Fjällvädret tycks vara strålande idag. Lagom till de små liven ska åka hem med bussen. Man undrar om de fått användning av hela sin packade utrustning?
När vi skulle iväg till bussen förra helgen såg jag till att ha så kallad justeringstid. Det vill säga tid för att åka och hämta alla saker som jag förutsåg kunde ha glömts hemma.
Det började redan vid frukostbordet när Antons översovande kompis kom på att han glömt pjäxorna hemma. På väg förbi hans hus för att hämta pjäxorna kom nästa fundering.

JK: Anton, har du någon sån där kräm med dig?
Anton: Kräm?
JK: Ja, sån där mot solen?
Anton: Nä, det stod väl inte på packlistan?
JK: Nä, fast lärarna sa ju att det kunde vara bra?
Anton: Jo, fast de sa ju också att det skulle regna hela veckan.
JK: Jo, fast det kan ju vara bra ändå ifall det blir sol.
Anton: Morsan, visst har vi solkräm hemma till JK?

Jag måste säga att jag tyckte den där konversationen var enormt underhållande. Den enda som kom ihåg lärarnas tips om solkräm under den här regnförutspådda veckan var alltså Antons bästis. Som är från Burundi. Jag tippar att han definitivt inte bränt näsan i Hemavan i veckan i alla fall.

Isa och fyra av hennes klasskompisar har valt att läsa företagande på gymnasiet och där ingår det att man ska starta och driva ett företag under kursen. I fredags var det Ung Företagsamhets-mässa i Noliahallarna och dottern var på ett strålande humör när hon kom hem.
Deras företag, A Rainy Day, vann Miljöpriset, vilket kanske var det mest prestigefyllda för dem eftersom just miljöaspekten är en viktig del i deras affärsidé. De säljer nämligen egenhändigt tryckta tygpåsar, men inte vilka påsar som helst.

För varje såld påse planterar tibetanska flyktingar i Indien och Nepal ett fruktträd, och odlingarna ger sysselsättning och inkomster åt många familjer. I priset ingår skötsel av odlingarna Trädplanteringen är också en miljöinsats då trädens rötter förebygger översvämningar och jorderosion som annars försvårar Himalayas växtliv. Färgen tjejerna använder innehåller varken ftalater, PVC, formaldehyd eller konstiga lösningsmedel. De strävar efter att hela tryckprocessen ska vara miljövänlig, och att färgen dessutom är vattenbaserad gör att reningsprocessen är fri från kemikalier.

Påsarna finns i vitt också med tryck i olika färger

 Tygpåsarna köper de  från EarthPositive som
* är ett miljöprisbelönat företag som har belönats med många certifikat, bland annat Naturskyddsföreningens egna ”Bra miljöval”.
* bara använder förnyelsebar energi som sol- och vindkraft i fabrikerna
* som sett till att transporten från Indien har minsta möjliga påverkan tack vare att de skickar sina produkter med båt istället för med flyg
* bara har förpackningar som är nedbrytningsbara
* använder regnvatten i industrin istället för att torrlägga sjöar

Dessutom är deras arbetare alltid myndiga och får rättvis lön, maskinerna är säkra och arbetsmiljön genomtänkt.

Nu får tjejerna i A Rainy Day åka på UF-mässan i Stockholm i mitten av maj och representera Västerbotten tillsammans med andra utvalda UF-företag från länet.
Som grädde på moset vann de också tredjepris för sin logotype.

 
Mer om pristagarna kan man läsa HÄR (Isa till höger)

En av mina bästa egenskaper är också min sämsta. När jag hamnar i en situation av något slag så hinner jag (utan att jag ens vet hur det går till) scanna av alla tänkbara scenarion, från det bästa som kan hända till det värsta som kan hända. Det där går ungefär på bråkdelen av en sekund och fascinerar mina väninnor en hel del. Och jag är liksom hjälplös inför mina tankar.
Det där innebär att så fort jag hamnar i en situation så har jag på nolltid en plan b, en plan c, en plan d och så vidare. Det låter ju väldigt tryggt och bra, men som regel så finns ju de där planerna helt i onödan. Alltså kanske jag ägnar en massa onödig kraft åt att oroa mig?  Som idag till exempel.

