Sitter här och försöker få i mej lite frukost. Funderar också på hur det blev med det dära att inte skriva? Nåja, det har lugnat ner sig lite runt mej, och det blev ingen stor på öppet hav, mera en liten storm i ett vattenglas. Så skriver lite här endå.

Jag har inte fått många timmars sömn inatt. Mötte en kompis som kom från stockholm, där hon hjälpt mej att plocka upp våra små nya husdjur. För de är verkligen små.

Det är alltså en hirskolv som den lilla musen är bredvid. Det är ett par afrikanska Dvärg/Pygmee möss. De är redan super roliga, trots att de bara varit här i nån timme.

Men vad som händer i dag? Jo passa på att gå och kolla på katter. I dag (och imorgon) är det kattens dag. Vilket innebär att alla djuraffärer i stan har lite erbjudanden på olika kattsaker. Sen kan du även få se massa olika kattraser representerade på djuraffärerna. I dag på Djurmagazinet på Mariedal, Granngården (även i morgon) och på arken zoo. I morgon finns det även på Djurmagazinet i centrum.

Så passa på att kolla på olika katter. Du får säkert hälsa också.

Jag vill bara påminna alla där ute som är ute o promenerar efter det blivit mörkt, ja egentligen bara skymmning. ÄVEN ni som går i stan. REFLEXER!

Jag kom körandes här på Umedalen. Vägen har ute har gatubelysning, men det hjälper ju inte en att se ibland. Jag passerade ett övergångställe och jag hajade till bara några meter innan, där stod en herre med sin hund och väntade. Han var väldigt upprörd, gissningsvis för att jag inte stannade. Han stod alltså inte ute på övergångstället, utan på trottoaren. Han hötte med näven och pekade finger åt mej.

Men HUR skulle jag kunna stanna när jag faktiskt inte såg honom? Han hade mörka kläder, till och med hunden var mörk. Han hade inte en enda reflex! Det var mörkt och dessutom regnade det. Just runt övergångstälelt så var det lite dåligt upplyst.

Tänk er för även er som går omkring här i stan! Reflexer på!

Jag kommer för ett tag framöver att inte uppdatera denna blogg. Jag vet inte om jag återkommer och fortsätter, framtiden känns lite oviss just nu.

Oj vilken dag. Eller vilken ridtur ska jag kanske säga. Summa sumarum är att vi tog oss ca 600 m på en timme! Pust. Jag är totalt slut nu och tycker egentligen att dagen kan vara slut nu. Är färdig att göra kväll redan. Så är påverkad av en ridtur tror jag inte jag varit sedan jag kom i gång med hästar sedan barnsben.

Det regnade, och tror inte Cheyenne gillar regn. Märktes redan när jag tog in henne att de alla var lite uppspelta. Sa till mej själv att det här blir nog en rolig ridtur. De orden skulle jag få äta upp.

Det började ju bra, framåt och glad, pigg och småtrav. Sen kom hon på att hon inte skulle gå längre. Efter bara ett litet tag kom en rejäl bock. Sen fortsatte vi med sparkar, stegringar, back i diken osv. Tillslut backade jag åt det håll som vi egetnlgien var på väg. Till slut fick jag henne att gå frammåt. Men när vi var inne på femte gången hade jag helt enkelt ingen benkraft kvar. Jag hoppade av och fick henne att gå frammåt. Så gick vi tillbaka och jag klev upp så kunde vi forstsätta frammåt (efter bara lite sprkningar). Men sen bröt det lös. Jag hade då tagit ett spö av en gren. Men det slutade bara med att hon städningt sparkade bakut.

Med en kropp som inte hade så mycket kvar o ge, och snorhala tyglar pga regnet så klev jag då av och gjorde en massa ledarskapsövningar. Detta tills hon tog de relativt enkelt och accepterade mej som ledare. Då steg vi tillbaka i utbildningen och bara koncentrerade oss på att kliva upp. Efter ett antal försök stod hon då äntligen stilla i lugn och ro och jag satte mej upp ordentligt. Så började vi promenera vägen fram. När vi kommit ca 50-75 m utan missöden stannade jag och klev av. Berömde. Sedan vände vi på klacken och promenerade hem till stallet.

