Detta kan vara ett provocerande uttalande. I Sverige har vi matats sedan barnsben med att alla har samma chans, alla har ett lika värde och alla har det 'egentligen' lika bra, fast för vissa funkar allt inte riktigt som det ska.

Att alla har ett lika värde är för mig absolut självklart. Från detta finns inga undantag.

Men, att alla skulle ha samma grundchans, eller att alla nånstans kan få det bra, att det finns ett riktigt bra liv inom räckhåll för alla, det tror jag tyvärr är en illusion. Men, det förefaller inte vara politiskt korrekt att tycka så i Sverige. Livet är inte rättvist. Alla har inte samma chans. Vissa har oerhört svårt att nå dit andra glider utan att ens behöva ta sats.

Ibland får jag en känsla av att Sverige omhuldar sina medborgare och nästan försöker invagga samhället i en falsk föreställning om en grundläggande jämlikhet mellan alla. Eller att förutsättningarna ska finnas för det. Men - även i Sverige måste vissa kämpa oerhört och har en otroligt lång och krokig väg att gå för att nå till någon slags medelnivå. Och många kommer aldrig att nå dit. Tråkigt, javisst, men så är det nog dessvärre, frågan är om vi verkligen är beredda att acceptera detta.

I Spanien finns offentlig sjukvård, och vid sidan om ett helt privat system, finansierat genom egenavgifter och privata sjukförsäkringar. Om jag har förstått det rätt har den svenska privatiseringen inom sjukvården enbart inriktats på driften av vården. I Västerbotten finns tydligen inte någon privat sjukvård som man vänder sig till helt på egen hand. För detta skulle av folk i allmänhet anses vara orättvist, har jag förstått. 'Ska de som är fattiga få sämre vård' - blir standardargumentet.

I Spanien finns en kategori människor som aldrig någonsin anlitar den offentliga vården. De går i privat sjukvård från det de föds tills dess de dör. Dessa människor (som är många) avlastar ju faktiskt den offentliga vården. De resurser som denna kategori skulle ha nyttjat, som de har rätt till, som de betalar skatt för - frigörs ju, den offentliga vården får detta till del och därmed de som inte har råd/möjlighet att ha en privat försäkring.

Orättvist? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Inte så länge den offentliga sjukvården är BRA. Och det är den i Spanien, jag känner större förtroende för den offentliga katalanska sjuvården än för den svenska.

Jag tycker det är mer orättvist med det svenska systemet där alla ska ha det lika 'dåligt' (vad gäller vården). Sen står det utom allt tvivel att den som är snitsigast på att beklaga sig eller ihärdigast på att ställa krav , får hjälp snabbare än den som är svag. Det är orättvist i mina ögon!

När jag såg denna mjölk första gången började jag nästan skratta högt! Jag tycker det är riktigt skojigt.... Alltså, när svenskar tar till sig något nytt görs det rejält! Då ska man ha speciell mjölk när man gör en simpel 'cortado' (även om det ju är de italienska termerna man lärt sig här, såklart!)

I ett senare inlägg ska jag skriva om Leandre. Leandre är barista, men han hade aldrig hört ordet när jag nämde det för honom. Leandre knäcker en kaffeböna på morgonen och utfrån hur ljudet av knäckandet är maler han kaffet på ena eller andra sättet (det är väl luftfuktigheten som kan ge olika förhållanden...)

Leandre har ett café med stort klientel, troget sådant, och varje julafton bjuder han sina stamgäster och vänner (vi tillhör den senare kategorin) på fransk champange och snittar. I caféet.

Men nån baristamjölk har han inte!

Ja, rent teoretiskt har då hela familjen kommit på plats! (Maken är dock ett par dagar i Norge med vårt Spanienbesökjust nu, tillbaks imorgon). Nu ljuder musik här hemma, och sonen är så lycklig, och dansar och diggar till storasyrrans musik hela tiden...