I natt 00.00 släcktes Isas bankkonton från min display. Om hon vill kan hon gå på krogen och dricka öl. Snart får hon köra bil. Hon bor redan större delen av tiden hemifrån. Hon är vuxen. Isa är 18 år.

-  Känns det inte konstigt att Isa fyller 18 år, undrade Julia igår kväll.
Jag har tänkt efter. Känns gör det, även om jag inte vet om det är konstigt, bra eller dåligt. Det känns ju som alltid så nyss, den där lördagsmorgonen klockan 07.19 när det 2850 gram tunga och 47 cm långa lilla knytet gjorde sin entré, fem veckor för tidigt. Solen sken. Brorsan fyllde 30. Alla var på fest, medan hon och jag låg där på BB i vår egen lilla värld den kvällen. Hon har vuxit på sig en del sen dess. Det går bra för henne, hon mår fint. Då måste man väl med logikens kraft tycka att det känns bra, även om det känns förfärligt att det bara sa poff och så var 18 år borta liksom?

Bara två barn i sängen en födelsedag. Det var verkligen lilla minifamiljen på 18-årsfirandet i mörkret i morse.

Dagen har börjats med nybakta croissanter( en av hennes favoriter) varm choklad och vispgrädde. Vi kan kalla det uppladdning inför all tårta som ska avätas denna dubbelfödelsedag när bror fyller 48.
Vi var bara lilla familjen hemma eftersom lillebror är i Hemavan, storebror i stan och största storasyster bor ju som bekant i Stockholm.

Det är ett tag sen det luktade nybakta croissanter i det hör köket, men eftersom det är Isas favorit-lyxfrukost är det väl det minsta man kan göra för att fira hennes 18-årsdag.

 Det där med att kliva upp vid femsnåret börjar förresten bli en vana. Jag tror vi slog familjerekord när vi klev in med frukostbrickan för att gratulera Isa 05.25.
Konstigt eller inte. Nu har jag bara ett ”barn” kvar liksom. De övriga är vuxna. Eller åtminstone myndiga. Fast barn är de förmodligen hela livet i mina ögon. Det känns lite grann som "Tio små negerpojkar" ( som originalversionen av Agatha Christies bok hette) . Fast den här versionen,  "Fem små Lundqvistbarn", är åtminstone lite mindre kuslig.
 

Alla i tid och packningen lastad. Det kan ju onekligen vara lite spännande såhär vid sommartidsomslaget, när man har en tidig morgontid att passa . Dessutom i Umeå vilket kräver en timmes resa också.
Mobiltelefonerna har gått varma bland ungarna för att ringa och kolla de av klasskamraterna som skulle kunna vara i farozonen för att försova sig. Det Var becksvart när vi klev upp vid det tragiska fyrasnåret enligt vintertid... för det var ju givetvis enligt den "normala" tiden man gick och la sig igår och det var givetvis också den som satt i kroppen liksom. Det var en ganska dämpad stämning vid frukostbordet om jag säger så. Jag gissar att de kommer att sova lika gott på bussen som jag planerar att sova i soffan när Jag kommer hem!

I inledningen av den tredje perioden hände det. Jag fick plötsligt så sjukt ont i magen. Jag kunde inte ens sitta kvar vid TV:n utan fick kapitulera totalt. Jag hade så ont att jag inte ens var medveten om att Rögle gjorde 4-1, trots att jag hörde TV:n som i ett töcken. Efter närmare en timme på alla fyra på badrumsgolvet, med svetten rinnande, magkramper som jag vet inte vad och kräkningar i parti och minut, så var jag helt slut. Magen totat tömd på alla upptänkliga sätt och bara jag försökte resa mig upp så rörde sig väggarna runt omkring mig. Otroligt obehagligt. På skakiga ben tog jag mig till slut  tillbaka till vardagsrummet och konstaterade att matchen var slut. Precis som jag. Jag vet inte när jag varit så panikartat dålig på väldigt länge. Jag sjönk ner i soffan och sov en timme, som klubbad.

