Min mamma fyller 70 år på fredag. Det innebär att det är lite extra att stå i såhär sista dagarna innan. En och annan tårta ska bakas, släkten kommer så det ska bäddas till kusiner och syskon och så vidare och så plötsligt uppstår en uppsjö av mer och mindre kreativa projekt i det här huset.
Man jobbar bäst under press uppenbarligen. Precis rakt emot allt jag försökt ändra på senaste åren alltså. Dessutom vet man per automatik att man aldrig har så många besökare som de dagar när man har knökfullt på alla fronter ändå. Samma fenomen som att min man får jobba över varenda dag just när det är som värst hemma.

Det är ju en jädra tur att man bor i Nordmaling. Anti-jante-kommunen. Vi vet att vi är något. Jag tänker nämligen skryta hur mycket som helst idag och ingen kommer naturligtvis att ens irritera sig. Eller hur?
Hur länge kan man njuta av segerns sötma? Hela morgonen har jag sett Petter springa mot  konen i sin Yankees-keps i Västerbottensnytts nyhetssändning en gång i halvtimmen. Det vill du ju inte missa, så då klickar du HÄR och matar fram till 2.30 in i sändningen.

Jag har läst allt som går att läsa på webben.
 Inte minst Gustav Petterssons brännbollsblogg på vk.se, som du hittar HÄR.
 Jag citerar bärnnbollsexpert Petterssons förhandstips från i onsdags.
 ” Salming är inte tillräckligt mentalt starka för att vinna cupen än. Bortavaron av Anton och Karin är för stor och det i kombination med den mentala aspekten samt att lottningen inte är den enklaste gör att jag inte kan se hur Salming ska kunna vinna i år”

Ni fattar ju själva hur skönt det är att vinna då?

Min man frågade igår sonen hur han rankar den här segern i jämförelse med andra idrottsliga höjdpunkter. Till svar fick han att Brännbollsfinalen var den största upplevelsen, möjligen i konkurrens med när hans innebandylag TBS i våras tog sig upp i division 1. 

Trots att han har gjort fantastiska innebandymatcher som liten, vunnit badmintonmatcher i DM som pojke, där hans motståndare gråtit och vägrat tacka för match för att det var så otippat att Petter skulle vinna. Han borde ha en massa såna där pojkupplevelser som man kommer ihåg som riktiga glädjestunder.  

”Jamen hockeyn då?” undrade maken.
Nej, hockeyn kunde inte mäta sig med det här. Inte ett enda av de ögonblick som jag själv rullade upp i min hjärna. Som när han som 9-åring i hockeymålet i en match mot Tegs SK var så bra att motståndarlagets speaker till slut vrålade i mikrofonen ”mina damer och herrar – jag måste bara få säga- den fantastiske Petter Lundqvist”.
Ett stolt-mamma-ögonblick.
Eller när han låg i topp i division 1 som statistiskt bästa målvakt. Eller den fantastiska matchen mot Östersund. Eller matcherna i Allettan i kampen om allsvenskt kvalspel. Han har mött både allsvenska och elitseriespelare. Han har tagit straffar från SM-guldvinnare.
På storasysters kylskåp sitter fortfarande ett tidningsklipp från min konkurrenttidning VF från hans tid som elitspelare i LN91. Men ingenting av det här kunde mäta sig med en vinst i Brännbollscupen, trots att det knappast är det som andra kommer att tänka på när man pratar om Petter. Hockeymålvakten. Innebandyspelaren.
Jag får helt enkelt vänja om mig när folk frågar. Vad gör Petter nuförtiden? Han spelar brännboll. Sug på den.

På storasysters kyl sitter ett klipp av lillebror, när han blev matchens lirare tillsammans med Modos Peter Öberg i andra laget. Blir det andra klipp nu? 

Lite sliten får man ju medge att man är ikväll. Inte för att man förtagit sig genom att överleva dagen med att ligga i solen på gräsmattan, se Antons fotbollsmatch och äta morsdagsmiddag i stan med barn och man. Snarare för att gammelkroppen inte är van att partaja till fyra på morgonen och inte heller kan sova till eftermiddagen nästa dag.
Det har hur som helst varit en magisk helg på alla sätt och vis. Gårdagens firande av 40-åring var bara så perfekt på alla sätt och vis. Inte minst var eftermiddagen i badtunnan med Strawberry Daiquiri, färska jordgubbar och grillad korv en riktig höjdare.


