Känner att det var länge sedan jag gjorde detta. Ja, alltså, ett "Nattligt kåseri". Men just nu snurrar mina få stackars grå jag har.
Vill börja med att rekkomendera en domumentär. "Buck". Om en hästkarl i Usa. Se den.
Jag är glad att jag fick tipset att se den. Men ändå inte. För nu trippade jag lite tillbaka till "mitt förra liv". All smärta som fick mej att söka min trygghet i mina hästar. Men samtidigt så kunde jag inte vara utan allt det onda, för då vore jag inte där jag är idag. Allt som hände och att jag spenderade mer tid med hästarna än någon annastans i hela min uppväxt, har ju gjort att jag kan läsa hästar.
Får jag följa min instinkt utan att jag lägger in andra värderingar i allt så klarar jag lösa och jobba med de flesta hästar. Om jag litar på mej själv så fixar jag det mesta. Min styrka ligger just i de hästar som är spända, osäkra, som inte vågar lita. Som kan explodera. De som andra inte riktigt vågar lita på.
Att ha kontroll på sin egen känsla när man jobbar med sådana "nervösa" hästar är en av de viktigaste sakerna. Även de hästar jag mött som rent ska attackera. Allt handlar om en enorm självkontroll. Att inte visa rädsla. Att släppa tyglarna och våga lita. Att inte korta av tyglarna och spänna sig bara för att det kommer en stor traktor.
Att kunna flyta med och ha sån otrolig självkontroll att man inte gör, vilken sak eller grej den än nu må vara, farlig, bara för att man spänner sig.
Det hela började runt 1995-1996. Jag hade ganska precis ridit in min första egna uppfödda arab. Khariffa. Allt flöt så himla bra. Ja, tredje gången tog jag hennes mamma med som handhäst med en nybörjare på. Så helt plötsligt var den lilla unghästen den som var den lugna. Ett tillfälle fick mej dock att inse vikten av det jag som ryttare utrålar. Jag och Khariffa var ute på en avkopplingstur, barbacka på landsvägen. Har inte ridit henne många gånger, eller kanske runt två veckor.
Så kom vi i lugn och ro ner för en backe, som avslutas i en skymd kurva. Helt plötsligt möter vi en fullastad timmerbil i full sprätt. Han hade ju så klart gasat upp för att ta sig uppför backen utan att sacka ner för mycket.
Ja, där skrittar jag, men en unghäst, barbacka, utan någonstans att ta vägen! Det jag gjorde kom nog att förändra mej för alltid! Jag, mer eller mindre, gav upp. Andades ut och bara släppte allt. Jag tänkte väl att nu dör jag så varför ens försöka?
Men, Khariffa den underbara hästen, hon viftade bara med ett öra! Detta var nog tack vare att jag utrålade total avslappning, vilket hon kände. Khariffa litade ju verkligen på mej så sa jag genom min kropp att det inte var farligt, så var det inte det.
Vid ett annat tillfälle, många år senare, fastnade Khariffa med bakbenen i taggtråd. Jag satt på och förstod först inte varför hon inte kunde gå. Hon försökte men tog sig ingenstans. När jag böjde mej ner och såg en hel bunt ihoplidad taggtråd runt hennes bakben, sa jag åt henne att stanna, släppte tyglarna helt och bara utrålade lugn och halt i hela jag. Satt av och lindade bort allt från hennes bakben. Hon rörde nog inte ens ett öra denna gången!
Så, hästar kan jag med. Jag vet hur de fukar och jag vet hur jag ska gör mej förstådd. hur jag ska få dem att lita på mej och jag vågar lita på hästar.
Kanske ska jag tänka på människor som hästar? Kanske är det så jag ska tänka i allt?
Jag vet att jag behöver hästarna lika mycket som jag behöver dem.
Nu ska jag försöka sova lite. Tvivlar på att det blir en god natt, men längtar till stallet imorgon. Sen några "kloka ord" från mej (hur kloka de nu kan vara om de kommer från mej…)
"-Det du verkligen älskar, ska du våga släppa fri, våga lita på att de också älskar dig lika mycket och visa det genom att ge friheten. De som då väljer att komma till dej av fri vilja är värdig din tillit och kärlek!" /Natta
Senaste kommentarerna