Då jag, i alla fall när Milton var mindre, inte orkade med att både ta hand om honom, huset och mej själv, så blev vi beviljad stödfamilj. Detta från när Milton var ungefär 2 år.

När vi nu flyttade upp till Umeå i september -08, skickade socialtjänsten handlingar till Umeå för att kunna få stödfamilj här uppe också. Utredning gjordes, tog från September 2008 till Januari 2009. Därefter beviljades en stödfamilj för sonen från socialtjänsten här i Umeå.

Fortfarande Juli 2009 har vi inte fått någon stödfamilj. Situationen har ju förändrats då jag nu bor själv med Milton. Men behoven är det samma. Har fått förklarat att det är super svårt att hitta stödfamiljer.

Jag har pratat med lite olika människor om just detta med stödfamiljer. De flesta upplever en oro då de är rädd att allting ska krångla. Att föräldrarna ska vara problematiska, eller att barnet skall vara det. Att man kan råka ut för bara bekymmer. Detta leder till att många då avråds från att bli stödfamilj.

Jag vill bara på detta viset göra en uppmaning. I mitt och min sons fall så är det ju inte tal om några problem. Vi behöver stödfamilj för att jag skall få avlastning och för att sonen skall få lite extra stöd och uppmärksamhet. Men sonen är ju inget problem barn på något sätt. Allting fungerar ju som det ska. I vårt fall är det ju för att min ork sviktar lite. Även om jag har klarat att ha honom själv sedan April, så skulle det ju endå underlätta.

Så jag vill rikta en uppmaning till alla som funderat på att vara stödfamilj: Pröva! Jag upplever att sociala är i stort behov av stödfamiljer. Visst finns det säkert fall där det kanske inte är bekymmer fritt, men det finns ju också sådana fall som i mitt.