Utekvällen på Droskans Club 40 var precis lika fantastiskt kul. Perfekt musik med en DJ som fixade min önskelåt med The Hives till födelsedagsbarnet dessutom. Och givetvis var det ren Euphoria på dansgolvet efter Schlagervinsten, som firades med äkta margaritas och traditionell saltkant!


Storsonen hade en fantastisk helg han också. Först springa, slå, springa, slå, springa, slå, kasta, ta lyra, kasta, ta lyra, bränna, bränna, bränna.....


Sen fira, fira, fira att hans lag Salming ÄNTLIGEN lyckades fullt ut och tog hem hela brännbollscupen vilket faktsiskt är STORT!

Och idag såg han lika sliten ut som sin mamma, dock i en snyggare tröja än min!

När vi kom hem vid 20.30-snåret efter Antons bortamatch mot Umedalen hade
döttrarna bakat tårta. Det var nog tur att det var kaffe till, annars hade jag somnat med näsan i grädden. Och nu är det OK att gå och lägga sig. Hurra!

Vilken dag ! Suveränt firande med 40-åring, Sverige vann melodifestivalen och sonens lag Salming vann brännbollscupen. Stekt ägg och korv smakar väl aldrig så bra som efter krogen vid 3-snåret på natten? Riktig firarmat. Jag gissar att samtliga mammor i den här lägenheten tar sovmorgon på Mors dag!

Fira den som firas bör! Idag tar tjejgänget Marja på äventyr inför sin 40-årsdag. Jag kan väl Inte skryta med att hon blev särskilt glad att se oss på ridtävling i morse. Det var liksom illavarslande fel folk på fel plats så att säga. Men roligt blir det. Eftersom hon egentligen firar sin bröllopsdag idag Har vi fått hyra en stand in. Han är väldigt medgörlig.

Lite sjuk i huvudet och mycket entusiastisk måste man vara för att spela brännboll i regnet. Mycket sjuk i huvudet måste man vara om man åker hit och tittar på. Å andra sidan är Jag i gott sällskap. En massa hockeyspelare som David Rundblad och Oskar Lindberg tex står bredvid mig. Är vi i samma sjukdomsklass ???

Cafe Boulevards puttenuttiga chokladbiskvier sjunger minsann på sista versen i sin lilla påse från Stockholmsresan. De är ljuvliga!  
För små? Bara om man har för få!

 

Gift med en drake? Ja alltså, Jag tycker Inte det råder några tvivel om VEM som är draken i det här äktenskapet.
 För övrigt är det fascinerande att nu när man bara har vuxet folk i familjen så kan man ändå få den där karnevalskänslan som man hade förr i tiden när man skulle ha iväg fem ungar i olika avancerade kostymer på den årliga skolkarnevalen som vi hade här då. Det Var en riktig folkfest ! Många kostymer har tillverkats i det här hemmet. 

I morse kände jag mig faktiskt som ung på nytt när jag fick sy, sminka och vara kreativ på samma sätt som när barnen var små. Och lika skön var känslan att pusta ut nu när draken sprutade iväg som siste man till Förskolans dag.

Rödluvan gick just till jobbet. För en timme sedan skjutsade jag en lärare till tågstationen. Ja eller någon som skulle se ut som en lärare inför dagens filminspelning. Manchesterkavaj, herrskor och slipover är tydligen den klassiska läraroutfiten. Om en stund ska jag tydligen sminka en drake lite grönare i ansiktet. Verkar mitt liv tråkigt?

Jag gör inte mycket. Ändå hinner jag ingenting. Hur går det ihop?

För övrigt har veckan tillbringats med eget sjukhusbesök, vänner från Stockholm har varit uppe för att besöka en mycket sjuk anhörig och vi har hunnit prata en del.
Och jag gjorde mig till och lagade rabarbertrifle med mascarponekräm efter att ha tittat för mycket på Trädgårdsonsdag!

Jag och familjen har varit till mamma och stugan för att skura, fylla badtunna och renovera datorer. Kallt och jävligt och ännu värre i sjön. Och självklart var tändstickorna i stugan borta, proppen gick¨i säkringsskåpet och skarvsladden till pumpen var för kort. En höjdardag.Not.



Jag har också hunnit med en dammiddag på min altan, en decimerad sådan då det verkar som en ny influensasväng härjar i grannskapet. Å andra sidan kunde jag duka med finkopparna som jag bara äger tre av.


Våren har liksom en benägenhet att bara springa iväg. Och helt inspirationslös blir man när det kommer till blogg.
Tur det finns andra som håller den ångan uppe då. Jag är imponerad över entusiasmen och den outtröttliga ivern  i den HÄR bloggen.