Det är verkligen första gången jag känns att min kropp bara inte orkar. Så hade jag svårt o andas så fick ta bricanyl, o blir ju lätt darrig av det, vilket så klart inte gjorde saken bättre.

Så på onsdag har vi något o träna på. Bara kliva upp och ta oss frammåt utan protester. Men nu är jag taggad kan jag ju säga. Det är faktiskt inte något roligt alls med en häst som bar gör vad man säger åt dem!

Nu är det en varm varm dusch och sen en varm kopp kaffe som gäller.

Jaha, så var jag här igen då. Gick till sängs tidigt, låg nog i sängen innan kl 21. Somnade rätt så snart. Men runt 23.30 fick jag ett sms o vaknade. Har lite reaktion efter influensavaccineringen, så tror jag hade en släng av feber.

Men så när jag vaknade så försökte jag somna om. Vilket inte gick så bra. Så jag läste en stund. Har börjat på en ny bok. Den bakom Twillight filmen. Den är så bra. Så har legat nu i två timmar. Suck. Så var jag så otroligt hungrig så var tvungen att gå upp och hitta något att fika. Det enda snabba jag hittade var en burk annanas. Inte egentligen vad magen vill ha, men hittade inte på något annant. Så tänkte avsluta med ett glas mjölk. Sen hoppas jag på att så småningom kunna somna om. Ska nog ta lite värktabletter också. För sent att ta insomning nu.

Jag behöver ju min nattsömn för o orka med dagen ordenligt. I och för sig är det ju söndag, så Milton kan faktiskt se på tv en stund på morgonen.

Ja, han fick också sprutan. Så vi har båda värk i armen. Jag kan inte ligga på stället där jag fick sprutan, i fredags. Så har Milton haft lite ont i huvudet idag, vilket jag har sluppit. VI har varit på uppfödarträff idag, eller det är nog igår vi det här laget. Jag höll lite information om att importera en katt. Allt gick bra och det var roligt.

Nu börjar jag känna mej lite trött igen. Så ska väl återgå till boken ett tag. Det lustiga är att under dessa två timmar har jag kännt det som om det skulle ha regnat ute. Trots att det är snö och minusgrader så känns det endå som regn. Jag har lärt mej att lita på mina intuitioner, så får väl se om det regnar någon snart. Jag såg på vk sida att de varnar för underkylt regn. Ja, får väl se.

Nu säger jag godnatt igen och hoppas att jag slipper sitta här mera inatt.

I´m standing in a big river.

Around me there is fresh water

Above there is a clear blue sky

In the sky beautiful birds are flying

In the water around me

Sensational fishes are swimming.

On the river bank

Tall, strong trees are growing

Graceful animals are roaming.

Al around me there is beauty,

Life, awareness and safeness.

But where I stand the water is dark,

The sky is cloudy,

And no life is to be.

I´m alone in a dark place,

Without any comfort,

happiness or joy.

I´m not safe,

And I can’t get to the other side.

I´m standing below the water surface,

But the water doesn´t touch me

It´s like noting are willing to be near me..

I´m alone in a dark spot, whit a beautiful word around me.

Nobody can see, hear or feel me.

No one can sense that I´m there and needs to be rescued.

Poem written by Thefeater.

Idag är en sån där dag då jag gärna skulle vilja bara stannat i sängen och sova bort hela dagen. Jag kan inte sätta fingret på vad som exakt är fel eller jobbigt. Det bara är "en sån dag":

Känns som om allting bara ska krångla och ser inte någon glädje nånstans. Fast visst finns det där, har bara lite svårt att se det nu. "En sån här dag" ser jag ju de dåliga sakerna mera. Alla skulder som är ouppklarade, ouppklarad bodelning (måste få hjälp av en bodelningsman, hade ju hoppats att vi skulle kunna klara det själv), Milton måste få nya kläder, främst då byxor (vilket jag inte riktigt har råd med, eller just nu inte heller ork att springa på affärer och inhandla), diskmaskningen funkar inte som den ska, ja just nu känns det som om allt går mej emot.