Skrock är underskattat. Mina kvalseriesockar gav ju vinst senast , så nu har jag köpt några till. Det måste väl räcka till vinst mot Rögle idag?

Jag träffade en Lövare på färgaffären idag. Och är man Lövare så kan man i de flesta fall absolut inte hålla på ärkerivalen Skellefteå någonsin. Alltså höll den här mannen stenhårt på Modo igår. Men eftersom ingen av oss är en genuin anhängare av något av lagen som möttes igår, så kan jag ju kosta på mig att vara kaxig idag.

Jag: Åh, har du fått vårkänslor och tänker måla om?
Han: Inte jag, men frugan!
Jag: Jaha, blir det svart och gult idag då?
Han: Nej. Svart. Bara svart.

Häromdagen fick jag ett sms av Isa med texten ”jag går ensam på utvecklingssamtalet”.
Vad är nu det här tänkte jag. Jag har alltid varit med på alla hennes samtal och även följt hennes syskon på utvecklingssamtal på gymnasiet. Och hon är ju inte den som är orolig för några resultatredovisningar så varför skulle hon plötsligt gå ensam?? Jag borde ju ha fått någon form av inbjudan till det där samtalet, eftersom det alltid skickas hem till icke myndiga elever.

Jag konstaterar att jag gjorde ett fantastiskt smart val ikväll. Just alternativen att stå ute i kylan hela första perioden mot att sitta hemma i ett varmt, tyst och ensamt hus och se matchen på TV med ett glas vin i nypan, kändes ju inte så svårt att välja mellan. Och eftersom sonen nu är inne i arenan äntligen så kommer naturligtvis högre makter att se till så att Skellefteå tar ledningen nu. Som kompensation för utevistelsen liksom. Eller hur?

Lillebror och storasyster. Time flies skulle man kunna säga.

Sweet sixteen. Visst är det så det heter när ens små barn plötsligt får oformligt stora fötter och oren hy? När rösten svajar upp och ner gränsen mellan skratt och gråt och ilska är hårfin. När man ena dagen är i princip vuxen och nästa knappt skolmogen?

Vi är där nu. För femte gången. Anton, familjens lillson, fyller 16 år idag. Och det känns lika otäckt nu som för nio år sedan när vi passerade den här gränsen första gången. Vart tog tiden vägen?
Han såg fasligt stor ut där han bredde ut sig i tonårssängen under fikabrickan i morse, glad som en lärka. Och ännu större såg fötterna ut när vi konstaterade att han inte klarar sig med storlek 42 på nya skorna. Vad är det som händer?

För att jag inte ska ha tid att sitta och grubbla på den formen av petitesser så kör Kvalserien igång idag. Det är inte första gången det händer på just Antons födelsedag. Men den sista som jag kommer ihåg klockrent var för sex år sedan när sonens tioårsdag närmade sig ett kritiskt läge. Kvalserieinledning mellan Leksand och Skellefteå AIK. 

Som tur är hamnar vi inte i det läget i år. Men vem vet hur det ser ut nästa år? Målsättingen är förstås att Leksand ska ta sig upp till Elitserien och jag är långt ifrån säker på att resten av min familj tycker att det vore trevligt om det blev så.
Fram till idag har det bara varit min man som varit labil i huset. Skellefteå-Modo i SM-slutspelet tär på nerverna. Jag har vilat mig i form.
Men från och med idag är vi två som går på nålar. Det ska bli så sjukt hemskt! Och så sjukt kul! Örebro borta. En skräckmatch.

Som tur är åker 16-åringen på träning lagom till min match börjar. Jag kan alltså inte förstöra hans födelsedag om det går åt h-vete. Fira ska jag däremot göra oavsett. Återstår bara att se om det blir dubbelfirande eller om jag får nöja mig med Sweet sixteen.

En av mina favoritsysselsättningar på morgonen är att se på väderleksrapporten. Det är något fascinerande att sitta och titta på en väderkarta och sen titta ut och konstatera att det där stämmer inte alls. Eller att det stämmer.

Ännu mer fascinerande är det att konstatera att allting är relativt. Som åsikterna om kyla till exempel. Dagens citat kommer från morgonens meteorolog som sammanfattade väderläget för landet.
"I natt har det varit riktigt kallt, det har till och med varit någon minusgrad"
No shit?!? Och jag som hade tänkt sätta ut pelargonerna nu när jag räknar med frostfritt i mars. NOT.