När man har uppnått tantåldern och man  inte har så mycket annat för sig kan man ju alltid titta på väderleksrapporten och fundera över om man inte ska vara tacksam över att ändå bo i ett klimat som inte är sådär varmt och tråkigt och jobbigt som det är på andra ställen i världen. Eller kallt som vid polerna? Är det inte egentligen alldeles lagom att väderfarbrorn i morse stod och försökte pigga upp mig med att temperaturerna nu väntas stiga så att vi i Norrland kan få ÄNDA UPP EMOT 12 GRADER på söndag.

För övrigt så hör jag hur värmepannan går i källaren och varje gång den surrar igång hör jag liksom också hur min sommarekonomi dräneras med ytterligare några kronor. Det man tjänade i vintras förlorar man i maj. Nytt tillägg i Murphys lag.

Vi åkte vid 23-tiden från Stockholm på tisdag kväll och jag försökte sova fram till någon timme innan Sundsvall, eftersom min man körde första biten. Strax efter fyra på onsdag morgon körde jag in i Lögdeå och lämnade flicka nr 1. En kvart senare lämpade jag av maken i Nordmaling och fortsatte mot Umeå.
Jag tog mig friheten att lämna dottern nästan först eftersom hon hade nationella prov i spanska som första lektion och sen naturkunskapsprov på eftermiddagen. Även om tjejerna sov i bilen så sover man ju inte så himla bra sittande i en skumpig chrysler.

När jag lämnat av den sista tjejen hemma i Holmsund strax före 06.00 åkte jag upp till dotterns lägenhet och slumrade till ganska exakt en halvtimme innan jag blev väckt av telefon. Jag somnade om igen och blev väckt av klockan som meddelade uppstigning för att köra dotter och företagarpackning till skolan.

Tjejerna klara för UF-bankett och det var enligt utsago väldigt uppklätt folk som anlände dit. Lite studentbalskänsla sa min man. Själv sitter jag i solen utanför väninnans hus och bläddrar i en Hus och hem innan jag ska åka och hämta henne. Det blir trevligt att umgås bara vi fyra vuxna utan barn för en gångs skull. Det är sällan vi gör det. Jag gissar att Jag får min dos av "barnprat" de 65 milen hem efter banketten.

Debut på Stockholmsmässan var det både för mig och Isa och hennes företagarkompisar i A Rainy Day . Nu ska vi strax hem till min kompis för dusch och uppsminkning innan de fem damerna ska tillbaka till mässhallen för kvällens bankett. Jag och maken passar på att äta middag med goda vänner och har bilen startklar så snart banketten är slut. Sen blir det nattkörning till Norrland för tjejerna har skoldag imorgon och maken jobbar. Lev hårt - ha kul är dygnets paroll! Själv ska jag sova i flera dagar sen !

Jag sitter I Kungsholmens kyrka. Jag har inte varit här inne sedan Eva begravdes. Jag sitter på samma plats som då och förUndras över hur stor kyrkan är. Jag minns den Inte sån. Jag minns bara att kistan såg så liten ut. Jag gick med Eva till den här kyrkan några veckor innan hon dog. Då gick vi igenom hennes begravning och hur allt skulle bli. Inte ens så "såg" jag kyrkan. Jag var så förblindad av sorg. Idag ser jag den med andra ögon , men ledsenheten är lika påtaglig ändå. Precis som ordet Varför.

Vardagslivet pågår för fullt i Sundbyberg. Dottern har åkt till jobbet för länge sen , den andra dottern är i full gång på mässan och maken sover. Jag spenderar kvalitetstid med mig själv på en morgonpromenad. Häggdoften blandas med doften av nybakat bröd och kaffe, från något av de många konditorier som ligger här. Själv har jag skaffat mig en favorit på Conditori Boulevard som ligger ett kvarter kort på fias gata, strax nedanför det vackra vattentornet. Där har de nämligen de mest fantastiska pyttesmå chokladbiskvier.

Solnedgång i Sumpan. Far och dotter testar det som torde vara Det ultimata ungdomspartystället uppe vid vattentornet som ligger ett stenkast från stordotterns lägenhet. Det är helt fantastiska promenadvägar här. Nu ska jag fightas med maken om de 120 cm säng vi ska dela på. Företagarflickorna sover på hotell vid Stockholmsmässan. Hemifrån meddelas det att ett stycke resväska har anlänt från Barcelona. Allt är under kontroll med andra ord.

