Det har sagts en del efter Jan Björklunds debattartikel där han ville fokusera på läraren som skolans viktigast resurs och lärarens roll i att undervisa och leda klassen.  

Jag klistrar nedan in en del ur den artikelserie som DN har angående skolan nu. Skolan som journalisten besöker är Minervaskolan, en friskola i Umeå:

”Hur tror ni att litteraturen började?” frågar läraren. Klass nio börjar spåna. Började folk skriva brev till varandra? Vänstra bänkraden har redan ett eget spår, där tvistas det om det är bättre med komedi eller tragedi. Just nu har tragedin tagit överhanden, för man kan inte veta säkert hur det slutar. Pojkarna försöker få in ”action” i debatten. ”Action är varken eller”, blir de upplysta av flickorna, som är munvigare och halvhuvudet längre. 

Men läraren vill att de skall hitta rötterna. ”Vad finns det för genrer?” Händerna flyger upp: ”Horror, dikter, epos, drama, romaner, fabler …” ”Och action!” Det är klassens manlighet som gör ett nytt försök. ”Är allt som skrivs litteratur?” ”Nej, inte läroböckerna …” Lång diskussion, läraren fördelar ordet. Så säger plötsligt någon: ”Litteratur är bara när det uppstår bilder i huvudet.”

Det måste vara sådana ögonblick som får en lärare att gå sjungande hem från jobbet. Nu ber han om tystnad, det skall läsas högt. ”Moder till Torstein röd var Aud den djuptänkta, dotter till Kettil flatnäsa, som var son till Björn Buna, son till Grim Herse från Sogn. Hoskuld bodde på Hoskuldsstad…”

”Vad är det, jättetråkigt, bara en massa namn!” Men läraren fortsätter och snart är vi framme vid Gunnars sista strid, den brustna bågsträngen och hämnden för örfilen. Pojkarna lystrar till. Nu vill läraren veta varför de som tusen år tidigare lyssnade till historien inte tråkades ut av alla namnen.

Det var fint turnerat. En stund senare har klassen listat ut att det var förfäder och grannar det handlade om, förstås. Och så, med hjälp av ”Njals saga”, bevittnade vi litteraturens födelse vid lägerelden. Inte en lärobok i sikte.

Jag skildrar detta så utförligt för att belysa det kanske mest bisarra inslaget i svensk skoldebatt. Denna lektion fick mig nästan att längta tillbaka till skolbänken. Men den anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår. Det var ju ”katederundervisning”! Ledd av läraren från början till slut. Sådant anses omodernt och auktoritärt, det kväver barnens lust att lära själva."

Hela artikeln av Maciej Zaremba kan du läsa här.

Jag tycker det är viktigt att sätta in Jan Björklunds politik i ett sammanhang. Jag tror dock inte att den försämring av svenska barns skolresultat som vi ser enkelt låter sig förändras. Kommunaliseringen av skolan var inte lyckad. Jag säger inte att ett återförstatligande av skolan skulle lösa allt, men det verkar ju vara i samband med kommunaliseringen som svensk skola har börjat halka efter. 

Folkpartiet vill verka för att skolan förstatligas. Jag håller med!