Vad är det som händer? Jag ska skriva mitt allra sista slutstycke på min masteruppsats. Allra sista slutklämmen. Tittar igenom resten under rubriken 'final conclusions' och texten liksom flyter ihop. Går inte att läsa. Oj, har jag nåt i ögonen? Är jag väldigt trött? Jag öppnar upp ett par bloggar jag följer för att se om fenomenet kvarstår. Nehej, det går bra att läsa i Eriks blog (wirdheiminvilanova.blogspot.com). Hmm....

Men jag är klar. Allt annat är klart. Ska bara försöka få till allra sista slutklämmen. Får göra ett nytt försök innan jag går till jobbet.

Min kompis Linda skickade denna bild. Jag minns väl pratet runt George Orwells bok i början av 80-talet, boken hette väl '1984' kort och gott.

Och nu har man ordentlig kameraövervakning organiserad av kommunen själv på George Orwell-torget i Barcelona...

Uppvuxen som utlandssvensk har min son aldrig tidigare varit iklädd galonkläder och plaskat i vattenpölar. Han tyckte det var mycket kul.

Idag har det regnat rejält hela dagen. Det är den 21 juli, och jag och sonen landade i Umeå den 26 juni. Jag funderar och funderar, men tror faktiskt inte det har regnat en hel dag sedan vi kom. Det har kommit någon skur här och där, det har varit dagar med mer eller mindre molnighet, det har varit ett par riktigt kalla dagar, och sen har det varit sol i olika långa stunder och med varierande temperatur.

Så - jag har till och med vattnat i trädgården vid nåt tillfälle och tycker dagens regn är riktigt bra! Alltså - inte har det varit så dåligt väder, och jag gillar ju inte längre när det är allt för varmt.

Gillar svensk sommar, med andra ord!

Innan jobbet startar upp för dagen måste jag få dela med mig av min morgon! Jag har promenerat längs älven. Gryningens sista, tunna dimmstråk steg och försvann, och lämnade en absolut spegelblank älv åt dagen.

Har flera gånger dessa första veckor fått frågan 'varför flyttar man från Barcelona och till Vännäs?'. Det finns i skrivande stund inget av det Barcelona har att erbjuda som går upp mot dagens morgonupplevelse. Den klarblå himlen med sin strålande sol som speglar sig i älven, grönskan och att kunna uppleva detta på sin väg till jobbet, promenerandes.

Jag gjorde en tårta till en fyraåring igår. Det var ett inhandlat marsipanlock, men resten svängde jag ihop. Istället för marsipanros blev det dock en ros från min trädgård. Fint va!

(nej, Master-uppsatsen är inte klar, sâ kul blev det inte!)

IDAG har jag fått tag i gummistövlar och galonbyxor samt regnjacka till sonen. Nu är han integrerad och kan gå utomhus när det regnar och när det nyss har regnat, vilket inte varit så lämpligt med enbart sandaler och gympaskor... Fast jag undrar, säger man regnjacka om jackan som matchar galonbyxorna, eller säger man galonjacka? Grönt och skönt är det setet iallafall, och gummistövlarna så rejäla att jag känner mig präktig - varken delfiner, traktorer eller gräsliga dödskallar på hans stövlar inte, däremot är de fordrade.

Nu kan det regna hur mycket det vill, ska bli spännande att testa vattentätheten på detta med 'galonisarna' som jag har förstått att det kallas (rätt gräsligt ord, må jag säga! Nej, det avstår jag nog från i fortsättningen...)

Ja,nu jobbar jag, och dessutom 'jobbar' jag allt jag kan med min master-uppsats när jag inte jobbar på jobbet eller är med min son, dvs, det är svårt att få tid till skrivandet. Men, om två veckor har jag bara mitt vanliga jobb och kan förhoppningsvis bli en vanlig, social person som inte är stressad så fort jag gör något annat än skriver eller funderar över hur jag kan få loss tid till att skriva...