Det ser ut som en mindre krigszon här. Fullsmockad dag med fotbollsmatch i Hörnsjö bland annat. Say no moore. Jag höll minsann på att frysa ihjäl!
Tur man ska söderut igen. Tidigt i morgon bitti ska Isa och hennes Ung Företagar-kollegor till Stockholm och UF-mässan. Gissa vem som fick äran att köra ner dem?
Så nu har vi packat väskor och bil för att komma iväg på upphämtningsrunda av de övriga fyra i Umeå i morgon bitti. Det är ju en del som ska med när man ska fylla en stor monter på Älvsjömässan.
Sen ska vi bromsa in vid Scandic i Ö-vik där min man och son tydligen tillbringar natten efter personalfest lördag/kväll/natt. Maken får nämligen också följa med till Stockholm. Det får däremot inte sönerna. De får nöja sig med att se den sjunde och avgörande semifinalen i Stanley Cup mellan New York Rangers och Washington som jag strax ska vara vänlig nog att spela in åt dem. Och sen är det god natt för tanten.

Jag var på ett strålande humör när jag tuffade in mot besiktningen i Guldvolvon. Motorn spann som en katt så att säga. Vid första rödljuset vid Tegsbron stod en motorcyklist i filen bredvid mig. Jäklar vad hans hoj levde om, tänkte jag. När han drog ifrån mig i starten så förundrades jag över det där eftersläpet på det mullrande ljudet. När han försvann utom synhåll och det fortfarande mullrade omkring mig började jag ana oråd. Jag svängde in på en parkering och öppnade dörren.
Mycket riktigt. Det var Guldvolvon som mullrade. Inte riktigt som en V8 – mer som ett perforerat avgassystem. Ödeslotteriet hade talat.

Jag ska besikta guldvolvon idag. Efterbesiktning. Efter många turer med mycket ilska, gråt och ont i magen så är den äntligen i ”besiktningsbart skick”. Lillebror fick till slut rycka till undsättning och besparade mig därmed en högst sannolik hjärtinfarkt! Tack! Jag lyckades dessutom kunna omboka min tid från torsdag till fredag, på en av de mindre stationerna i Umeå. Jag kände mig som en högvinstvinnare.

Ja det är ju trots allt torsdag. Det är kallt, regnigt och allmänt jävligt. Vad kan höja humöret mer än en klassisk shot, trevligt sällskap och Aviciis discohit (Leksands måldänga) Stiko Per Larsson, Etype, Hardy Nilsson, Mando Diao och andra väl valda uppåttjacklåtar på min spotify-lista? Ingenting faktiskt , om du frågar mig! Jag lyssnar vidare på Ta mig tusen dagar härifrån, Jag gör som jag vill, Life, Dont stop me now och Im still standing innan jag fortsätter med You dress up for Armageddon, Shes so modern och Heroes. Toppar med Hot Love, Guilty of love och Kom till kusten nu när maken är hemma igen. Säg det i toner och Inte i ord!

”30 grader i februari” lät för all del skönt i SVT:s serie. ” 30 grader i maj” hade jag hoppats på i Spanien, men så var det definitivt inte. Det har däremot sonen i Barcelona just nu. Själv har jag numera mer moderata krav. ”30 grader i juli” känns  långt borta.

Jag blev förälskad i en kaffeservis på loppis förra sommaren. Eftersom det bara fanns tre koppar till den,men fulla uppsättningar fat, så köpte jag till nya billig-muggar. Varje gång jag tar fram de där assietterna, kannan och gräddsnipan, så känner jag mig som en liten tant på kafferep. Något speciellt och extra fint liksom. Jag använder den mest som tekanna och igår gjorde den mig och väninnan sällskap när vi skulle se ikapp fem avsnitt av Desperate housewives. Guldkant på tillvaron- inte bara på tallrikarna!

Igår diskuterade jag, Petter och Julia hur man kunde göra ett så katastrofalt misstag som man gjorde i Finland nu underi hockey-VM. Alltså, hur kan det slinka igenom en hockeyaffisch där någon har klippt in huvudet på Breivik och Valjakkala i finska hockeylandslaget?? Ni som har missat det kan läsa om det HÄR.
Från det gick diskussionen vidare till andra mördare eller brottslingar i allmänhet, inte minst sådana som Josef Fritzl.
Julia: Fast jag tycker andra fall är mer intressanta.
Petter: Vilka då?
Julia: Såna där som när det som verkar vara en helt vanlig människa plötsligt mördar hela sin familj en natt.
Petter: Okeeeeej. Jag tänker inte sova hemma här i natt i alla fall!
Tilläggas kan att vi var vid liv alla tre i morse.

