Nu ska jag skriva om Katalonien!

Imorgon är det Alla helgons dag även där. Fast i Katalonien firas den alltid den 1 november, oavsett vilken dag den infaller på. Typiskt är att äta rostade kastanjer och rostad sötpotatis, ute på gatorna kan man köpa detta i tunnor där rostningen sker, och man får sina kastanjer i en tidningspappersstrut. Ikväll, allhelgonaafton så firas 'la castanyada'. Det är en familjekär tillställning och till efterrätt ska man äta 'panellets', en slags mandelbollar som är mycket uppskattade. (ska baka såna ikväll eller imorgon, i Barcelona orsakade jag viss sensation som gjorde dem själv, då man oftast köper för dyr penning på bagerier).

På bilden syns kastanjer, sötpotatis och ett urval 'panellets'. Den mest uppskattade och klassiska är den med pinjenötter, samt med krossad mandel, men man kan ha det mesta som dekoration. Jag gjorde även en variant fylld med kvittenmarmeld förra året som blev väldigt god. Här i Vännäs blir det enbart pinjenöttersvariant...

Recept på Panellets:
500 g mald mandel
300 g socker
200 g kokt potatis
rivet skal fr en citron

Ingredienserna mosas ihop ordentligt. Gör små bollar.

Garnering:
Pinjenötter (har köpt ett halvt kilo sist jag var i Bcn...) (men så mycket behövs nog inte :-)
alt. finhackad skållad/skald mandel

Vispa upp lite äggvita. Rulla bollarna i äggvita och sedan i pinjenötterna, samt kläm ihop lite. Eller rulla i mandel. Man kan också rulla i kokos, eller kanske pärlsocker (fast då blir det ganska sött....)

Pensla med äggula

Grädda 10-15 min i ca 220 graders ugnsvärme.

Bland riktigt garvade utlandssvenskar är det där begreppet, 'att vabba' rena rama grekiskan. Många som for utomlands efter gymnasiet, eller åtminstone innan barn var påtänkta, har ofta inte lärt sig det där genuint familjerelaterade, eller det som är relaterat till barn OCH arbetsmarknadstrygghetssystem.

Idag har sonen feber. Maken kommer hem imorgon. Hade han varit hemma kunde vi har överlappat varann, han jobbar ju hemifrån. Jag har redan avbokat en inplanerad grej, och hoppas att min pappa kanske kan komma hem hit en liten stund i eftermiddag så jag inte måste boka om allt som är för dagen...

Funderar på att kontakta försäkringskassan. Men, jag gissar att jag inte får föräldrapenning ännu, iallafall inte inkomstbaserad, så det kanske inte är lönt. Hursomhelst hoppas jag kunna göra en del jobbgrejer hemifrån, så länge sonen sover... Det är förunderligt. Första dagen sonen är sjuk sedan den 26 juni. Och det infaller dagen innan maken kommer hem... Murphys law? Antagligen...

Tja, en flitig kommentator på bloggen vill gärna höra mer om hur det går med integreringen.

När det gäller mat blir det lite,,,besvärligt.

Jag saknar katalanska matvaruaffärer alldeles enormt.

Jag saknar charkdisken, att kunna få ett par skivor kött uppskuret av valfri bit. Det stora utbudet. Färskt kött, fågel och framförallt fisk.

I Vännäs finns ingen manuell chark kvar. Det är extremt tråkigt...

Och för er som bott utomlands länge, köttfärs går det inte längre att köpa om man inte ska andas in och inta en ignorerande attityd. Förr var köttfärs en färskvara. Nu FINNS ingen köttfärs som man måste behandla varsamt. All köttfärs förpackas och sen är sista-datum 8 dagar senare... Uäahck, så äckligt! (visst är den spanska varianten, att peka ut den köttbit man vill ha och se på medan den mals extrem åt andra hållet, men, förr maldes ju faktiskt köttfärsen I BUTIK i Sverige, och såldes malningsdagen och dagen efter.....)

Nu kommer väl nåt att upplysa om att det är nåt i förpackningnen som inte är farligt och som konserverar, men jag tycker det känns oaptitligt! Jag har fortfarande kvar nåt paket älgfärs som vi fått av snälla släktingar och vänner. Funderar på att försöka köpa fryst köttfärs istället, den kan väl inte ha genomgått samma långa lagringsprocess utan frysts direkt?

Att gå och handla mat när man inte har planerat känns ibland svårt. Det är mest...korv. Det finns lite förpackad färsk kyckling ibland, och lite fisk. Kött finns ju med, men allt är ju färdigförpackat, och mycket i stora 'portioner'.

Idag slog jag till på rödspättafiléer. Färska. Panerade lite försiktigt, blev jättegott. Till tonåringen och mig rostade jag varsin franskskiva och la på färdiginköpt skagenröra. Treåringen åt två spättafiléer, och ett stekt ägg. Vi avslutade allihop med en chokladbit var. Detta passar jag på och skriver om, jag är ju gräsänka, och det har blivit korv och pasta flera gånger de dagar jag varit själv... Så, idag blev det iallafall ordentlig mat!

Men, det är mycket jag saknar i matväg, det må jag säga....

Karl-Gustav tyckte att jag kunde skriva något om Spanien. Jag har funderat sedan dess. Det märkliga är att jag kommer liksom inte på nåt att skriva om! Jag tror det ligger för nära, är för alldagligt. När vi kommer till allhelgona, då kan jag ju skriva om vilka traditioner som finns runt det, och hur begravningarna går till, men det känns ju mest logiskt att vänta tills det är 'dags'.