I allt det här så håller det ju på att bli bråk om sonen också. Jag försöker verkligen hålla isär barn och resterande. Jag försöker tänka på vad Miltons bästa är. Vad han behöver. Ja, jag vet att han ju behöver sin pappa, han behöver ett umgänge med honom. Men hur ska det gå till? Men en pappa som inte verkar förstå att vi måste se det som är bäst för sonen. Inte kriga mellan oss föräldrar för att vi är oense. Det är så jobbigt när man inte kan prata och resonera med en person. Nån gång i framtiden har det kanske också löst sig?

Nu ska jag ta o äta frukost och faktiskt sätta mej o se på Johan Falk film nr 5, Operation Näktergal. Men sen måste jag börja skriva på min "föreläsning" på kattträffen imorgon. Bara jag sätter mej o börjar skriva så brukar det gå snabbt.

Nu ska jag gå och försöka dra filten på soffan över huvudet, se på film och äta frukost samtidigt.

Har just suttit i äver en timme och prata på telefon med en bekant. Tidigare så har vi inte pratat så mycket men nu gär vi det. Det är så skönt att hittat någon att prata med. Hon och jag har just nu mycket gemensamt och vi förstår varandra så väl i alla det som händer. Det är skönt.

Hade besök i dag av grannarna. Trevligt att slippa bara vara själv. Bakade faktiskt en kladdkaka också. Annars så bakas det inte så mycket här hemma.

Annars så känns det som det strular mest. Diskmaskninen är trasig, eller halv trasig. Efter lite bök så kan jag få den att fungera. Ska göra ett till ryck med den i morgon och se om jag kan slippa ringa någon reparatör. Annar är det som vanligt. Har börjat få lite ordning på städningen, även om det är många hörn kvar. Men några dagar har jag lyckats hålla undan. Mycket ha gjort att jag haft besök så jag kännt att jag ju måste ha något så när städat i alla fall. Jag har gärna påhälsning varje kväll. Vare sej det är kaffe drickande gamla bekanta, grannar eller bara en kompis som vill se film.

Milton och Pepsi är vänner. Här pratar de hemlisar vid frukosten.

Jag tänker ju mycket på hur jag vill ha mitt liv. Jag vill vara trygg, jag vill känna glädje. Jag vill ha en mening med mitt liv. En mening har jag ju redan: Milton. Men jag vill ha mera också. Fast just nu så finns det inte utrymme för det. Inte ork eller möjlighet heller. Jag pratar om ett känslomässigt förhållande med någon. Ja, som ni förstår så är det just detta ämne som snurrar mycket i mitt huvud just nu. Även om jag skulle möta någon nu, som jag skulle känna att jag vill något mera än bara vänner med, så skulle det ju ta väldigt lång tid. Jag tänker på bara en sådan sak som att någon skulle sova över när Milton är hemma. Vem skulle göra det? För att det skulle gå så är det ju förstå och främst någon som jag känner, någon som Milton har fått lära känna, någon som jag vet kommer att fortsätta en längre period med. Jag ser det ju som en väldigt viktig del i jag och Miltons liv att han skall var trygg. Så jag tänker ju inte göra honom osäker genom att låta någon främmande möta honom när han kommer på morgonen. Så det är långt borta än.

Fast det vore ändå trevligt att ha någon. Nån som mest bara kunde var en kompis men lite mera. Någon som man kan krama lite ibland, men sen inte behöva blanda in onödigt mycket känslor, då blir det bara komplicerat. Någon som kan komma över o se film lite nu och då, eller varje kväll. Någon som man kan vara nära utan att det behöver vara mera med det. Någon som bara är en kompis, men som också fanns där och känna värmen av en annan kropp.

Trygghet. Vänskap. Glädje.

Ja, så sitter jag här igen. Uppe sent på natten. Men denna gång har jag ännu inte gått o lagt mej. Satt o såg på film. Män som hatar kvinnor. Det var bra. Sen började jag se på en zombie film, men det var ingen höjdare, och jag kommer nog inte o se den färdigt.

