Sverak- Svenska kattklubbars riksförbund, har sedan 1 november 2008, en uppfödardiplomering. Detta skall fungera som en slags kvalitetsäkring såväl för kattungeköpare som för uppfödare. 'Efter godkänt test ska en SVERAK-diplomerad uppfödare ha en grundläggande katt- och förbundskunskap att dela med sig av till kattköpare och till blivande kattuppfödare.' (www.sverak.se)
I fredags fick jag svaret på mitt test och jag har klarat det. Jag är en av de 12 första som klarat diplomeringsprovet. Det känns bra.

Äntligen har vi fått det lite städat här och kan komma i gång att komma i ordning på riktigt. Jag har börjat sätta upp några tavlor, vissa Best In Show priser från utställning och även krokarder. Jag har en hel flytt kartong full med krokarder och tänker bara sätta upp en del. Jag har också en flyttkartong full med pokaler, och var dessa skall få plats det vet jag inte alls.

Nu har vi fått upp gardinstänger och gardiner i alla fönster och även en rullgardin i sovrummet. Det börjar kanske kännas som det kanske ljusnar.

Så var vintern och kylan här. Så kommer värken med förnyade tag. Suck. Har ju haft ont innan kylan kom också, men har mest varit trött och utarbetad. Ja, för flytt och allt därikring har tagit otroligt mycket på mina krafter.
Nu när det är vitt på marken är jag dock lite piggare, det blir ju ljusare. Men snö betyder oftast kyla, och ja, då får jag ännu ondare. Nu har det vanliga onda i armar och ben kommit tillbaka, som faktiskt har varit realtivt lite under sommaren. Det känns som någon hudflått händerna ibland upp till armbågen eller axeln. Egentligen är det inte en bra liknelse heller, då det onda sitter djupare. Men det är lite så jag vill beskriva det endå. Jag tänker alltid på ett avsnitt jag såg med Janne Långben, när han varit med om massa explosioner och då hans vita handskar är alldeles trasiga. Det är lite så det känns.

Vi hämtade sonens snowracer i går, så vi skall väl hinna ut en sväng i någon liten kulle med den i alla fall. Vi åt en god middag hos mor i går också. Men ska bli skönt att bara ta det lite lungt i dag.

Bilder är återigen på min älskade sphynx Ego. Lite omredigerad. Fotograf är Martina Hagström.

Sitter och väntar på sonen. Han är snart på väg hem. Ska ta lite fika och spela Spore har jag tänkt. Fuderade på om vi i stället skulle ta bussen ner på stan, men hittade inte på något att göra där.
Det är så lätt att jag bara blir sittade och inte tar fö rmej något. Får se de små små grejorna jag kalrar av att göra. Har i alla fall lyckats tvätta i dag. Vi har också äntligen börjat få lite ordning i vardagsrummet. I kväll blir det uppskruvning av de sista hyllorna övanför tvn.
Jag är ju en sån person som alltid har haft mycket på schemat, det var innan jag 'fick' Fibro. Ja, det var ju inte en välkommen gåva precis. Från att älska att ha många bollar i luften samtidigt, till att knappt klara av att stiga upp. Det är väl klart att man deppar i hop i omgångar.
När jag gick högstadiet hade jag 8 hästar som jag faktiskt skötte om. Upp på morgonen, utfodning och utsläpp. In och duscha, ner till skoltaxin och en hel dags skola. Sen hemma ut och motionera en del av hästarna och sen göra stallet. Därefter hemläxor. Ja, så har det varit, jag har inte riktigt velat sitta stilla. Oftast är det de personer som utvecklar tex. Fibro.
Oj vad jag saknar hästarna! Jag skulle utan tvekan kunna driva eget företag och ta emot 'problemhästar' för träning. Unghäst träning osv. Jag älskar att jobba med sådana hästar. Enbart för att jag verkar ha handlag för det och ser framstegen. Jag säger inte att jag är proffs på något vis, eller 'hästviskare'. Men samtidigt så vet jag att jag kan.
Svenska samhället tycker ju inte att någon skall säga att man är bäst på något, eller att man är duktigare än någon annan. Alla skall vara lika bra på allt på något vis. Men så funkar ju inte världen. Alla är bättre på något än någon annan.
Men för att avsluta dagens funderingar så är det ju, tyvärr, uteslutet med någon slags hästverksamhet för mej. För även om jag skulle få i hop den dagliga skötseln, som jag ju vet att jag inte klarar, så har jag varit borta från hästvärlden för länge. Vilket innebär att jag skulle behöva jobba länge på att visa vad jag kan.
För tillfället är jag fast i ett liv av ofrivillig smärta, och oförmåga att göra allt jag vill. Trixet är att vända på det och sthyra smärtan, i stället för att smärtan skall styra mej. I bland går det, de dagar jag är positiv. Men så lite behövs för att stjälpa.
Nu skall jag fixa lite fixa åt min älskade son!

