Igår gjorde min man bokslut över vintern.  Han ansåg att den varit i det närmaste perfekt, ja i den mån vi nu måste ha snö.
-Det snöade och snöade och så fick man skotta en massa någon gång, men sen har det legat kvar och inte snöat mer. Jag minns vintern 1988 när man inte fick göra annat än skotta, förkunnade han och lät ungefär lika gammal som om han pratade om finska vinterkriget.

–       –Och inte har det varit så kallt heller. Inte plusgrader så att det tinar och börjar snöa igen, fortsatte han.

Jag tror att det faktum att han varit utomlands två veckor under värsta snöandet i december kan bidra till den här godmodiga inställningen till årets vinter.
Men! Det blir det ändring på nu! För i samma sekund som han satt här och var positiv så samlade snömolnen ihop sig och plusgraderna tog ny sats. Första decimetern blötsnö verkar ha lagt sig på infarten. Och vädertanten på TV spår massor av snö här under veckan.
Vad kan vi lära oss av detta? Man ska aldrig vara för positiv?

 Förr i tiden när jag fotograferade väldigt mycket hockey brukade min man eller andra som satt i närheten av mig på ishallen ofta lyckas få in en arm eller ett huvud mitt i kamerafokus i ett avgörande läge. Av misstag alltså. Sånt kunde göra mig galen förstås, eftersom man som regel inte har så många chanser på sig att få den där perfekta tidningsbilden under en match. Särskilt inte om man samtidigt ska rapportera från samma match ocn måste ha koll på alla scenarion.

När jag fotar sonens matcher är jag ju lite mer avslappnad. Möjligen var det därför min svåger inte kunde motstå frestelsen att hoppa fram och sabotera min ”målchansbild” idag i Norrskenshallen.
Jag ser ju i alla fall var jag hade tänkt ha fokus och skärpa. Och det blev inte mål.

Den oskarpa svågern tänker jag hädanefter kalla honom!
 

 Morgon-TV och intervju med huvudrollsinnehavaren i nya svenska filmen ”Ego” som handlar om en jetset-popstjärna som plötsligt blir blind. Programledarna frågar killen om om han tycker han har lärt sig något om hur det är att vara synskadad. 

– Jag har fått en väldig insyn i hur det är att vara blind, säger han allvarligt.
Jag undrar om han insåg hur roligt det lät? 
Det var defintivt ett ett så kallat klockrent uttalande i alla fall.

 Jag såg på ABC-nytt i morse vilka namn som barn döps till idag. Namnvalen skilde sig markant mellan Stockholm och övriga landet konstaterade man. Det vanligaste man döpte barn till i Sverige 2012 var Alice och William. Men inte stockholmarna inte.   
Jeje, tänkte jag. Det fattar man ju. De nöjer sig väl inte med några standardnamn? Det ska väl vara lite ovanligt och märkvärdigt där eller? Så man sticker ut lite från mängden men ändå inte för mycket?
Det kan ju vara bra att veta vad ens eventuella kommande stockholmsbarnbarn kommer att heta. Så man är beredd liksom.
Men det vanligaste dopnamnen i huvudstaden i fjol var, hör och häpna, Julia och Alexander. 
Vad säger det om mig? Jag som har en Julia och en Anton Alexander? 
Jag måste ju vara lite märkvärdig jag också ! Och före min tid!

 Jag har haft så  fantastiskt mycket roligt den sista månaden. Men det har också funnits sorgedagar. För mig och framför allt för andra. Sånt som tagit mig hårt. Tre unga människor har gått bort under helgerna. Människor som jag haft olika relationer till under olika tider i livet, med minnen och anknytningar på olika sätt. 

Lennart, som övningskörde med mig och som lärde mig göra handbromssladdar på kyrkogårdsparkeringen på Haga för mycket länge sen. Som lärde mig göra eskimåvändningar med kajak i badhuset och gav mig en massa hantverkskunskap. Som jag brukade filosofera med framför brasan i Ålidberget.

Anders, som var en av mina första stora kärlekar och som sedan levt ett minst sagt brokigt liv, men som landat på fötterna och till slut hamnat rätt. När vi sågs en eftermiddag för flera år sedan pratade vi om hur livet skulle ha sett ut om vi fortsatt ihop. Det hade aldrig gått. Omöjlig kombination.  I höstas träffade jag en gammal lärare som berättade att varje gång hon ser mig så tänker hon på Anders, på det märkliga att skolans stökigaste grabb var tillsammans med ordentliga Monica som var elevrådsordförande.  Och nu är han plötsligt borta, han som fyllde 50 år samma dag som Sveriges fotbollslandslag stod för bragden i Berlin i oktober.