Jag är gräsänka några dagar. Det sammanfaller med lillsonens Barcelonaresa. Jag trodde det skulle borga för lugn och tystnad i huset. Det var ju uppenbarligen en feltanke. För Julia sitter i sitt rum och sjunger för full hals och från källaren smäller det och dundrar som attan. Jag var tvungen att se efter vad det var som hände.
Det visar sig att storsonen, som ska jobba i Nordmaling i morgon och därför har mellanlandat i föräldrahemmet, tränar i källaren. Vad han tränar? Brännboll.
 Ja, ni läste rätt. Han tränar brännboll inomhus. Han skulle ut och träna slag på grusplanen här, men där var det upptaget. Alltså flyttade han in. Jag undrar hur många bollar han kommer att slå in i sitt eget huvud via studsar i betongväggen i källaren? Man kan i alla fall inte anklaga honom för att vara oseriös inför brännbollscupen i slutet av maj.
Det enda barnet som jag skulle vilja höra något från just nu är däremot helt tyst. Jag skulle tro att han inte bedömer det som nödvändigt att meddela huruvida han kommit fram till Barcelona eller inte. Inga nyheter är förmodligen goda nyheter.

Anton har just smällt ihop resväskan inför resan till Barcelona i morgon. Sofia är i Madrid på reportageresa. Och själv har jag just packat upp Malaga-väskan. Tre personer ur samma familj åker till Spanien samma vecka, till tre olika städer, från tre olika flygplatser i Sverige. Vad är oddsen på det?

För övrigt är jag rätt mör efter dagens kalasande. Jag fick ett hugskott och bestämde mig för att bara baka tårtor jag aldrig har gjort förr. Det resulterade i en flarntårta med kanelgrädde och äpple-mango-päronkräm och en Cappucinotårta på mandelbotten. Odds på det?
Som om inte det var nog blev jag plötsligt oresonligt sugen på anisbröd, något som jag i princip bara åt hos farmor när jag var liten. Jag har inte bakat dem själv på drygt 20 år. Så det var väl dags idag. Kände mig som en munkbagare på marknad där i frityrångorna. Kan det bli en ny karriär?

Jag tänker inte ens kommentera snön. Bara så ni vet.
Men snacka om att bli nersläppt mitt i smeten så att säga.
Igår blev det lite hastigt bestämt att vi ska fira min mans födelsedag idag, några dagar i förskott eftersom Anton åker till Barcelona och min man inte ens är hemma på sin riktiga födelsedag på måndag. Och vi vet ju alla ungefär hur många vi blir på kalasen i den här folkrika släkten.  Alltså packade jag ur väskan i morse vid 7-tiden, hämtade Anton på LAN efter hans vaknatt och satte igång med tårtbakning.

Sista natten med gänget. En riktigt spansk avslutning med helt fantastisk tapasmeny, sangria och catelansk creme caramel. Jag tror aldrig jag ätit så god bläckfisk och så goda musslor någonstans som just på den här baren. Det har heller aldrig tagit oss så lång tid från stranden och hem som ikväll. Nu är vi strax utstädade ur lägenheten och väntar på taxin till flyget. Om några timmar landar vi i Sverige vilket känns som en helt bisarr tanke just nu! Det är varmt och skönt ute och minusgrader känns mycket avlägset. Däremot ska det bli kul att träffa dottern ikväll och övriga barn och man i morgon. Det är en lite ovan känsla att åka utomlands utan vare sig man eller familj. Det har jag inte gjort på nästan 30 år faktiskt! Jag gissar att vi kommer att sova rätt gott på flyget hem i alla fall. Det har varit intensiva dagar med så meningsfulla samtal i timmar och åter timmar. Ett fantastisk sällskap där några känner varandra väl och andra knappt alls . Och så mycket skratt och galenskaper. Massor av god mat och dryck, sol och värme. Den huvudsakliga shopping har bestått av just mat och dryck och eftersom packningsmöjligheterna är begränsade när man flyger med bara handbagage. Vi har dessutom haft så intressanta samtal att man nästan Inte haft tid att varken lägga sig eller gå på toa! Man kan ju missa något liksom!

varje morgon innan frukost har vi promenerat längs stranden eller på den suveräna strandpromenaden. Lagom varmt, folktomt och vindstilla. Det känns väldigt långt till elljusspåret hemma i Nordmaling just nu.

Tanterna gör stan osäker. Spybar och disco på London pub. En perfekt avslutning på en sjåig dag. Svetten lackar ! Fullt upp med sangriabarer, massage, shots och tapas. Och så ett 50-årskalas på det. Inte undra på att våra morgonpromenader blir senare och senare.