En av sätten att bearbeta min situation i livet är att skriva, måla eller på annat sätt få ur mej något som jag kan realtera till. Här är en dikt som jag skrev för snart 2 år sedan. Beskriver hur det är att leva med Fibromyalgi och omvärdens sätt att se på mej ganska bra.

Jag finns här,
men är det jag?
Du ser mej,
ser du mitt verkliga jag?
En dag är jag där,
nästa dag inte närvarande.

Jag kämpar en ensam,
ändlös kamp.
Att segla på ytan,
som alla andra.
Ibland lyckas jag,
ta mej upp från djupet,
bryta ytskiktet.
Men oftast finns jag,
djup där nere.
Ensam

Där befinner jag mej nu.
I en värld av dimma,
sittande själv,
på Mount Everest.
Ensam i en snöstorm,
blickar jag ut,
över en öde värld.
Min önskan om att kliva upp,
kommer inte ens halvvägs.
Men kanske i morgon?
Å andra sidan,
Kanske inte...

En mysig söndagsfrukost, om än inte så nyttig, bestående av amerikanska blåbärspannkakor. Snön har nu täckt marken, det har kommit mera i natt. Tur att man bor i en norrlandsstad som inte förlamas av ett snöfall. Så mycket trevligare ute nu när det känns ljusare. Saknar att mata småfåglarna, för det står i reglerna på hyreskontraktet att man inte får. Tråkigt. Vi börjar alla bli lite förkylda men det hör ju till årstiden, så klagar inte.

I dag skall jag och familjen se Madagaskar 2. Bara för att få komma ut. Sen skall jag på möte på Björkstakatten om utställningen 2009 i Juni. Vi saknar alla våran 'Ego lego' som vi kallar sphynxen. Men vi hoppas ju på massa små nakenfisar lagomt till det nya året i stället. Har ännu inte bestämt om jag skall behålla en kattunge här hemma, eller sätta ut på foder. Förutsatt att det blir något som jag vill/kan behålla.

Ja för det är ju det hela med kattavel går ut för mej. Att föra rasen vidare, att se älskade nya liv födas, och själv ha någon nytta av det. Jag tar aldrig en kull för att sälja enbart. Det går inte att få in pengar på kattavel, det är en DYR hobby. Inte om man är en seriös uppfödare som gör allt för att katterna skall få ett långt och hälsosamt liv.

Jag hade fika redo när Milton kom hem, Varm choklad och mackor. Så satte vi oss och kopplade upp datorn till tv´n och spelade Spore. Lite underhållande på lagom nivå. Det kändes väldigt mysigt, jag kände mej nästan som en 'riktig' mamma.
Ja, för så är det. Självklart är jag hans mamma och han har ju det inte dåligt. Men jag hade ju verkligen velat vara en sådan supermamma som fixar roliga prylar och hittar på spännande saker. Men jag orkar ju inte. Många gånger är jag ordentligt deppad för att jag inte kan vara den mamma jag vill vara. Men på något vis måste jag bara göra det jag kan och vara glad över det.

Efter några mötet med sociala så letar de nu en stödfamilj åt oss. Ja, för det är lite mycket för sonen som för våran skull. Han påverkas ju mycket av mitt mående och en stödfamilj är nästan nödvändigt för att det skall bli bättre.

I dag har jag en jobbig dag, har sovit hårt i natt men har som vanligt inte fått vila. Det jobbigaste är tröttheten. Då jag aldrig får nog sömn så är det jobbigt att komma i gång med något. Nu har vi fått upp lite gardiner i alla fall.

Det är inte utan att det känns väldigt ensamt här. Den otroligt härliga och stilfulla faraohunden vi hade här har fått åka hem. Det blev inte riktigt den fullträff från båda håll vi hoppats på. Vi var nog inte det rätta hemmet för denna härliga hund. Vi hann dock förälska oss allihopa och som det känns nu så kommer vi vänta ett tag innan vi funderar på hund igen. Även om jag vet att hund kommer det så småningom bli.
I helgen var jag åkter igen i stockholm. Lite hastigt och lustigt blev det bestämt med parning på sphynxen, Ego. Så hon är nu lämnad till hanen. Våran förhoppning är att hon kommer löpa.

I övrigt är allt ganska tungt nu. Det är också en väldigt tung årstid för min Fibro. Ska se om jag orkar berätta lite mera om detta vid ett senare tillfälle. Nu skall jag tillbaka till middagen. Har lovat pannkakor åt sonen.