I dag har det varit lite strul inom kattvärden. Någon som tycker att någon sprider rykten, och inte trevliga sådana. Så i stället för att ta upp allt med berörda så väljer personen en annan utväg, nämligen att lägga ut allt offentligt på nätet. Helt plötsligt befann jag mej också i skottlinjen. Det kändes tråkigt eftersom jag verkligen inte orsakat någon ryktesspridning. Jag brukar inte vara den som gör det. Så är lite nere. Men det kommer väl bättre dagar.

Nä, nu ska jag ta lite värktabletter och se om jag får någon sömn. Har ont i hela kroppen från ridningen i går, men det är så roligt så vill ju inte skippa den. Sen behöver jag ju inte gå 5 km med hästen kanske. Men jag vill ju också få röra på mej lite.

Längtar till ridningen i morgon. Ska bli skoj. En kompis kommer över på förmiddagen och vi ska surra lite. Ska också bli skoj.

Ja, så sitter jag här igen. Eller tidigare nätter har jag nog mest legat o läst. Men nu funkar inte detta heller. Tror jag blir "galen" snart.

Det är nämligen så att jar håller på att övergå till en annan medicinsort. Jag tar två stycken mediciner för att förbättra min sömn och ta udden av det onda. Den ena av dessa gav en dålig bieffekt, nämligen att jag blev så otroligt torr i munnen. Så nu har jag bytt ut den och håller på att trappa upp och vänja mej med den nya medicinen. Vilket tydligen inte funkar så bra.

De senaste veckan har jag vaknat runt kl 2 och inte kunnat somna om. Ja ibland har klockan varit 5 på morgonen också. Det här är väldigt frustrerande och jobbigt. Vilket ju gör att jag inte får nog sömn. Jag ska kontakta läkaren och höra om jag ska ta och ta lite högre dos för o se om det hjälper. Men risken känns just nu stor att jag måste byta tillbaka till den medicin jag åt innan.

I morgon kväll ska jag ta ytterligare en medicin som jag har för att förbättra sömnen, vilket jag dock undviker att ta på regelbunden basis.

Nåja. Jag ser fram emot dagen. Har fått ta av mitt plast gips. Så ska börja om på Bromscenter i morgon. Det ska bli roligt. Åkte dit o fikade i morse. Längtar. Jag hittar på ännu mera spännande saker  i morgon, men det tänker jag inte berätta. ;-)

Nu ska jag spela lite på nätet, innan jag ser om jag kan få lite sömn igen.

/Natta mitt i natten.

Livet är underbart. Här och nu finns inga bekymmer eller måsten. Bara en moln fri himmel en underbar häst och ro i kropp och själ.

Gårdagskvällen började lungt. Lillebror kom och skulle på maskerad party, så han fick låna lite kläder. Så när allt var fixat så satte vi oss o åt mat, ostinlagd kycklingfile med potatis. Lite rött vin till (jag drack vinet). Vi såg The uninvited. Lite tråkigt var det, för blev inte speciellt rädd. Men den var hyffsad i alla fall.

Så åkte lillebror, och jag gjorde i ordning det sista. Missade första bussen ner på stan som jag skulle ta, men tog nästa. Var på coverklubben och lyssnade på musik. Det var live musik och ett band som heter Crave. Nu pratar vi då om hårdrock. Första delen var ricktigt bra, andra var ok, men sen så kändes det inte lika bra. Så gick lite tidigare. Men träffade en del gamla bekanta. Bla en som gick i min klass i fordon och en gammal "sommargranne".

Nu väntar jag på att sonen skall komma hem. Har plockat ur kylskåpet allt som blivit gammalt (förstår inte att det alltid samlas en massa som man bara måste slänga), så ska gå med soporna och sen promenera bort till en kompis tills dess att sonen är på väg hemöver.

Visst är det roligt med lite vuxen liv ibland, men tänk att jag kan sakna sonen så mycket när jag bara varit i från honom inte ens ett dygn.