Ordningen är återställd. Magsjukan väck *peppar peppar* . Jag vädrar ut alla eventuella baciller som kan ha gnetat sig kvar och tittar på väderleksrapporten. Äntligen är våren här säger de på TV. Jag tittar ut och konstaterar att de har rätt.

Jag såg ett mycket intressant inslag på morgon-tv om en kvinna som blivit våldtagen två gånger som liten och som nu startat en barnverksamhet för att ungar ska lära sig lita på magkänslan ( min tolkning) och skilja rätt från fel. Det var väldigt, väldigt givande och högaktuellt en dag som denna.
8 Mars är betydelsefull för mig.

Den internationella kvinnodagen helgar jag för övrigt med att läsa chiclit-romanen ” Rätt åt dig” av Jane Fallon. En historia om en bedragen kvinna som bestämmer sig för att utarbeta den ultimata hämnden. Passande eller bara tragiskt?
För övrigt ska jag tydligen fira den med ett snabbinkallt tandläkarbesök eftersom de inte var nöjda med avgjutningen till nya kronan som jag gjorde förra veckan. Blä.
Det kändes som ett mycket sämre alternativ än att gå på Näslunds konditori och ta en fika med mina döttrar som var min plan idag. Blä igen.

För övrigt citerar jag en av mina cybervänner som idag hade denna status på sin facebook.
Idag vill jag inte bli gratulerad eller, hemska tanke, bli ihågkommen med blommor. För er som känner en irrande gåvoreflex: Sök upp ett projekt för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa! Hos till exempel Action Aid kan du sponsra en barnmorska. Eller varför inte en skoltoalett så att även flickor kan gå i skolan.

Jag vaknade av att det blev svart. Jag förstår att det låter märkligt men det kändes precis så. Man hinner förnimma ljuset tusendelen innan det smäller till. Det kanske var luftdraget. Den skönaste morgondvalan förvandlades till något helt annat.

Under alla dessa miljoner småbarnsår hade man alltid en viss beredskap för den här typen av händelser . Man sov med ett öga öppet, vaksam på varje rörelse i dubbelsängen. När som helst kunde en barnafot slå ner som en mindre handgranat rätt i nyllet. Helt utan förvarning var läppen spräckt av en vass 4-årig armbåge. Mina ben var lika blåmärkta som en marmorerad batikduk.
Men från att de där fötterna och armbågarna blev tyngre och större och hårdare och orsakade mer skada, så upphörde de plötsligt att slå ner i min säng. Jag invaggades i en falsk säkerhet.

 
Trots att Peter Öberg tillhör fienden Västerås, så är han ju en hyvens grabb från Nordmaling och lite stolt blir man alltid när han blir uttagen till veckans lag tillsammans med en och annan Leksing.

Det är väl ungefär såhär min förstfödda får äta frukost på säng idag, när jag inte är där med frukostbrickan. Jag fick nöja mig med ett grattis via mobilen till min 25-åring.

Det är samma väder idag som den här dagen för 25 år sedan. Kallt och soligt. Vid den här tiden hade jag precis avverkat de sista hårda minuterna av min första förlossning och krystat ut min förstfödda. Jag var så sjukt nöjd över att ha klarat det utan smärtlindring och gjort det jag föresatt mig. Ja, även om jag blev tvungen att ta min man i örat och styra upp saker själv. Han ville inte vara till besvär där på sjukhuset. Såna petitesser struntade jag fullständigt i efter månader av minutiösa förberedelser. Jag hade min plan och den skulle följas. Punkt. En het natt kan man säga.

Det var en stor upplevelse, ett ögonblick jag aldrig glömmer.
8.05 anlände hon, vacker som en dag. Solen silade in genom fönstret på Uppsala akademiska sjukhus där de första dagarna tillbringades. Med ljusblå sittring för den ömmande underdelen och så små matportioner att de nyförlösta ammande mödrarna slogs om de för-portionerade brickorna som delades ut enligt sängnummer. Ljuva tider.

