För positiv?

Av , , Bli först att kommentera 12

Igår gjorde min man bokslut över vintern.  Han ansåg att den varit i det närmaste perfekt, ja i den mån vi nu måste ha snö.
-Det snöade och snöade och så fick man skotta en massa någon gång, men sen har det legat kvar och inte snöat mer. Jag minns vintern 1988 när man inte fick göra annat än skotta, förkunnade han och lät ungefär lika gammal som om han pratade om finska vinterkriget.

-       -Och inte har det varit så kallt heller. Inte plusgrader så att det tinar och börjar snöa igen, fortsatte han.

Jag tror att det faktum att han varit utomlands två veckor under värsta snöandet i december kan bidra till den här godmodiga inställningen till årets vinter.
Men! Det blir det ändring på nu! För i samma sekund som han satt här och var positiv så samlade snömolnen ihop sig och plusgraderna tog ny sats. Första decimetern blötsnö verkar ha lagt sig på infarten. Och vädertanten på TV spår massor av snö här under veckan.
Vad kan vi lära oss av detta? Man ska aldrig vara för positiv?

 

Bli först att kommentera

Min oskarpa svåger

Av , , 2 kommentarer 9

 Förr i tiden när jag fotograferade väldigt mycket hockey brukade min man eller andra som satt i närheten av mig på ishallen ofta lyckas få in en arm eller ett huvud mitt i kamerafokus i ett avgörande läge. Av misstag alltså. Sånt kunde göra mig galen förstås, eftersom man som regel inte har så många chanser på sig att få den där perfekta tidningsbilden under en match. Särskilt inte om man samtidigt ska rapportera från samma match ocn måste ha koll på alla scenarion.

När jag fotar sonens matcher är jag ju lite mer avslappnad. Möjligen var det därför min svåger inte kunde motstå frestelsen att hoppa fram och sabotera min ”målchansbild” idag i Norrskenshallen.
Jag ser ju i alla fall var jag hade tänkt ha fokus och skärpa. Och det blev inte mål.

Den oskarpa svågern tänker jag hädanefter kalla honom!
 

2 kommentarer

Klarsyn

Av , , Bli först att kommentera 15

 Morgon-TV och intervju med huvudrollsinnehavaren i nya svenska filmen ”Ego” som handlar om en jetset-popstjärna som plötsligt blir blind. Programledarna frågar killen om om han tycker han har lärt sig något om hur det är att vara synskadad. 

- Jag har fått en väldig insyn i hur det är att vara blind, säger han allvarligt.
Jag undrar om han insåg hur roligt det lät? 
Det var defintivt ett ett så kallat klockrent uttalande i alla fall.

Bli först att kommentera

Märkvärdig som en Stockholmare

Av , , Bli först att kommentera 11

 Jag såg på ABC-nytt i morse vilka namn som barn döps till idag. Namnvalen skilde sig markant mellan Stockholm och övriga landet konstaterade man. Det vanligaste man döpte barn till i Sverige 2012 var Alice och William. Men inte stockholmarna inte.   
Jeje, tänkte jag. Det fattar man ju. De nöjer sig väl inte med några standardnamn? Det ska väl vara lite ovanligt och märkvärdigt där eller? Så man sticker ut lite från mängden men ändå inte för mycket?
Det kan ju vara bra att veta vad ens eventuella kommande stockholmsbarnbarn kommer att heta. Så man är beredd liksom.
Men det vanligaste dopnamnen i huvudstaden i fjol var, hör och häpna, Julia och Alexander. 
Vad säger det om mig? Jag som har en Julia och en Anton Alexander? 
Jag måste ju vara lite märkvärdig jag också ! Och före min tid!


Bli först att kommentera

Glädje och sorg

Av , , Bli först att kommentera 13

 Jag har haft så  fantastiskt mycket roligt den sista månaden. Men det har också funnits sorgedagar. För mig och framför allt för andra. Sånt som tagit mig hårt. Tre unga människor har gått bort under helgerna. Människor som jag haft olika relationer till under olika tider i livet, med minnen och anknytningar på olika sätt. 

