Ickesaknad

I morse när klockan ringde 5.30 för att jag skulle köra storsonen till spelarbussen mot Östersund, funderade jag på om jag kommer att sakna den här tiden? Matchdagarna, med tidiga mörka morgnar, när man sitter med hålögda halvt medvetslösa barn som borde ha fått sova minst tre timmar till på sin lediga dag.
Eller när då 17-årige sonen skulle hämta vid ishallen halv tre på natten efter bortamatch mot just Östersund en vanlig onsdagskväll i division 1 och sen satt med matteböckerna i köket en stund senare för att snabbkolla igenom det sista inför nationella proven dit han skulle ta sig med skolbussen tre timmar senare. Det är fasen inte människovärdigt. Kommer jag att sakna de tidiga morgnarna och sena nätterna kring matcherna?

En halvtimme senare när vi satt ute vid E4 och väntade på bussen i en utkyld bil funderade jag inte längre. Jag var fullständigt övertygad om att jag INTE kommer att sakna den här tiden.
Sen slog det mig att sonen nu är 24 år och att jag fortfarande sitter där och förhandspratar matcher och bussresor. Jag kanske har en sisådär åtta år kvar på minstingens matchdagar ??!?
Lagom till dess har kanske barnbarn börjat trilla in med nya matchdagar? KOmmer jag någonsin att hinna sakna något??