Alldeles ofantligt tråkigt inlägg det här. Sorry!

Helt plötsligt har ett visst trädgårdsintresse infunnit sig. Jag är förvånad, visste inte att sådana tendenser existerade hos mig. Nu ska ingen tro att jag har någon visningsträdgård, oh, nej, oh nej, definitivt inte, och det kommer jag aldrig någonsin att ha (och skulle alls inte vilja).

Men - mina första rosor har slagit ut! Jag satte några rosor förra hösten, och den vackra vresrosen slog ut först. En annan förgyller nu min utsikt från köksfönstret, med massor av knoppar. Det känns bra, och är så vackert för själen.

Jag börjar jobba idag, och börjar mitt på dagen. Jag gissar att barnvakten gärna vill ha bilen, och hade självklart planerat att cykla till jobbet (nu när man bor så nära!!!).

Men - det regnar... Jag har inga regnbyxor! Det har ju faktiskt inte regnat sedan vi kom hit. Tidigare somrar vi har varit här har det knappt heller regnat.

Har hittat en regnjacka, och ett par stövelskor. Kan man ta på sig ett par jeans, stövelskorna och sen liksom byta om när man kommer fram? Det känns ju en aning 'chungo', men det får nog bli så. Får nog åka till Umeå och shoppa på lördag, sonen har ju inte heller ens stövlar, än mindre galonbyxor. Hmm...

Gabriel gick iväg t en annan butik och hämtade en röd telefon åt mig. Den är så fin!

På teliabutiken finns en sån här riktigt trevlig försäljare, en sån som inte är så vanlig att träffa på nuförtiden, en sån som maken gillar ('så där var nästan alla som hade affär eller rörelser förr i Katalonien' brukar han säga, eftersom det numera inte är alltför vanligt att träffa på god service där heller).

Gabriel hörde hur sonen gnällde när vi kom in i telia-butiken, då det i affären vi var i innan var lockande bollar i en tre-årings grepps-sfär. Han gick iväg och kom snart tillbaka med en liten, söt boll till sonen som blev glad som en lärka.

När jag sen kom tillbaka för att ha med intyg om folkbokföring och allt det där så var Gabriel ledig, och det blev som det blev...

När jag återigen, rätt sur, närmande mig Telia var Gabriel tillbaka och bad verkligen om ursäkt för det inträffade. Han ordnade upp det på något vis, även om det ännu inte är helt löst, jag har inget abbonemang än, utan refill, MEN, jag fick iallafall en telefon (jag kan inte använda den spanska). Dessutom ordnade han kompensation i form av lite samtalspott, och tja, det behövs inte mer för att man t.o.m ska återfå tron på ett företag. Fler Gabriel i butikerna skulle iallafall göra oss kunder nöjdare och gladare!

Om ni är det minsta intresserade av Spanien, lyssna på Petrén i P1 från den 25 juni. Själv har jag inte haft tid att höra på hela programmet, men man har 30 dagar på sig i radiolyssnings'arkivet' som finns på nätet.

http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/sandningsarkiv.asp?programID=2972 (scrolla ner till Petrén i P1 25 juni)

Själv ska jag lyssna klart vid tillfälle...

Oj så kallt det är. Jag brukar inte klaga på den svenska sommaren, jag har inte känt något större behov av supervarma dagar vid sverigevistelserna de senaste åren, och jag har inget emot att det regnar då och då. Dessutom har det mestadels varit rätt fint när vi varit uppe.

Men nu, igår och idag, det är för kallt. Det är som en vinterdag i Barcelona. Ca 10 grader, och dessutom blåser det. Huvvaligen! Det känns som om mössa och vantar inte är så dålig idé om det fortsätter så här. 6 juli... Nu ska jag kolla en väderprognos för att veta vad man ska ställa in sig på.

