Hur får man fart på byggandet i Umeå?

Det är glädjande att alla är överens om att det behövs krafttag mot bostadsbristen i Umeå. Lennart Holmlund har lyft många anledningar till att bostadsbyggandet går trögt, och det finns förstås ingen enkel lösning, utan det är många faktorer som samverkar här.

Men jag saknar en åtgärd som alltför sällan lyfts när dessa frågor diskuteras.

Parkeringsnormen, som kräver att ett visst antal parkeringar per lägenhet måste anläggas, innebär både extra produktionskostnader och att värdefull mark tas i anspråk. I den nya översiktsplanen för universitetsstaden fick vi in möjligheten att minska parkeringstalet mot att åtgärder görs för att främja mer hållbara färdmedel. Den möjligheten borde finnas i hela kommunen, och skulle kunna minska produktionskostnaderna.

Det verkar svårt att släppa föreställningen om att nästan varje hushåll ska ha sin egen bil, trots att möjligheterna att resa kollektivt eller ta sig runt på andra sätt är stora i Umeå idag. Och trots att intresset för att ha en egen bil minskar, särskilt bland många unga, som istället väljer att dela bil med andra genom exempelvis bilpooler.

Bara på Ålidhem har bostaden 163 lediga bilplatser, varav ca 120 st är bilplatser med el, som man kan utgå från att de är på markplan. Med plats för att backa in och ut inräknat tar en bilplats upp ca 25 kvadratmeter. Det innebär att dessa 120 lediga bilplaster tar upp uppskattningsvis 3 000 kvadratmeter. Det är mycket yta om kunnat användas på bättre sätt. 

I hela Umeå har Bostaden runt 450 lediga bilplatser.

En parkeringsplats kostar ungefär 700 kr i månaden med drift och underhåll och räntor, men ändå ligger hyran för en parkering i anslutning till bostaden runt 200 till 300 kronor.  Idag är det sällan den som använder parkeringsplatsen som betalar hela kostnaden. Istället subventioneras parkeringarna genom t ex skatt, hyra, produktkostnader och fastighetspriser. Det innebär att även de som inte har bil står för kostnaderna för parkeringar.

Lennart Holmlund nämner att byggföretagen oroar sig för att unga inte ska ha råd att betala hyrorna. Om byggherrarna inte behöver bygga lika många parkeringsplatser sjunker produktionskostnaderna. Då kan man sätta en lägre hyra, och fler ungdomar har råd att betala den.

Alliansregeringen har gett boverket i uppdrag att utreda vilka tillgänglighetsregler som kan tas bort för att få till ett billigare boende. Att bygga lägenheter som inte är tillgänglighetsanpassade innebär att människor med vissa funktionsnedsättningar riskerar att stängas ute från att besöka släkt och vänner.

Det är också praktiskt att lägenheter planeras och byggs tillgängliga redan från början så behövs färre insatser ifall den boende skulle råka ut för något och plötsligt vara i behov av en anpassad lägenhet.

Anmärkningsvärt att tillgängligheten verkar vara förhandlingsbar för regeringen, men att subventionerade bilplatser verkar vara heliga.

Eftersom att P-normen anger hur många parkeringar man MINST måste anlägga, inte hur många man får bygga som mest, skulle en sänkning av p-normen inte påverka de projekt där byggherren verkligen ser ett behov av parkeringsplatser. Den skulle däremot tillåta fler projekt med en högre täthet i centrala lägen. Då kan marken, pengarna och servicen nyttjas bättre.