Helgen började som en smocka i ansiktet. En lavett som sved till. Men som en vuxen knep jag till. Vände mig bort och snyftade så lite som möjligt.

Människor spelar roll. Blir viktiga i mitt liv… för att jag väljer att låta dem. Sårbar? Ja visst, det är det värt. För det har funnits dagar då jag inget kännt… inget tänkt… inget sagt. Stum. Så stum. Och det är inte ett liv värdigt att leva.

Om människor inte spelar någon roll för mig så… finns de ju inte egentligen. Men de få som jag släpper på… ja, de finns där för att jag vill och de vill. Viktiga är de. Och jag bryr mig inte om att tala om på vilket sätt de spelar mig roll. Det får de själva lista ut.

En vän vill jag va… *tårarna trillar*

Tänk om man skulle gå genom livet utan att någon saknade en. Att man inte skulle vara saknad av någon. Dessa hemska 9 år som var så fullt av lögner om vad som är lycka. Hellre gråter jag och är vid liv än stannar av i känslan.