Jag och Milton gick och knackade runt här på gården i kväll. Han var utklädd till Pirat och tyckte verkligen det var super roligt. En massa godis fick han också.
Själv har jag fått en annan typ av godis. Äntligen planerar jag en Sphynx kull. Ska bli väldigt spännande. Jag har bokat tåg biljetter för att åka och ämna Ego hos den tilltänkta hanen. Än så länge har hon dock inte märkbart löpt ännu.
I morgon skall jag vara med på Seminarium som hålls av SVERAK (Svensk kattklubbars riksförbund) här i Umeå. I fjol var det i Uppsala och jag hade inte möjlighet att åka. Seminariet är båda lördag och söndag. Självklart är det ju också så att allt skall hända samtidigt. På lördag kväll är det nämligen ett band som spelar på den klubb som min man tillhör, med utklädning och massa inbjudna folk. Har tänkt att ta några cider och lite vin till maten, då vi ju har barnvakt över lördag natt. Tror endå att det kommer gå bra under söndagen på seminariet. Jag kommer inte vara uppe så sent, då jag ju har hunden här hemma, men jag brukar inte heller kunna sova länge efter en sådan kväll.
Det är ganska härligt med lite ljusare ute, för här på Umedalen ligger den lilla snön kvar. Fast Anouk (hunden) tycker inte alls om det kyliga vädret. Jag tycker mer och mera om henne.
Nu måste jag se till att få någon sömn.

I helgen har lillayster ju varit här och mycket har vi hunnit med. Vi var ju på utflykt i lördags. Så även i söndags, eller i går då. Vi åkte hela familjen på Tropikhuset i holmsund. Det var trevligt. Vi fick även prova att hålla i en orm, och även Milton tog glatt emot ormen. Riktigt roligt. Jag fick även en massa bra bilder på diverse ormar. ( http://www.holmsundstropikhus.se/ )

Just nu mår jag lite dåligt i kroppen. Har lite ont. Men, vi har även lyckats hitta på lite granna i dag. Vi gick omkring här på Umedalen och kollade in alla skulpturer. Även Anouk (hunden) hade roligt.

Så nu har vi fikat lite nyponsoppa och glassmaskinen har en laddning jordgubbsglass. Ja, jag köpte en sådan nyss. Har länge funderat på detta, då vi hade en glassmaskin när jag var liten. Det blir ju väldigt gott. =) Jo, också bakade vi chokladbollar i går. De blev också väldigt goda. Så nu tror jag att jag skall brygga lite kaffe så jag kan ta en liten kopp kaffe till den nygjorda glassen.

Tänk vad fort dagarna kan gå, utan att man egentligen gör något. Ja för så känns det ju till viss del. Maken jobbar från 7 på morgonen. Vad gör jag då? Bara försöker komma i gång vilket naturligtvis inte händer förrän dagen snart är slut.
Det är jobbigt att känna att bästa stunden på dagen, i alla fall ibland, är när jag får lägga ner huvudet på kudden. Ja, för ibland är det så, jag kliver upp på morgonen, bara för att direkt längta tillbaka till det är kväll och jag plågat mej igenom denna dagen också.
Visst finns det höjdpunkter också så klart. Men på dessa 6 åren jag haft Fibron så är det en dag, EN enda dag, som jag varit pigg och nästan inte haft ont!
Så hur lever man med smärta dygnet runt? Till viss del är svaret att det gör man inte. Jo, det är klart, jag har inget val. Har i bland fått höra att jag måste ju kämpa varje dag för att bli frisk. Mitt svar på det blir att då blir ju slutet på varje dag en stor besvikelse. För vad händer om jag då aldrig skulle bli frisk?
Jag har nu fått höra att sjukvården har gjort allt de kunnat för mej. Men endå tycker jag att jag knappt alls har fått hjälp. Jag har hitills inte fått vare sig behandling eller mediciner som har gett lindring. Mitt hopp nu är att med flytt och byte av län, jag skall få en ny chans.
Försäkringskassan vill ha ut mej i jobb. Men har i alla fall i utredningar fastställt att jag som allra högst kan komma upp i 50 %, troligtvis bara 25 %. Fast just nu känns det inte som att jag skulle klara ens 25 %. (Vill bara påpeka att det finns många fler som har en värre situation än vad jag har, men kan ju bara referera till mitt liv.)

Nåja. Livet har höjdpunkter i alla fall. Jag, min son, lillayster och vovven, packade ryggsäcken med varm choklad, mackor, bullar och grisöra. Ja grisörat var ju så klart till hunden, resten till oss tvåbenta. Vi promenerade och hade en pickninck. Det var riktigt mysigt.

Ha det bra till nästa gång.

Våran nya familjemedlem. En tik av rasen Farohund. Milton älskar henne redan! (Det gör vi ju allihopa!)