Idag åkte jag till Umeå för att ordna upp det där med mobilabbonemanget. De sa ju att jag skulle ha med ett intyg från folkbokföringen på att jag höll på att återinvandra. Men, de har varit snabba, så jag fick ut ett personbevis där det framgår att jag är folkbokförd i Vännäs.

Efter en halvtimmes fixande på Teliabutiken, när den trevliga expediten ska hjälpa mig lite att komma igång med telefonen tar det stopp. Det går inte att komma ut på nätet. Hon ringer någon överordnad, och de pratar länge.

Det visar sig, att eftersom deras dataregister inte är uppdaterat så går det inte att ordna ett abbonemang. TROTS att jag har med ett personbevis.

Jag känner en stark känsla av frustration. Jag har lämnat ett soligt och varmt Vännäs och åkt in enkom, då jag fick information om att det skulle gå att ordna idag, med papper från folkbokföringen. En del frågor ställs, 'har du ett hyreskontrakt eller något sådant här i Sverige' - 'Eh, jo, jag äger ett hus, en bil och på onsdag börjar jag jobba....' (sonen är inskriven i förskoleverksamheten och har till och med redan sin egen klädkrok med namnet utsatt.)

Men, jag ska måsta betala en deposition på 3000 kronor SOM JAG INTE KOMMER ATT FÅ TILLBAKS, så jag blir otroligt sur och säger hejdå och går. Tjejen var väldigt tillmötesgående, så henne har jag inget att säga om, men jag kände igen känslan från vissa saker under den första tiden i Spanien. När frustrationen är stor. Man gör allt rätt, men 'systemet' hänger bara inte med, och man kan inte bli delaktig i det 'vanliga' som omgärdar en (som till exempel att ha en svensk mobiltelefon istället för att vänner och bekanta ska ringa till det spanska numret...)

Nåväl, det är ganska patetiskt att bli arg och frustrerad över en sådan här sak när det inte är något 'riktigt' problem i ett större perspektiv. Men, jag blev på riktigt dåligt humör, jag erkänner.

Jag håller på att skriva färdigt min masteruppsats. Den ska vara klar i slutet av juli, och tiden är svår att hitta - sonen gillar INTE att jag sitter vid datorn. Därför använder jag all datatid till att skriva, jag läser inte tidningar, jag bloggar inte etc.

Men - nu har ju Ingrid Betancourt blivit frigiven! Det måste jag bara uppmärksamma. Det är en sådan där nyhet som jag får tårar i ögonen av. Om någon annan inte har haft tid att hänga med så har DN faktiskt skrivit flera artiklar, hittas här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=800891

Jag har lyssnat på henne i radiointervjuer, hon visar en ödmjukhet som är eftersträvansvärd.

Vi åkte iväg till mins systers+pojkväns stuga vid en sjö här i närheten. Det kom en rejäl skur på vägen dit, och efter den var det kallare. Men, min syster började elda i badtunnan, så framåt kvällningen tog vi oss ett dopp.

Det är verkligen otroligt härligt med badtunna, och då kan man njuta av sjöutsikten även om det bara är runt 14 grader och duggregnar. Och vissa modiga mindre personer kan till och med ta sig ett dopp!

Fast - imorgon ska det bli varmt igen!

Igår åkte sonen och jag till Umeå, för att på folkbokföringen ÅTERINVANDRA. Så sa hon att det hette. Det tar ett par dagar tydligen.

Och när jag sen vill skaffa ett mobilabbonemang så stod jag som emigrant i dataregistret, och måste skaffa ett papper från skattemyndigheten om att jag ansökt om återinvandring, eller vänta tills jag är officiellt svenskboende och att alla register uppdaterats.

Men, svensk byråkrati är ändå tämligen enkel.

Sonen kan ju inte återinvandra, eller så kanske han kan det; han har lustigt nog två födelseorter, Vännäs i det svenska passet och Barcelona i det spanska (och jag kan garantera, han är född i Barcelona). Men det är en annan historia!