Jag har ju redan skrivit om hur nöjd jag var och hur bra det var med skoluniformer. Överhuvudtaget var ju sonens förskola helt enormt bra, nån liten kommentar om det har jag väl också redan gjort.

Mat är ju en tanke, men första tiden med bloggen, när jag ännu bodde kvar i Barcelona, skrev jag ju om mat nästan jämt. Sniglar, bara som ett exempel, eller om de gudomligt goda färska ärterna, ett annat.

Nåt om skillnader i traditioner kanske? Detta med hur man i Katalonien är mer öppen mellan varann kom jag in på när jag refererade från själva flyttningsdagen. Om tratidionen runt att pussas när man träffas har jag ju också skrivit redan.

Suck, nej, jag får nog avvakta till jag blir mer nostalgisk och längtar tillbaks!

Vår sons förstaspråk är katalanska. Jag uttalade nog knappt ett enda ord som inte var på svenska till honom hans första år (undantag ett par ord på engelska ibland, då han hade det i förskolan).

Men, förskola mellan 9-17 varje dag, samt ett katalanskt samhälle runtomkring hela tiden gjorde att han mest pratade katalanska. Visserligen är han väldigt sen i talet, men, katalanska har definitivt varit hans förstaspråk.

Nu går han i svensk förskola, och är i ett svenskt samhälle. Pappa och storasyster pratar bara katalanska. Jag pratar mest svenska, men efter tre års ålder är det inte längre nödvändigt att vara helkonsekvent, så ibland säger jag medvetet saker på katalanska till honom.

Ett ord som jag tror att han ännu ej använt så mycket på den svenska förskolan är 'snö'. Därför säger han fortfarande 'neu' när han ser snö i något sammanhang. I Barcelona upprepade jag alltid det svenska ordet, sa 'ja, det är snö där, det snöar'.

I går morse föll lite snöblandat regn. Idag har vi vaknat till ett oerhört vackert, frostvitt landskap. Första snöfallet kan nog komma när som helst.... Det lär inte ta många dagar innan sonen kommer att ha närmast till i sitt register, som man säger, med ordet snö, efter att den har börjat falla och det pratas om den på förskolan.

Och för mig är det märkligt att oroa mig över att han ska tappa bort 'la neu' och inte få till det med katalanskan, när jag fram tills nu kämpat så för svenskan...

En undersökning av vanor runt mat och inhandling av mat och sånt redovisades på nyheterna i kväll. Det visade sig att 93% av alla barnfamiljer hade 'fredagsmys'.

Jag tycker det låter som en oerhört hög siffra.

Undrar just i vilken ålder barnen är när detta intensiva fredagsmysande börjar?

I vår familj har vi iallafall antagit den sydländska (?) traditionen att sitta lääääänge vid middagsbordet. Vi sitter verkligen och pratar i samband med måltiden. Naturligtvis händer det att någon av oss ska iväg, och vår tonåring har ibland inte alls tid för oss. Men, ofta sitter hon ner ett bra tag.

Vi kanske sällar oss till de udda 7% som inte anammar fredagsmysandet. Men kanske för att vilken dag som helst och antagligen flera dagar i veckan är mysiga för oss.

(eller måste man sitta framför tv:n för att det ska räknas som fredagsmys???? Nej, så är det väl inte?)

Igår frågade jag vår 16-åring om hon kunde ge något exempel på vad hon tyckte var annorlunda, konstigt eller ja, något som påkallade hennes uppmärksamhet särskilt här i Sverige.

Direkt sa hon 'att folk har strumpor i sandalerna'. Ehh, tänkte jag, ja, hon är ju van vid att är det varmt är det varmt och har man sandaler är man barfota i dem, så är det. Men jag frågade hur hon menade, 'ja, alltså, jag har flera lärare SOM GÅR RUNT I SANDALER MED STRUMPOR!!!'. Jaha, poletten trillade ner. 'Menar du att du har lärare i skolan som har på sig såna där tofflor som vi har hemma i Barcelona?'- undrar jag. 'Ja, just det!'

Det är Birkenstockanvändandet hon menar. Lärare till henne har Birkenstock på sig. Birkenstock är för henne sandaler. Sandaler har man när det är varmt. Män har sällan sandaler i Barcelona, och knappast lärare, eller, iallafall inte på arbetstid...

Att ha tofflor när man jobbar som lärare, och dessutom strumpor i dem - DET är en kulturell skillnad för 16-åringen. Och nåt som jag faktiskt inte reflekterar över, jag är ju faktiskt van :-)

Helt plötsligt, i förrgår blev det tvärmörkt vid halvsjusnåret. Helt utan förvarning känns det som. Klockan kvart i sju var det helt becksvart ute, och nu när klockan snart är halvåtta får jag säga att jag inte har vant mig. Har det varit så här becksvart om nätterna hela hösten??? Eller är det nåt psykologiskt som kommer fram eftersom jag är gräsänka? Håller jag på att bli 'sjåpigt'???

För övrigt överväger jag allvarligt att lägga ner bloggen. Jag skriver ju aldrig! Det känns ju inte så schysst mot de läsare som faktiskt finns. Men, i fikarummet på jobbet var det nån som kommenterade att jag iallafall lyckas skrapa ihop fler inlägg än vissa politiker på orten (Jan då borträknad med hästlängder ;-)

Så länge maken är i Barcelona kan ju använda bloggen som tröstare. Alltid något...