Vill i alla fall skicka en nyårshälsning. Min far var här på lunch, taco paj, och nu är min mor och Liv, Levi och min styvpappa här. Vi har ätit gott (chili och rök marinerad oxfile i lergryta med hasselbackspotatis), och nu skall vi se på Grevinnan och Betjänten alldeles strax.

Sen blir det efterrätt, persiko och passions mousse med mandrarinklyftor. Vi dricker lite gott vin, men inte så mycket. Barnen leker kurragömma. På tolvslaget skall vi ju så klart skåla, men i pommac, och skjuta upp lite raketer.

Så jag önskar er en god fortsättning!

Exakt 5 dagar kvar till jul. I morgon skall julgranen kläs har vi bestämt. Bara det att alla lådor skall packas upp först. Men för första gången på flera månader så känner jag att vi klarar av det.

Den 27 December skall jag äntligen hämta hem min lilla älskade Ego. Vi åker ner till Gävle och till svärmor på mellandagarna, då är jag ju nästan i Linköping.

Jag har inte kommit mej för att skriva så mycket här, men orken och motivationen har svikit mej på det senaste. Kanske kan Julen och allt pyssel höja mej lite. Oro för framtiden och regeringens beslut om sjukskrivning och det som känns som hets mot de mindre lyckligt lottade sjuka finns kvar. Men en strimma av hopp finns det dock. Jag har nu fått en remiss till smärtrehab. Kanske kan det hjälpa mej.

Då jag är med i ett Fibromyalgi forum får jag ofta läsa om det dåliga bemötande man kan få som Fibro sjuk. Det är ju en sjukdom/åkomma som redan tär på ens självförtroende som det är. Inte blir det bättre av att det är en av de lägst rankade åkommorna för läkare att behandla. Nog för att jag förstår de som jobbar inom sjukvården, fibro kan ju väldigt sällan fås bättre med medicin och behandlingar. Så det är klart att i dagen samhälle, där det knappt finns möjlighet att rymma alla som vill ha hjälp på en läkamottagning, kan ges väldigt lite tid till 'de oförklarligt sjuka'.

Men som fibro sjuk blir de gånger man möts av stressade läkare/sjuksköterskor ett steg neråt i kämpandet om en lättare vardag. Speciellt om man inte orkar säga emot. Jag har hört av flera som fått all ersättning borttagen. De är för frisk för att få sjuksrivning men de får inte heller a-kassa då de anses för sjuk för att jobba! Vem skulle inte må ännu sämre då!?

Jag är så stolt äver min son. Han var på brandstationen i går, väl hemma förevisade han oss om allt man skulle göra om det skulle brinna. Han kröp på golvet, berättade att alla dörrar skulle stängas. Han var super duktig. Han verkade ha haft väldigt roligt på brandstationen. Läste i dagens tidning om några förskoleelever som varit på brandstaionen. Skall visa artikeln för sonen och höra om det var där han var. Han fick med sej en julkalender och en serietidning med den apan om bränder och brandkår.

Själv försöker jag komma i gång så att jag kan äta frukost. I dag valde jag att ta värktabletterna en stund innan frukost. De verkar bättre då. Senaste dagarna har jag varit så trött och slut. Framför allt så har det varit jobbigt att komma i gång på morgonen då jag är stel och svullen i händer och fötter, eller mera armar och ben. Det positiva är att nu har jag fått en tid hos läkaren. Jag satt mej ner en kväll och mailade till läkarstation.

Jag skall på möte i morgon med FK och AF. Jag har också fått kontakt med dem. De vill att jag går i en grupp efter jul med vägledande och stödjande insatser för att få hjälp att komma fram till vad det är man skulle kunna tänkas jobba med/arbetsträna. Detta skulle hålla på i 8-12 veckor och bara 2 förmiddagar i veckan. Det hörs så lite. Men då tänker jag att om jag skall på ytterligare behandlingar från sjukvård osv så blir det inte så lite. Jag känner mej fortarande lite fundersam inför hur det blir nästa år, men lite lugnare när jag vet att jag inte skall kastas ut i jobb i alla fall.

Ska jag vara ärlig så känns det nu som jag aldrig skull klara av att jobba, endå brinner det egentligen en stor lust och beslutsamhet att göra något. Problemet är att jag har svårt att få saker att gå i hop på bara 25 % arbetstid.

Just nu är det väldigt jobbigt. Har varit dålig ett par veckor i fibron. Har inte ännu fått tid hos läkaren, detta till trots att det nu var ganska länge sedan jag försökte få en tid. Jag står i kö och ingen kan säga när jag kan få tid. Känner mej ganska bortskuffad.
Har fått 'order' om att infinna mej på arbetsförmedningen för en genomgång av min möjlighet till fortsatt arbete ovh öven fått order om att skriva in mej son arbetssökande!!! Hur tokigt känns det! Jag har vid inget tillfälle ens klarat av en arbetsträning på 25 %, och nu skall jag helt plöstligt skriva in mej som arbetssökande!?? Hur skall det gå till?!
Känner mej just nu totalt överkörd! Av både sjukvård, försäkringskassa och arbetsförmedling.
Oron för detta i sig gör ju att jag ännu sämre kan koppla av och försöka få den vila jag behöver.
Alla skall hetsas med glödande gafflar för att man skall arbete trots en sjukdom. Snart kommer jag bli utsparkad ur svenska samhället för att jag har en sjukdom. Sverige är ju ett land som tidigare faktiskt hade en fallskärm för även vanliga svensson. Om man blev sjuk, eller fick en livslång skada så behövde man inte falla ur samhället. Men nu är vi verkligen på väg dit!
Ja, får jag inte vård här utan bara hets mot något som jag känner jag inte klarar i dagsläget, så kommer jag ju gå under. Kommer hamna utanför den sociala Sverige. Då kan jag lika gärna flytta till mina kära släktingar i Californien. Där gör värmen mej så pass mycket bättre i kroppen att jag skulle kunna klara ett deltid och lättare jobb.

Är just nu väldigt ängslig och faktiskt rädd för hur nästa år kommer vara.