I dag är en spännande dag. För både mej och Milton. Inatt skall han sova hos våran nya stödfamilj. Vi var där i går och åt middag och pratade. Som en liten inkörningsport. Så att det ska gå bra inatt tänkte jag.

Milton står i dushen nu, så ska vi packa lite grejor och sen åka, så fort han är färdig.

Själv så ska jag ta o låna en symaskin och försöka få i hop mina nya byxor som har lite mer som ska fixas. Sen har jag tänkt o försöka hitta på något roligt. Jag vet inte vad än, men någonting blir det väl i alla fall.

Nu är det mycket snö här på Umedalen. De vi fått tidigare har ju bara smält bort, det lär ju detta också göra, men det är lite tjockare än tidigare. Nu vill jag gärna ha snö, så blir det lite ljusare och finare ute.

Sitter och tycker att det är ganska nysigt med lite snö. Nu har vi ett tunnt snö täcke här på Umedalen. Det blir mycket ljusare och mer ombonat på något vis. Så kanske har jag lite ork till att städa och sen börja plocka lite.

Fick en insikt tidigare. Jag vill ha ett hem som är varmt, ombonad, välkommnande, mysigt och tryggt. Inte alltså på något speciellt vis, utan känslan i sig. Så hur får jag till det? Jag vet inte just nu. Visst har jag lite bilder i huvudet, men att komma dit känns som det är en lång väg.

Jag satt och drack lite morgon kaffe i soffan med tv påslagen. Det är så mysigt så här på morgonen. Är helt själv här, nästan, har en lugn stund och lång tid på mej. Det är så mysigt. Inte för vad som är på tv´n eller att kaffet är gott. När jag sitter där under en filt så kommer det en katt efter nästa, så rätt så snart sitter jag omgiven av katter. Det är det som gör det mysigt. Pepsi sätter sig på armstödet, Ego kommer o kryper under filten, Motorini kryper o lägger sig nästan vid halsen och Blid kommer och sätter sej i mitt knä. Det är så mysigt så jag blir ju sittande lite extra länge. Lite för länge, för när jag sen tillslut måste räta på benen så gör det väldigt ont att få ut dem. Men det gör inget.

Pepsi

Har också kommit på en till insikt. Jag är beroende. Mycket beroende. I så pass grad att jag inte skulle klara mej utan. Katterna. De är mitt missbruk. Fast jag skulle inte egetnligen sätta de som ett missbruk, då så klart sonen kommer långt före, och jag ju inte åsidosätter matlagning och sådan för katterna. Men visst händer det att jag ibland priorieterar en kostand för katten och får uppskov på en räkning. Men hur som helst så är ju katterna bra mycket sundare än alkohol, tobak osv. Eller hur?

Men inte finns det någon plats för någon annan i mitt liv som inte tycker om mina katter (sonen har jag ju pratat om tidigare så i detta fall så känner ja ginte att jag behöver påpeka det självklara att han också måste finnas med så klart). Jag ser ju att det blir stora bekymmer för någon att få plats i mitt liv, som inte är mina katter eller min son.

Men, just nu är jag ändå nöjd med detta. =)

 Ja, vad ska jag säga om dagen. Misslyckad? Det känns som så. Men något gott ska väl ha kommit ur den också.

Åkte upp till mamma för o byta däck, som enligt utsago från exet skulle vara där. Inga däck fanns där. Så pajade lyset också. Hittade två andra däck som verkade passa. Så bytte fram, men sen när jag skulle backa bakåt för att få bättre plats för domkraften bak, så gick inte bilen att rubba. Framdäcken var pall. Gick inte att rubba. Less. Efter lite stök så upptäckte jag att det inte var rätt fäljar på de nya som jag satt dit. Så de tryckte mot bromsoket, och låste ju frast hjulet då. Så bara o byta tillbaka till de gamla.

Jag lyckades dock hitta den trasiga säkringen till torkarna, så nu fick jag i gång den. Men halvljusen fick jag inte att funka. Har något total fel i elen på bilen. El är inte min starka sida. Så jag vet inte hur jag ska ordna det där. Får kolla mera i morgon.

