Nyårslöftet

 Låt er inte luras av den avslappnade hållningen i det vackra vädret. Det var en ren pina!  Men jag gjorde det och tackar Gud för att jag aldrig varit så från mina sinnen att jag avlagt ett nyårslöfte om att åka Vasaloppet!

Jag hade ett enda nyårslöfte. Att åka ETT ( 1!) varv runt elljusspåret på Skjutbaneberget denna vinter. Efter att ha gruvat mig i ett par månader bestämde jag mig i morse för att idag skulle det ske. Jag skulle ta yngsta dottern med mig som sparringpartner , sällskap och framför allt  vittne. 
Jag letade fram mina mintgröna och ljuslila pjäxor och mina hypermoderna vallningsfria skidor från början av 90-talet (så gott som nya tyckte jag) Eftersom Isa är längre än jag fick jag hålla till godo med minste sonens slalomstavar, men vadå, det kunde väl inte vara något problem? 

Jag klädde mig föredömligt i vindbyxor, dubbla sockar och underställ. Mer kanske för att gå på tur än att sätta banrekord. Jag tänkte i alla fall inte frysa, inte svettas.

Efter 500 meter var jag helt säker på att jag aldrig mer skulle åka skidor i hela mitt liv. Min trafikskadade axel brände och ylade. Efter en kilometer ville mina bäckenfogar gå hem – med eller utan mig. Det hjälpte inte ett dugg att jag försökte låtsas att jag var Charlotte Kalla som diagonalade uppför backen. 

I nästa uppförsbacke bytta jag taktik och försökte tänka som Johan Olsson. Typ bära eller brista.  Det var i den backen jag blev omåkt av en 75-årig dam i high-tech -utrustning. Jag hade däremot utmärkt fäste, men som sagt sämre glid.
Ungefär här började ryggslutet göra sig påmint. Ont som fan.
Inte blev det bättre av att sjukgymnastsonens röst ringde i huvudet och tjatade något om att stärka magmusklerna.

I den långa utförslöpan försökte jag krympa luftmotståndet så mycket jag kunde. Jag låg i klar ledning i äkta Hellnerläge när Isa gjorde precis som Northug har gjort otaliga gånger. Hon bara "låg i suget" , gled ikapp, tog ett steg ut och susade förbi i kurvan! 
Jag fattar precis hur det känns nu! 
Jag försökte mig på en målande beskrivning om hur jag skulle ha gjort rycket i nästa backe, Hellnerbacken; om det inte var så att jag riskerade hjärtinfarkt!

Min slutsats är att om jag ska åka längdskidor  fler gånger under min livstid så måste jag

1) ha nya skidor ( hur kunde annars en så gammal dam åka förbi mig????)
2) ha ett bättre vallateam (det måste väl gå att skrapa fram någon avdankad från nåt          OS där Sverige floppat??)
3) dopa mig ( jag har redan väldigt höga blodvärden så det ser man ju att det inte              spelade roll!)
4) skaffa en mental tränare som kan göra upp med mitt trauma från förra gången jag        åkte skidor. Om detta må jag berätta en dag när jag är på humör.