Bäst minns jag bussfärden hem med mitt knyte i den mintgröna babyliften, knytet  iklädd en mintgrön och blårandig dräkt som jag stickat. Det var ju inte tal om att ta taxi! Vi hade ju busskort och både min man och jag är uppfostrade i att man inte lägger pengar på sånt i onödan. Väl hemma insåg jag var liksom helt plötsligt att jag var någon som skulle ha ansvar för en annan människa resten av mitt liv. Vilken panik!

Så känns det fortfarande. Ja, inte paniken då, men det där med ansvaret.
Nog vet jag att det där lilla knytet numera står på egna ben. Hon som är utbildad journalist, har fast jobb på resemagasinet Escape 360 där hon just nu har en redaktörs alla uppgifter och just har köpt en lägenhet i Sundbyberg för en väldig massa pengar. Hon som var producent för Södertörns stora studentspex, jobbade extra som personlig assistent hos en liten kille som hon avgudar och som numera är ordförande i sin bostadsrättsförening.
 Jag vet, hon klarar sig själv.

Julia skulle dammtorka och städa idag och bad mig ta fram en mindre skadlig trasa. Med tanke på gårdagens diskussion tyckte Jag den här var lämplig. Jag skulle aldrig sätta mina händer i den!

Vi har premiärgrillat idag! Åh, så gott! Klyftpotatis och kantarellsås bidrog till perfektionen. 
För övrigt kretsade middagsdiskussionen mest om hockey, som det som bekant är mycket av nu i kval- och slutspelstider.
Maken är väldigt nöjd med att ha fått över småkusinerna till Skellefteå AIK eftersom resten av deras familj består av Modoiter och Lövare. Han är också mycket nöjd med att ha ”skrämt” sonens kompis till Skellefteå AIK-supporter genom att hota med att dra in skjutsen till ishallen.
Jag bidrog till diskussionen genom att berätta om min djävulska plan om nu dottern tänker fortsätta att detja sin dalmas som möjligen skulle kunna resultera i barnbarn på sikt – jag räknar med medhåll från hennes eventuella svärföräldrar och ser hundra miljoner möjligheter till att lägga in stora belopp i Leksands souvenirshop  då!
Och bäst som vi sitter runt middagsbordet inbegripna i hockeydiskussionen säger familjens fullständigt ointresserade hockeyhatare med ett mycket brett leende  : Mina barn ska hålla på AIK. Solna AIK.
Jag tror maken blev så chockad att han blev tvungen att trycka in ännu en potatisklyfta i munnen innan han lämnade bordet. Jag återkommer med lagtillhörighetsfacit om en sådär 25 år.

Igår kväll låg fredagkvällen framför oss som en skön hägring. Men planer är väl till för att ändras gissar jag?
Anton kom hem från träningen och var rätt svullen över ena ögat. Gossarna hade kampat lite på träningen och oturligt nog hade målvaktsmasken flugit av sekunden innan sonen slog i isen med pannan.  En rejäl bula och en liten svullnad var det då. I morse såg han lite värre ut. När jag väckte honom och frågade hur det kändes ansåg han själv att han var i toppform och att han skulle spela match på lördag.
”Men ser du någonting” undrade jag.
”Varför skulle jag inte göra det” sa han och tittade frågande på mig med ett öga. Det enda han kunde öppna alltså.
”Jag tror du ska ta dig en titt i spegeln” sa jag.
Han såg ut som att han varit i ett rejält NHL-slagsmål.

Jag sparade inte det bästa till sista direkt. Tungan känns som en oformlig fotboll och det sticker i hela kinden. Jag har alltså varit hos tandläkaren idag, för att beställa en krona till den sista tanden som måste åtgärdas.
Till och med avgjutningen är obehaglig och jag som har ett ganska trångt svalg hade all möda i världen att med ren viljestyrka hålla undan kräkreflexerna när hon tryckte upp den där massan mot gommen.
Sen skulle det slipas bort några millimeter kring hela tanden, penslas på något outsägligt äckligt på tanden och så läggas på en provisorisk krona och beställa den permanenta. I rätt färg.
För livet är som ni vet fullt av mariga val….