Idag begravs Patrik som bara blev 36 år. Jag hade inte träffat hans mamma på länge när jag fick höra av en bekant att han hastigt gått bort. Den natten låg jag sömnlös och den första tanke som infann sig nästa morgon var hur det skulle kännas att vakna upp till den hemska vetskapen att ens barn har lämnat livet. Jag klädde på mig och åkte dit. För visst är hans mamma i allmänhetens ögon en omtalad politiker och kommunalråd. Men hon är också bara en mamma precis som vi andra mammor.
Och vi vet hur fruktansvärt ont det där måste göra, eller hur?
Idag går mina tankar särskilt till Ulla-Maj och hennes familj.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag 
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
                                       Alf Henrikson

Det var en fantastisk och rörande dag i lördags. Rörande av flera anledningar. Dels för att jag har så otroligt  trevliga väninnor, men också för att de vid  överraskningsfirandet av min 50-årsdag verkligen hade gjort sitt bästa för att göra den till MIN dag på alla sätt. 

Som en av dem så vackert uttryckte det : Vi förstår inte egentligen vad det är som är så viktigt  med Leksand och hockeyn men vi  har alla fall förstått att det är väldigt viktigt för dig.

Så tänk er ett gäng totalt hockey-ointresserade damer, några med lite hockeykoll och andra helt utan koll som fixar en firardag i Leksands tecken och låter mig ha min matchtröja hela dagen.  Som själva går i andra matchtröjor baraföratt, som dukar på blåvitt porslin, med blåvita servetter och blåvita bestick och  bakar en vit Leksands-cheesecake med blå stjärna på. Som ger mig en synnerligen uppskattad födelsedagstavla och en Leksandsmaskot och som efter middagen sätter ner mig i fåtöljen med ett glas champagne och slår igång TV:n för att visa mig en födelsedagshälsning. Är det konstigt att man blir rörd till tårar då? Och varje gång jag ser det här klippet så tänker jag att det är finaste fint att de ansträngde sig så för min skull. 
 

 Zlatan och hans polare har gjort sitt för 2012. Idag blev han uppäten. 

"Jag åt just upp Zlatan. Och ett mål”
Dessa bevingade ord yttrade dottern som i den elften timmen plötsligt insåg att det är tjugondag knut idag och fritt fram att ge sig på årets pepparkakshus som kom till efter många hårda diskussioner mellan syskonen.
Flickorna ville göra bögringen på Centralen för att hedra alla AIDS-offer detta åminnelseår.  Pojkarna ville göra Friends Arena och Zlatan för att det var det mest minnesvärda från detta år.
Kvällen innan vi åkte till Gran Canaria stod dock pepparkaksprototypen av Friends arena på plats med grönt kokosflingekonstgräs och den gigantiske strösselbeklädde Zlatan, bland engelsmän och svenskar i matchställ med prydliga siffror på ryggen.  Pickelgöra som yngsta döttrarna ägnade sig åt.
Men Zlatan var grymt snygg i tofs och stor näsa när man tittade närmare på honom.

Men nu har barnen gjort slut på Zlatan och två landslag. Och uppenbarligen har målburarna också gått åt. Vi får väl se om det är någon som tänkt beta av gräset närmaste dagarna.

Kidnappad och 50-årsfirad! Igen! Fyra hyfsat hockeyointresserade väninnor som inleder med hockeyturnering i matchtröjor för min skull! Respekt! Kvällen har bara börjat !

Man vet redan på förhand att saker inte kommer att flyta på enkelt vissa dagar. Som när man för sjunde gången ”suddar” bort ett ”h” från skärmen på sin skrivna text eftersom där ska vara ett ”n”, och inte fattar VARFÖR det blir ett ”h” lika förbannat hela tiden.
Ja, tills man skrapar på skärmen och upptäcker att där är en liten, liten fläck i form av ett streck som precis har placerat sig så att mitt ”n” ser ut som ett ”h”.
En lagom detalj för att störa mitt humör just nu. Och en påminnelse om att kanske putsa skärmen.