Idag tog vi ett sista avsked av en fin människa. Lennart, äkta man till min barndomskamrats mamma, fördes till sin sista vila. Jag är så glad att de vita rosorna hann slå ut. Jag vet att Lennart tyckte om dem.

Om man har väldigt lite att göra kan man skära sönder hundra kritor i småbitar, limma upp dem på en uppspänd målarduk och värma dem med en hårtork till de smälter och rinner ut över duken. Det kallas tydligen crayonart. Kritkonst.


Om man sen fortfarande har för mycket tid kan man göra silhuetter av Disneyprinsessor och klistra upp på den smetiga målarduken.


Fantastiskt vad man kan göra om man vill slippa sitta och peta sig i naveln. Sen måste man förstås bygga en ny vägg för att sätta upp allt på, men det är en annan femma.

Jag skulle vara ordentlig och äta de nyttiga fruktmellanmålet här vid tiotiden. Efter en halv nektarin började det klia något infernaliskt i halsen och nu sitter jag här med rinnande ögon och näsa med en svällande tunga. Tydligen en ny egenskap jag lagt mig till med. Eftersom jag har huset fullt med andra allergiker så lider jag ingen brist på antihistaminer eller andra bra-att-ha-saker .
Hur var det nu den där gamla slogan gick? Frukt är godis? Låt er inte luras.
Det är det INTE. Jag hade aldrig blivit såhär sjuk av choklad!

Jag vet inte vad som är värre. Att sommarlovslediga ungar ligger utslängda i soffan halva dygnet, eller de plötsliga stunder av kreativitet som slår till hos mina arvingar när jag minst anar det. Igår hade Julia läst tips om hur man återvinner gammalt nagellack genom att blanda i gamla ögonskuggor till önskad nyans. Resultatet på naglarna blev …intressant!
Det resulterade för övrigt i att mina fingrar har blivit blå så snart jag närmat mig sopsäcken, samt att vårt hus luktade som en knarkarkvart med sniffande uteliggare.

Ikväll är det tydligen en ny skapelse på gång. Något som innefattar mängder av avbrutna kritor, en limpistol och – hemska tanke- vår varmluftspistol!
Jag lämnade lokalen (vårt kök) efter noggranna förmaningar om att jag inte skulle svara för mina handlingar om de brände köksbordet eller smälte ner min skärbräda till oigenkännlighet. Det sista jag hörde var en undran om man vågade blåsa med hårtorken när det stod att limsprayen var mycket brandfarlig. Högljutt ackompanjerat av någon hemsk musikalmelodi.

Nåja, huset står i alla fall kvar, det luktade inte bränt och jag blev inte yr av thinnerlukt när jag passerade nyss. Och soffan har intagits av maken som slängt ut sina två meter lekamen framför hundrafemtioelva avsnitt av Masterchef Nigeria, eller Masterchef Portugal eller Masterchef Venezuela eller vilka av världens länder som nu kan tänkas köra den där tröttsamma serien. Han verkar aldrig tröttna på att se misslyckade suffléer och vinägerstinna gräddsåser i livsfarlig kombination.
Själv arbetar jag. Flitigt.

Four down - one to go! Idag tog Isa sitt körkort! Det innebär att vi slipper Övningsköra i några veckor eftersom Anton Inte Har gått kursen än. Tänk att vi bara har ett körkort kvar att avverka! Isa och Jag har skapat en firartradition på Café Göteborg så nu äter vi gigantisk glass och räknar ut att en kuggning hade kostat 2300 spänn till så vi kan äta väldigt mycket glass för de pengarna!

Det finns många sätt att fira midsommar på. Det här är ett av dem.

Äntligen på väg! Idel glada miner i bilen där faktiskt hälften av passagerarna är från Antons gamla niondeklass. Isa Övningskör med pappa, kusin-Linn leker med mobilen, Jag läser och grabbarna spelar usel musik. Allt är normalt med andra ord. Mot midsommarfirandet!