Ja, då var utställnigssäsongen över för detta år. Stockholms utställningen gick bra. säsongen slutade med en Grand Internationell Champion, en Internatinell Champion och en Champion. Ett antal Best In Show (Vara min älskade huskatt tog totalt 6 stycken av dem!), ett antal Nomineringar till Best In show uttagningen. Jag är nöjd!

Våran famlij har nu utökats till ännu en medlem. I förra veckan fick jag mail om en omplaceringshund. Vi har länge längtat efter en hund igen, men inte riktigt hittat någon. Denna uppfödare, som nu återtagit en hund, har jag haft kontakt med tidigare. Jag hälsade på när jag kom ner till stockholm på fredagen, och bestämde mej rätt så omgående. Egentligen hade jag nog redan bestämt mej från början. Det kändes som det var menat. Bara en vecka innnan jag skall åka ner till Stockholm, där hunden till och med befann sig, fick jag höra om henne. När det sedan visade sig att hon bodde i samma stadsdel, och till råga på allt bara gångavstånd från hotellet, ja då var det meningen. När uppfödaren då också kände hon som ägde hotellet, ja då blev min övertygelse ännu större. Det blev dock en extra natt i Stockholm, men sov då hos släktingar. Jag kände att jag ville inte komma hem runt 4 på morgonen med en hund. Denna hund är då en Faraohund. Mer om rasen kommer senare.

Vi börjar få in lite rutiner nu. En katt accepterade ju hunden på stört. Chevy skulle inte bry sig vad vi än tog in här. Chevy är alltså våran huskatt. Våra ungkatter har nosat och vågar gå förbi hunden. Men den äldsta raskatten, Pepsi, hon har det lite jobbigare. Just nu har hon bosatt sig i kattskrubben. men har börjat komma fram emellanåt.

Jag har varit rätt så nere på senaste tiden, och orkar inte så mycket. Nu hoppas jag återfå lite 'livsgläde' när jag kommer ut på promenader. Väntar på att vårdcentralen skall ringa upp idag. Nu hoppas jag kunna få tid hos en läkare. Hösten har ju kommit med stormsteg, och det är en jobbig tid för mej. Blir ju sämre av kylan. Men det är delvis också ganska skönt.

Jo, en av våra katter skall flytta. Har länge sökt ett lämpligt hem åt ena honan. Då det har varit lite bråk mellan henne och Pepsi. Men vill ju inte släppa henne till vem som helst. Nu har dock, det som känns som, det åerfekta hemmet dykt upp. Betty har ju också själv fått bestämma lite, då jag sett hur hon reagerat på framtida hussar/mattar som hälsat på. Dessa människor mötte hon redan i trappen och var väldigt kelig med den. Så nästa helg skall hon flytta.

Snart är det dags igen. Sista kattuntställningen för i år. Denna gång bär det av till Stockholm. Inte nog med detta så skall jag faktiskt bo på hotell. Jag lyckades hitta ett lägenhetshotell bara ca 500 meter från utställningslokalen. 60 kvm för tre personer. Ska bli skönt att inte på på någon dålig campingby, där strömmen går i ett. Ja i sommras när vi var i Sunndalsora i norge hände precis det. Vi kom på fredag kväll och det var ju iskallt i våra stugor. Jag drog ju så klart på värmen ordentligt i min stuga, lika så de andra i sällskapet. Poff så blev det mörkt. En kort stund funkade det, men vid 23 på kvällen gick strömmen igen, så fick vi sova i en iskall stuga. Med kortpälsade/pälslösa kissar är det inte en hit, och jag hade dem under täcket hela natten. Även jag frös ju ordentligt. Jag är ju känslig för kyla. Men nu blir det ordentligt logi, som tur var.
Jag kommer möta upp en katt, som jag har ute på foder och hennes fodervärd i stockholm. Vi delar på boende. Ska bli trevligt att träffa mitt framtidshopp igen (alltså katten). De bor just nu i Linköping så det är en bit bort.

Annars är jag rätt låg. Har lite ont, så klart, konstigt vore det ju om jag inte hade det. Tog första steget till att få läkar kontakt i går. Tänkte ju boka tid direkt, men de ville att mina journaler från tidigare vårdcentral skulle skickas dit först. Så nu tar det ju en tid till. Ska försöka orka fixa lite inför utställningen, skall göra lite nya hyllor till katterna i utställningsburarna. Men det får bli i morgon.

