Jag föddes med blåsljud på hjärtat och blev opererad ett par gånger när jag var barn. Efter att jag själv fått en liten har jag ibland tänkt på mina föräldrar, hur dom upplevde tiden med  ett barn på sjukhus, på op-bordet och tiden efteråt. Jag har hoppats att jag själv aldrig skulle behöva uppleva det.

Men så i onsdags ringde dom från förskolan och sa att min son ramlat illa och bitit sig i tungan. Med hjärtat i halsgropen körde jag dit. Min sambo var redan där när jag kom fram. Stackars liten, det hade verkligen tagit illa!

Vi skyndade till akuten där det redan var ordnat att vi skulle få träffa en käkkirurg. Vi blev inlagda och senare på kvällen bar det av upp på operation. Det värsta med hela den här mardrömmen var att se när de sövde ner vår lilla älskling. Han såg så rädd ut och skrek och grät av full hals. Sen somnade han in.

Vi fick vänta i ett litet väntrum utanför. Vilken evighetsväntan!

Till slut kom de två kirurgerna äntligen ut till oss. Och dom såg så glada och nöjda ut! Dom berättade att dom sytt ihop tungan jättefint (vilket jag var nervös över eftersom han bitit rakt igenom, så tungan var delad på mitten) och att en tand var borta redan från början och tre andra fick de plocka ut för dom satt så löst.

Dagen efter operationen fick vi åka hem med vår tandlöse lille kille och en hel påse medicin. Men vilken hjälte han varit! Hur duktig som helst! Han är medtagen och lite ledsen, men han pratar, äter, dricker och busar emellan åt.

Nu återstår bara att se om hans tänder är hela, dom tänder som ska komma ut när han är sådär sex, sju år.