Saker går inte som planerat. När gör det det?
Efter gårdagens turer i varierande väderstreck inom Bermudatriangeln, var jag hemma vid sjutiden och konstaterade att jag kört 30 mil om dagen i genomsnitt sen i lördags. Jag slängde i mig lite mat och gjorde en hårfrisseutrycknig och tonade håret på min väninnas mamma innan jag sjönk ner framför andra halvlek av Sverige-Frankrike. Klippa gräset skulle vänta till idag eftersom en regnskvätt satte stopp för det igår.
Halv ett i natt fick jag ett sms från systerdottern som undrade om jag skulle hinna laga hennes midsommarklänning åt henne idag. Jag kalkylerade med att det skulle hinnas eftersom syster skulle ta mina barn till Hörnsjö i morse.
Tvättmaskinen gick på högvarv och tvätten skulle ju hinna torka idag enligt väderleksrapporten. Trodde jag. När jag stormade ner till tvättstugan vid sjutiden i morse för att kasta in en ny tvätt och hänga ut den färdiga för tork i sol och vind meddelade Julia att det spöregnade ute. Tack så j-la mycket! Och adjö gräsklipparplaner.

Istället tänkte jag börja med rabarberdrickan och upptäckte att sockret var nästan slut. Dessa förbenade kladdkakebakningar! Nåja, Konsum öppnar ju åtta så det löser sig tänkte jag och ilade iväg med en tårtkartong som en bekant skulle låna.
Hos bekanten var det tyst och låst  så efter några påringningar ställde jag den utanför dörren i hyreshuset och ilade vidare till Konsum. Väl där gapade sockerhyllan kusligt tom. Vad är oddsen på att sockret är slut på affären någonsin?
Som sagt, saker går inte som planerat.

Men nu lyser solen, tvätten hänger ute, sockret är inhandlat och rabarbern kokar på spisen. Jag sliter mitt hår över den skira midsommarklänningens reva på framstycket, men det löser sig nog. Det brukar ju liksom göra det i slutänden. Funkar inte plan A så har man ju ner till plan Ö på sig att lösa problemen. Ikväll är vi hur som helst på väg till midsommarfirandet. Oavsett om saker går som planerat eller inte.

Firarlunch på Café Göteborg. Isa spikade sitt teoriprov för körkortet och det var väl värt en rostad fetaostsmörgås med bulgur och geleHallon?

Och så var den sagan slut. När man inte behöver oroa sig över att Sverige ska släppa in mål längre, så kan man istället oroa sig över att den Ukrainska maffian ska råna svenskar och avrätta dem i något grustag. Be afraid. Be very afraid.

Därför är det ju tryggt att se statusuppdateringar från sonen på Facebook, så att man vet att han är vid liv.  
Det verkar som att andra i familjen har bättre koll på läget. Storasyster har koll HÄR

Sonen hörde av sig från Kiev häromdagen. "Om du vill veta hur vi har det, så har vi det bra".
Ja, det ville jag ju. Och om jag ville höra mer om resan så kunde jag läsa hans reskompis Eric Boströms inlägg på Facebook, hälsade han. Så det gjorde jag idag. Jag säger bara TUR att jag inte läste det när de just hade landat i Moskva! Jag kan lätt sätta mig in i stressen och adrenalinpåslaget i en sån här situation och jag vet att vi har vissa likheter min son och jag.
Så här gick första etappen tydligen. Direkt stulet från Erics inlägg.

Helt sjukt intressant resa från Arlanda till Moskva. Det började med att vi kom till Arlanda över 1.5 timmar innan och började köa. Världens långsammaste köer till incheckningen gjorde att vi fick se tiden sakta men säkert rinna iväg. När vi närmade oss incheckningen var det mindre än 30 minuter kvar till planet lyfte och ...de i kassan berättade om att några ryssar checkat in gevär och andra vapen, vilket drog ut på tiden. När det äntligen är vår tur att checka in så får vi höra att planet är överbokat "kan vi få in dem trots att de inte har någon plats?". Det kändes ju inte sådär jättelovande...

När det var drygt 10 minuter till att planet skulle lyfta fick vi äntligen våra väskor incheckade och vi fick springa till säkerhetskontrollen. Väl där ser vi att det är en kö på typ 100 pers, så Petter tränger sig fram och frågar om vi kan gå före.

Flyget skulle lyfta 11.45 och 11.43 satt vi i planet på våra platser. Riktigt stabilt. Vi flög för övrigt i samma plan som Björn Borg.