Jag och maken hade en sällsynt kväll för oss själva i går kväll. När vi nattat sonen gick vi över till en bekant, och tog oss därefter in mot stan i en riktig flott bil, en Pontiac Catalina dock lite osäker på exakt årsmodell gissningsvis 1964 upp till 1966. Vi var inte själva i skick att ta bilen själva. ;-) När vi rullat på stan så besökte vi droskan och avnjöt skön Rockábilly musik, för första gången på länge.
När vi gifte oss, 2003 så hade vi ett riktigt rockábilly brölopp, med två band som underhållning, så musik stilen ligger oss varmt om hjärtat.
När jag kom hem frampå morgonkvisten möttes jag av en son som inte mådde bra. Han fick nog en släng av magsjuka så fick bara nån timmes sömn. Vi har just varit och lämnat av lillebror på bussen hem till föräldrargården, och på vägen hem 'råkade' vi stanna och hyra en film, eller två. Surfs up och The host. Sistnämda kommer vi att kolla på när sonen har somnat förstås. (Ja sonen brukar få se på en mysig film efter han varit sjuk, han mår bättre nu kanske jag skall säga också.)

I dag har jag återigen pratat med grannen. Han hade besök som gärna ville kika på lilla Ego, alltså sphynxen. Då vi inte ville sprida ev smitta från natten så tog jag helt sonika ner katten till honom. Jag är nu en ganska stolt katt'mamma'. Hon spatserade glatt omkring och undersökte hans lägenhet. Hon kom och ålade sig och gosade. Besöket som ville kika blev nog helt förälskad och sa om och om igen att hon tyckte Ego var underbar. Sonen kom ner och visade upp Ego lite, och jag blev så klart ännu stoltare av att han kunde hantera och visa henne och även sedan bära hem henne. Katten har nu ett underbart psyke, men är nog ännu stoltare över sonen som hanterar våra små fyrbenta så bra.

Hälsningar från en trött men stolt mamma, till både fyrbenta som tvåbenting.

Att gå och ständigt ha ont påverkar mer än bara fyskiskt. Ju ondare jag har i kroppen, desto ondare gör det ju psykiskt också. Likadant är ju att om jag känner mej glad och pigg psykiskt så känner jag mindre av min värk i kroppen. Det är oftast en jobbig balansgång. Det som dock känns bra är att under alla dessa år av utredningar är det ingen som tycker att jag har någon som helst depression. Utan de gånger jag känner mej depremerad är utan värken.
Har fått höra att det är svårt att förstå hur man skulle orka leva med smörta dugnet runt året runt. Men jag kan ju inte göra något val. Jag måste acceptera mitt öde och hitta det bästa sättet att leva med detta.
Det som är jobbigt är att det inte syns på mej. Ja, när jag mår som sämst är jag ju hemma, sängliggandes. Följdaktligen ser ju ingen mej när jag mår som sämst. Och Fibro syns ju inte utanpå. Jag är ju också sån av naturen att jag gör mitt bästa för att dölja när det gör ont. I bland önskar jag att jag kunde bryta något ben, eller liknande, så det syntes utanpå mej att det gör ont. Kanske skall börja sätta bandage där det gör ont? Då blir det dock så jobbigt med alla frågorna vad jag har gjort, så nä, jag väljer nog att ha ont i det tysta endå.
Hur går då allt detta i hop med att vara förälder. Ja, min son var ju 8 månader drygt när mina första rejäla symptom började dyka upp. Jag har inte valt att vara sjuk och förälder.
Jag är ju mest hemma när sonen har varit på dagis (numera är han ju på skola och fritds). Men jag känner mej väldigt dålig som måste ha honom där, när jag själv är hemma.
Men det är bara så enkelt att om sonen är på fritids till eftermiddagen så orkar jag mycket bättre vara mamma på kvällen.
Många frågar mej om det blir syskon till Milton. Nej. Det kommer nog inte hända. Känner ju att det inte någon bra ide att vi blir större familj när jag knappt orkar med den lilla som vi har.

En sån här dag vill jag nog mest stanna inne. Kylan och vinden gör ju att jag får ondare. Fast samtidigt kan det vara så skönt att vara ute i blåsten. Men stanna under täcker får jag inte göra idag. Skall alldeles strax sätta mej i bilen och köra den 40 mil långa vägen till Östersund. Dels skall jag hämta lite kvarvarnde grejor i huset vi sålt och dels skall jag gå en kurs. Ylva Stockelberg är en mycket duktig människa med stora kunskaper om bla genetik. Nu pratar jag så klart om katter igen. Det skall bli intressant.

Ett lite förtydligande om mitt tidigare inlägg om huskatter. Jag säger absolut inte att huskatterna på någotvis skulle vara sjukare än våra raskatter. Det jag försöker i frågasätta är ett påstående om att de skulle vara friskare än raskatterna. Alltså det jag menar är att det kanske inte är lika många som tar sin 100 kr huskatt till veterinären för att undersöka en skada, eller insjuknande. Man tar kanske helt enkelt och avlivar den, på ett eller annat sätt. Inte att alla huskatter behandlas så, men det är troligtvis många fler huskatter som dör 'oförklarligt' än en raskatt. Har man gett ett antal tusen för en raskatt, vill man ju oftast hålla kolla på orsaken. Det är nog så att man oftare tar en raskatt till veteinären.

