorgon innan allt drar igång. Nu kör jag på 50 år till tänkte Jag!

Nä, nu var man ju less på vintern! Dagarna framlids alltså nu under parollen 4S.
Sol, Sömn, Svullande, Sangria. Notera att inget av dem är SNÖ!
Ungefär så verkar det bli på ett All Inclusive-hotell!
Jag var lite oroad för mathållningen här – helt i onödan! Maten är riktigt bra. Jag saknar inte restaurangletandet ett dugg faktiskt. Och tapas kan man alltid knapra i sig ändå.
Det enda som gnager lite är hur barnen klarar snöskottningen hemma, men det tycks ju gå bra det med. Det är inte synd om mig.

 Min man var mycket belåten med klistermärket han hittade till min resväska i lördags. Vi hade inga problem med att känna igen väskan när vi landade i solen.

Stor balkong på 14:e våningen var vi ju inte ledsna för direkt. Fantastisk utsikt dag som kväll.

Vi bor 100 meter från stranden och All inclusive tilltalar mig mer och mer

Och idag var det 28 grader i skuggan! Samtidigt fick vi höra att mellandottern fått skotta ut bilen. Tänk så olika väder det kan vara! Det hade jag typ glömt där på min balkong!

Det är snökaos lite överallt sägs det. Här är det kaos inne istället. Så mycket att göra – så lite tid. Och så poff så kommer det alltid på lite extra. En flyttad hockeymatch här, ett nytt jobbärende där, en trasig bil här, en skjuts till jobb där och så vidare i all oändlighet. Det är bara att gilla läget.

Jag vet inte vilket kaos som är värst. För innekaoset är stressande som tusan och innan man har fått ner alla punkter på den där evighetslånga listan att pricka av på, så vaknar jag mitt i natten och tänker ”har jag kommit ihåg det där”.  Samtidigt så finns det ju säkert en hel del jag kan stryka från den där listan om det blir riktigt jäkla kris. Tror jag.
”Snökaoset” är mer hanterbart, trots att jag inte kan påverka det alls. Mycket märkligt.
Fast i sanningens namn så är ju inte snömängden sådär värst störande än. Då har det varit värre med kylan, för mina leder strejkar plötsligt när det knäpper till.
Men nu håller jag i alla fall på att summera medan julklappshögen växer sig större än tänkt under min rosa gran.

Chryslern är fortfarande inte körbar. Remlös och kall. Alltså är jag glad att Guldvolvon tuffar på, trots lite sämre komfort.
Men vi har haft lite halvkass värme i guldvolvon. I torsdags hade vi plötsligt ingen alls. Så jag beordrade en påfyllning av kylarvätska, eftersom jag misstänkte att den låg lite lågt. Jodå, det skulle vi göra. Sen.
Men det där ”sen” hade inte infunnit sig innan jag blev tvungen att köra till stan och Isas teater igår i grisvädret och jag tänkte inte sitta och frysa röven av mig i tio mil.
Lägligt nog är maken i Skellefteå sedan i fredags. Han tog bussen. Varmt och skönt.

I morse när klockan ringde 5.30 för att jag skulle köra storsonen till spelarbussen mot Östersund, funderade jag på om jag kommer att sakna den här tiden? Matchdagarna, med tidiga mörka morgnar, när man sitter med hålögda halvt medvetslösa barn som borde ha fått sova minst tre timmar till på sin lediga dag.
Eller när då 17-årige sonen skulle hämta vid ishallen halv tre på natten efter bortamatch mot just Östersund en vanlig onsdagskväll i division 1 och sen satt med matteböckerna i köket en stund senare för att snabbkolla igenom det sista inför nationella proven dit han skulle ta sig med skolbussen tre timmar senare. Det är fasen inte människovärdigt. Kommer jag att sakna de tidiga morgnarna och sena nätterna kring matcherna?

En halvtimme senare när vi satt ute vid E4 och väntade på bussen i en utkyld bil funderade jag inte längre. Jag var fullständigt övertygad om att jag INTE kommer att sakna den här tiden.
Sen slog det mig att sonen nu är 24 år och att jag fortfarande sitter där och förhandspratar matcher och bussresor. Jag kanske har en sisådär åtta år kvar på minstingens matchdagar ??!?
Lagom till dess har kanske barnbarn börjat trilla in med nya matchdagar? KOmmer jag någonsin att hinna sakna något??

Karl Bertil Jonssons julanda vilar även över hockeyallsvenskan. Ta Leksand igår till exempel. Vi serieledare tog från oss poängrika och gav till det poängfattiga Malmö. Jag hoppas verkligen de tryckte de där tre poängen ömt mot sin barm! Själv kände jag mig mest som Karl Bertils pappa.
”Va sa ni att ni gjorde sa ni?????!”
”Sa och sa. Det var ju VÅRA poäng!!!”