Resan har börjat lugnt och harmoniskt, det här var den sträckan vi kändes oss tryggast inför... Hoppas det går lika smidigt i fortsättningen också! :)

Man är alltid i olika fas i livet. Eller olika falla ödets lotter – just idag. Det där med att leva i nuet gör ju att det roliga man hade igår inte uppväger om livet är jävligt trist idag.
Så i soffan hemma sitter en ilsken unge efter att ha förlorat dagens brännbollsfinal. Samtidigt så får jag ett sms från lilldottern som har fått Midgårds mattestipendium och 1000 spänn för andra året i rad. Win some loose some liksom
Mellandottern kom hem från London igår, med en liten suck över att resan var över. Samtidigt hade hennes storebror landat på läktaren i Kiev och tittade på EM-fotboll. Förlust för Sverige visserligen, men inte går det någon större nöd på honom för det.

Själv var jag ute i stugan igår med min inlånade ”handyman” och bar sten och bruk, medan han murade skorsten åt mig. Sen åkte jag raka spåret till flyget och hämtade hem de kvittrande damerna och missade halva fotbollen. Idag rensar jag ogräs och röjer ett kopiöst rörigt hus efter allt flängande. Då är det skonoingslöst svårt att njuta av nuet!

Halvklar Zoombie inför brännbollen. Notera tomatpuresåret. Tips från Elsa Bjelkedal som är sminkproffs!

Zoombiestatusen var hög imorse när jag kom ner i köket, där Isa höll på att sminka lillebror och kusin inför dagens brännbollsturnering på Artediskolan. Väl ute på fältet för att se deras första match såg jag också en del superhjältar. Men jag såg många, många fler som tyckte att utklädningsgrejen är pinsam och löjlig.

Isa sminkar kusin Linn som också går i Antons klass och därmed var Zoombiedraftad

Det fick mig att minnas de där utklädningsveckorna man hade själv när man gick i nian. Vi var clowner.
”Scary” kommenterade Anton.
 Bäst minns jag nog när jag som sjundeklassare såg killarna i nian utklädda till gamla tanter. Jag glömmer aldrig ”Pigge” Nordell och unge herr Johansson som den veckan körde moped i gamla damkappor, rediga nylonstrumpor, hatt och handväskan snitsigt över moppestyret.
Varför är så många unga idag rädda för att bjussa på sig själva och spexa lite?

Kusinzoombies. Såg värre ut i verkligheten än på bild dock.

Ur led är familjen. Och lite ur led blir jag också då. Det saknas liksom bitar i pusslet. Alla är spridda lite här och där känns det som. Tur man kan fylla upp med andras barn då. I natt sov kusin och kompis här.
Sofia i Stockholm har jag knappt hunnit prata med sedan hon var hemma förra helgen. Julia är kvar i London och såg sina tonårsidoler Blink 182 igår. Jag hoppas allt har gått finfint.
 Idag flög Petter till Ukraina för att se Sveriges gruppspelsmatcher i fotbolls-EM. Det känns väl inte helt säkert att ha honom i det där korrupta landet, men det är inte mycket jag har att säga till om där. Jag hoppas bara han får kul.

Vi andra fick nöja oss med skandalmatchen pojkar 96 mellan IFK Rundvik och Lycksele. Nog för att det har varit turbulent tidigare när detta Lyckselelag spelat här, men idag tog de priset. Eller vad sägs om att en spelare sopar till domaren så att domarens glasögon flyger av? Eller att man har en tränare som springer runt plan och skriker? Eller spelare som springer och skriker till publiken som om han hade fått ett psykbryt modell större? Det är faktiskt synd att ett lag med så många duktiga spelare, skämmer ut sig såhär. De borde försöka vara stolta över att de vinner istället för att klippa till domare och skrika och gaffla på plan hela tiden? Tur ändå var att det var en mycket erfaren domare som dömde. Men han sa efter matchen att han aldrig under sina 20 år som domare hade blivit slagen förut. Låt oss slippa sånt här i fortsättningen.

Jag är just nu rätt impopulär hos en del. Jag fick inget jubel igår när jag tvingade minstingen med ut i stugan för att vi skulle hinna måla och gräva rabatter. Jag fick ännu mindre jubel när jag påminde honom om att både han och föräldrar ska städa på Olofsfors AB kl 09.00 idag för LN91:s räkning. Däremot blev det ingen ilfärd till Skellefteå efter Isas match på Röbäck idag. Tanken var att hinna dit och måla svärfars hus ikväll och i morgon. Men väderprognosen med 7 grader och regn satte stopp för det. Det är nog tur, för min mans handled såg inget vidare ut igår kväll.
Istället blir det Antons fotbollsmatch i Rundvik som blir söndagsnöje.