Lennart, som övningskörde med mig och som lärde mig göra handbromssladdar på kyrkogårdsparkeringen på Haga för mycket länge sen. Som lärde mig göra eskimåvändningar med kajak i badhuset och gav mig en massa hantverkskunskap. Som jag brukade filosofera med framför brasan i Ålidberget.

Anders, som var en av mina första stora kärlekar och som sedan levt ett minst sagt brokigt liv, men som landat på fötterna och till slut hamnat rätt. När vi sågs en eftermiddag för flera år sedan pratade vi om hur livet skulle ha sett ut om vi fortsatt ihop. Det hade aldrig gått. Omöjlig kombination.  I höstas träffade jag en gammal lärare som berättade att varje gång hon ser mig så tänker hon på Anders, på det märkliga att skolans stökigaste grabb var tillsammans med ordentliga Monica som var elevrådsordförande.  Och nu är han plötsligt borta, han som fyllde 50 år samma dag som Sveriges fotbollslandslag stod för bragden i Berlin i oktober.

Idag begravs Patrik som bara blev 36 år. Jag hade inte träffat hans mamma på länge när jag fick höra av en bekant att han hastigt gått bort. Den natten låg jag sömnlös och den första tanke som infann sig nästa morgon var hur det skulle kännas att vakna upp till den hemska vetskapen att ens barn har lämnat livet. Jag klädde på mig och åkte dit. För visst är hans mamma i allmänhetens ögon en omtalad politiker och kommunalråd. Men hon är också bara en mamma precis som vi andra mammor.
Och vi vet hur fruktansvärt ont det där måste göra, eller hur?
Idag går mina tankar särskilt till Ulla-Maj och hennes familj.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag 
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

                                       
Alf Henrikson

 

 

Bli först att kommentera

Rörande Grattis

Av , , 2 kommentarer 13

Det var en fantastisk och rörande dag i lördags. Rörande av flera anledningar. Dels för att jag har så otroligt  trevliga väninnor, men också för att de vid  överraskningsfirandet av min 50-årsdag verkligen hade gjort sitt bästa för att göra den till MIN dag på alla sätt. 

Som en av dem så vackert uttryckte det : Vi förstår inte egentligen vad det är som är så viktigt  med Leksand och hockeyn men vi  har alla fall förstått att det är väldigt viktigt för dig.

Så tänk er ett gäng totalt hockey-ointresserade damer, några med lite hockeykoll och andra helt utan koll som fixar en firardag i Leksands tecken och låter mig ha min matchtröja hela dagen.  Som själva går i andra matchtröjor baraföratt, som dukar på blåvitt porslin, med blåvita servetter och blåvita bestick och  bakar en vit Leksands-cheesecake med blå stjärna på. Som ger mig en synnerligen uppskattad födelsedagstavla och en Leksandsmaskot och som efter middagen sätter ner mig i fåtöljen med ett glas champagne och slår igång TV:n för att visa mig en födelsedagshälsning. Är det konstigt att man blir rörd till tårar då? Och varje gång jag ser det här klippet så tänker jag att det är finaste fint att de ansträngde sig så för min skull. 
 

2 kommentarer

Zlatan – en munsbit

Av , , 1 kommentar 10

 Zlatan och hans polare har gjort sitt för 2012. Idag blev han uppäten. 