Visst finns det en det kattraser som inte avlas sunt. Om man tänker bla på Muschkin som är en katt ras med korta ben, som en tax. Dock har den en missbildning som man tagit tillvara på. Katten klarar inte ens av att hoppa. Scottish fold, som oftast har missbildningar även i benen osv har ont och kan inte heller hoppa som en frisk katt (här har jag dock inte alls säkra uppgifter). Jag hoppas att de raser jag avlar på kommer att förbli friska och att rasstandarden fortsätter att främja inte bara en vacker katt, men även en frisk katt.

Vi hörs igen på måndag!

Äntligen börjar värken i nacken att avta. Dessutom har jag lyckats går till tandläkaren och fått sista behandlingen på den problematiska tanden. Jag har ätit tre antibiotia kurer, varit inlagd via akuten och haft riktigt ont. Men nu är den helt klar och ur värden. Jag klarade även denna sista behandlingen utan rädsla och bedövning. Jag har under ett tag fått lite hjälp med tandläkar rädsla. Då jag blivit lite fel behandlad tidigare, så har det ju satt sina spår.
Fick även i dag besked från en kär vän att hennes katt är sjuk. Det här med kattavel är ju inte en dans på rosor. Det kostar mycket pengar, och det är vädligt sällan man går på plus vid en kull. Är man seriös så håller man också då koll på sina avels katter så de är friska och inte för vidare några ärftliga sjukdomar. Just denna gång är det något som kan dröja flera år innan det debuterar, vilket leder till att man måste kolla ett fleratal gånger upp till en viss ålder.
Det innebär att man ju måste ha en noga uttänkt planering inför avel, för att kunna säkerställa att avkommorna blir friska. Ibland skiter det ju sig även hur noga man är med kollar.
Om man köper en vanlig huskatt från en ladugård har man ju inte en susning vilka föräldrarna är och vad de kan tänkas bära på. Så där är det lite som att köpa grisen i säcken. Det finns många som säger att dessa huskatter är friskare än våra raskatter. Detta stämmer nog inte. Hur många huskatter är det som bara försvinner? Hur många av dessa hittas igen? Blir överkörda, eller kan det även hända att de har dött av en ärftlig sjukdom/missbildning? På hur många ställen i vårt land finns det ladugårdskatter/stallkatter som inte får tillräcklig vård och kanske en dag bara hittas död? Vem tar då reda på varför de har dött?
En sak jag vill uppnå är just att alla katter får bättre status. Att de inte skall skänkas bort då en katt 'råkade' få kattungar. Med raskatt avel försöker jag bla eliminera risken att katten får någon ärftlig sjukdom.
En hund tvekar inte folk att betala ett par tusen för, även en blandras. Men många höjer på ögonbrynen när man pratar en raskatt som kostar 5000 kr och uppåt.

VÅran gamla huskatt, Chevy.

Jag disskuterade lite med min nya granne i går. Nu bor jag ju i ett bostadsområde och vi trivs toppen. Med oss bor som sagt 5 katter, 4 av dessa är raskatter som jag har eller skall avla på. Men den äldsta, och absolut lika mycket värd för oss är våran huskatt (sk. bondkatt). Chevy heter han. Han är nu snart 10 år gammal. Chevy var tidigare utekatt, då vi bodde ute på landet. Men då vi flyttat ner till Krokom (Jämtland) så började han komma in med skador. Han är ju kastrerad men bråkade endå med grankatterna om sitt revir. Sista gången kom han in med sår i ögat. Det var sista gången han kom ut. Nu, 4 år senare är han fortfarande en lycklig katt, fastän han bara är inne.
Jag är ju katt älskare och man kan då tro att jag skulle förespråka att katterna skall gå ut. Tvärt om faktiskt. Speciellt i ett bostadsområde.
HÅLL katterna inomhus!
Detta inte enbart för omgivningen. Visst blir det bråk, speciellt när de okastrerade hankatterna börjar markera revir! När katterna använde barnens sandlådor till sina behov, för det händer.
Jag tänker mera på katten! Du riskerar katternas liv varje gång du släpper ut dem! Inte bara alla högt trafikerade gator (fast egentligen behövs det bara en bil). Jag skulle inte känna mej säker på att min katt blev lämnad i fred. Helt plötsligt är det någon som tycker att katten inte skall vara här, och gör på något sätt illa den. Ja, det finns folk som gör så!
En katt kan leva alldeles utmärkt inomhus. Klösträd som simulerar klättrande i träd. Leksaker, mat och vatten. En katt kan må alldeles utmärkt och endå bara bo inomhus!