Det ser kanske ut som barnspya, men det var gott!

Man och son har varit på övernattning med klass 9B i natt. Isa och jag har alltså huserat ensamma hemma. Genast hamnar vi båda i vacklet om vi helt enkelt ska äta fil till middag eller…om vi nu ska passa på och göra någon avancerad och märkvärdig mat nu när det bara är vi två. Jag vet inte hur det går till, men som regel blir det det sistnämnda.
Så igår serverades det ”öppen lasagne med serranoskinka och ricottaost på skogssvamp- och spenatbädd , med citron- och mandelpesto med honung”. Bit i den. Bokstavligt.
”Det här är som en Halv åtta hos mig-competition” sa Isa nöjt när hon satte sig vid middagsbordet.
Den blev kanske inte riktigt lika snygg som i kokboken, men absolut lika god.
Efter fotbollsträningen drack vi te på inglasade altanen, med fina tekannan och smaktest av biskvier.

Man och son åt grillade hamburgare och förmodligen ohemula mängder mikropopcorn. Jag vet inte vem som åt godast?

Jag hamnade sen framför en svart svensk film om dysfunktionella familjer, Jävla pojkar, och hade svårt att somna före två. Och naturligtvis vaknade jag strax före sex och knatade upp för att se om min man hade varit hem och lämnat bilen. Det hade han. På övernattningen hade det varit tyst vid halv tre och sen åkte han raka spåret till jobbet och började före sex i morse. Jag vet inte vem som är tröttast? Det lär visa sig framför fotbolls-EM-tvn ikväll.

När man ändå ska köra till fotbollsträning i Hörnsjö och är lite less på att traska byn runt i en och en halv timme för hundraåttiosjunde gången, då är det fantastiskt med en bärbar dator och möjlighet att kunna utnyttja tiden till jobb istället. Dessutom gillar jag utsikten över fotbollsplan från mitt "kontorsfönster"

Det är som regel jag som projektleder den här familjen. Det är jag som ser sträng ut på Nationaldagen och min man förhoppningsfullt frågar om det inte verkar bli regn och om det inte är läge för att kanske ”vara lite hemma” ( se film och slappa enligt min tolkning av hans uttryck) istället för att åka och gräva grund och måla stugan.
Det är jag som beställer gruslass och river altaner och han som ser bestört ut när han kommer från jobbet och inser hur mycket jobb det där innebär för honom i förlängningen.
Det är jag som sågar sönder väggar, river ner tapeter och golv och handlar tre ton sten som jag packar in i chrylsern för mina ”projekt”. Som med få undantag innebär att han också blir delaktig.
Vi gör saker tillsammans helt enkelt, är det inte så man håller ihop ett äktenskap??

London nästa. Jag har just släppt av fem damer på flyget och hela bilresan in har varit en lång utläggning om drottningens 60-årsjubileum, konserter man ska se och gator man ska gå på. Inte utan att man är lite avundsjuk.

Ja Jädrar vilket party! Man skulle ju kunna tro att man åkt på en fetsmäll eller bara var allmänt bakfull fortfarande två dagar senare. Men fullt så uppsluppen har Jag Inte varit. Om man nu Inte haft ögoninflammation sen förskoletiden så var det väl dags nu i medelåldern.

Idag fyller världens bästa mamma år. 70 år. Det var med en stor portion nostalgi jag gick igenom en del gamla bilder inför kalaset. Och jag måste säga att min mamma bär sina år med heder !
Dessutom blir det så tydligt med släktdragen på äldre bilder. Nu önskar jag mamma en riktigt bra födelsedag och hoppas att ni alla som vill tittar förbi på bygdegården i Hjåggsjö, Kallhögen. Det är där det ska firas massor efter 14.00 idag!
Och ni andra kan ju alltid ta en titt på bilderna här nedanför och skicka en tanke till världens bästa mamma Kerstin!

Kerstin fiskar i den där karaktäristiska anoraken hon hade på den tiden

Mamma och jag

Mamma och jag i Kalix hos farmor. Vilket popsnöre!

Solig vårdag på bron hos mormor

Mamma i ungdomen

Mamma fyller 50. Och vet ni - hon ser inte en dag äldre ut idag, trots att det är 20 år sen!