"Jag åt just upp Zlatan. Och ett mål”
Dessa bevingade ord yttrade dottern som i den elften timmen plötsligt insåg att det är tjugondag knut idag och fritt fram att ge sig på årets pepparkakshus som kom till efter många hårda diskussioner mellan syskonen.
Flickorna ville göra bögringen på Centralen för att hedra alla AIDS-offer detta åminnelseår.  Pojkarna ville göra Friends Arena och Zlatan för att det var det mest minnesvärda från detta år.
Kvällen innan vi åkte till Gran Canaria stod dock pepparkaksprototypen av Friends arena på plats med grönt kokosflingekonstgräs och den gigantiske strösselbeklädde Zlatan, bland engelsmän och svenskar i matchställ med prydliga siffror på ryggen.  Pickelgöra som yngsta döttrarna ägnade sig åt.
Men Zlatan var grymt snygg i tofs och stor näsa när man tittade närmare på honom.

Men nu har barnen gjort slut på Zlatan och två landslag. Och uppenbarligen har målburarna också gått åt. Vi får väl se om det är någon som tänkt beta av gräset närmaste dagarna.

1 kommentar

Kidnappad och 50-årsfirad! Igen! Fyra hyfsat…

Av , , Bli först att kommentera 14

Från mobilen

Kidnappad och 50-årsfirad! Igen! Fyra hyfsat hockeyointresserade väninnor som inleder med hockeyturnering i matchtröjor för min skull! Respekt! Kvällen har bara börjat !

Bli först att kommentera

Sudda, sudda

Av , , Bli först att kommentera 12

Man vet redan på förhand att saker inte kommer att flyta på enkelt vissa dagar. Som när man för sjunde gången ”suddar” bort ett ”h” från skärmen på sin skrivna text eftersom där ska vara ett ”n”, och inte fattar VARFÖR det blir ett ”h” lika förbannat hela tiden.
Ja, tills man skrapar på skärmen och upptäcker att där är en liten, liten fläck i form av ett streck som precis har placerat sig så att mitt ”n” ser ut som ett ”h”.
En lagom detalj för att störa mitt humör just nu. Och en påminnelse om att kanske putsa skärmen.

Bli först att kommentera

Hundliv

Av , , 2 kommentarer 11

 

När min man blir riktigt sur på mig brukar han irriterat påpeka att jag ” behandlar honom som en hund”. Viss självrannsakan har jag ju, så det är klart jag mellan varven funderar på detta faktum.
Men just idag funderar jag på om det ändå inte finns någon jädra hundgen hos honom? Jag ser nämligen slående likheter i vissa avseenden. Eller så har jag helt enkelt inte lyckats med alla steg i lydnadskursen?
För så fort det kommer in en ny ”leksak” i bilden så tappar han fokus från precis allt annat.
I flera dagar har han väntat på en mobiltelefon som han beställt till MIG. Jag borde ha en ny tycker han. Rart tänkt, absolut. Idag kom han hem från jobbet och visste att jag haft en något körig dag. Han stövlar in i köket med jacka och mössa och säger omtänksamt till mig där jag står vid spisen  ”jag tar hand om maten älskling”.
Så långt allt väl. Men det är här hundgenen kommer in. För ni vet väl vad som händer när man kastar in en boll till en aldrig så lydig hund? Ja eller till en åtminstone relativt lydig hund? Just precis. Den tappar fokus från allt utom bollen!
Exakt samma fenomen observerade jag idag när han i samma sekund som han erbjudit sig att ta middagen blev varse paketet med telefonen som låg på köksbordet.  
Världen stannade. Ja eller den tog en helt ny omloppsbana och snurrade nu bara runt leksaken, dvs telefonen. Och där är han kvar!
Jag har observerat liknande fenomen hos mina bröder. Och hos mina söner. Och jag börjar nu fundera på om den där hundgenen i själva verket finns hos större delen av den manliga befolkningen? Och i så fall kanske det är helt berättigat att behandla dem som hundar emellanåt??

Min man sitter fortfarande djupt försjunken i mobiltelefonens mysterier. Middagen tror jag att jag fortsätter med själv. Eller så får jag helt enkelt ställa mig vid spisen, klappa mig på benet och ropa ”hit” , följt av ”plats” och se om det häver förtrollningen över leksaken. 
Tillbaka till verkligheten och hans riktiga hundliv!

2 kommentarer