I morgon ska jag och sonen och hälsa på hos hans nya stödfamilj. Tanken är att han ska spendera lördag till söndag där. Han är glad inför den tanken, så det ska nog gå bra.

Jag fick plötsligt en lördag barnfri, så funderade på att ta en tjejkväll, men god mat och ev, en pubrunda eller något. Skulle vara roligt. Ja, får se. Kanske slutar med att jag bara lägger mej o sover.

/Natta

I dag har jag varit och ridit för tredje gången. Så nu tycker jag att det är dags att presentera min nya medryttar häst.

Cheyenne A Chex. Eller kort Cheyenne. Det är en Paint, eller en American Paint Horse.

Var i dag ute med en av de som äger stallet och hästarna. En tur på två timmar. Jag red även barbacka då det såg ut som hon hade lite träningsvärk. För att utröna om det är så att det är sadeln som inte riktigt passar så beslutade jag mej för att rida barbacka. Lite spännande eftersom hon är under upplärning, hon kan protestera och göra lite språng hit och dit både framåt och bakåt. Väl uppe så upptäckte jag att hon har aldeles klotrund rygg, med andra ord ungefär som en tunna... alltså svår att sitta kvar på. Men jag höll mej kvar. I alla fall genom nästan hela ridturen. Efter ca 1.½ h ridande, även galopp, så skyggare hon till lite i traven och jag glider av. Men lyckas kliva av så jag ställer mej på fötterna. Jag satte mej dock snabbt upp igen och travade vidare.

Det var en mycket skön och glad ridtur. Cheyenne var mycket pigg, glad och positiv. Ska rida henne en gång till denna vecka, så får se om det blir med eller utan sadel då. Hon ger mej glädje.

Här är när vi kommit tillbaka till stallet. Både jag och Cheyenne är svettiga. Men jag tror att vi båda två är lika nöjda.

Tänk vad livet kan förändras. Snabbt kan det gå. Ens livs prioriteringar kan vändas totalt. Det känns som det bara hänt över en natt, men det har ju egentligen tagit flera år, men det är först nu det slår mej.

Milton får hålla en Rosenboa på Tropikhuset i holmsund. Vi passade på att besöka det under höstlovet.

Jag var ju med en bekant och hennes dotter och såg UPP på 3d. Jag hade ju så klart med mej Milton. På väg ut slog det mej. Här är jag nu. 32 år gammal. Jag har svårt att ta mej upp ur biostolen efter en film på 1.5 timmar. Jag går mest och ser barnfilmer på bio och jag älskar det. Min första prioritering är ju Milton. Att göra något med honom är ju det som känns så bra. Men där är jag i alla fall, stapplar ut ur bion och är just i den stunden totalt nöjd med livet. Känner mej som en mycket äldre person, som knappt kan gå. Men är endå totalt nöjd. Sonen och jag har varit på bio och vi är nöjda och glada.

Nu kan jag ju inte säga att jag inte saknar något, för visst gör jag det. Men är endå otroligt glad för att jag har honom.

Tänk i morse så höll han min hand på väg till skolan. Bara en sådan sak får mej att känna mej alldeles varm inuti. Han tycker om mej, han behöver mej lika mycket som jag behöver honom. Han är mitt allt och jag är hans allt.

Visst är det mycket som är struligt just nu. Ekonomi, jag försöker få till allt så jag inte hamnar hos fogden. Vilket inte är så lätt nar jag nu är rätt ensam om att försöka, exet finns inte där alls. Men jag hoppas att det snart blir lite ändring på det. Ska försöka få hjälp av en bodelningsman eller något liknande. Jag klarar ju det inte själv.

Visst är det så att någon saknar jag. De orden som sonen sa i somras: - Men mamma, då måste vi skaffa en ny pappa, finns där i bakhuvudet. Men hur lätt är det nu då? Först ska jag träffa någon. Sen så ska vi båda känna samma sak. Den personen kan ju inte heller vara vem som helst. Jag är ju en familj nu, jag kan inte leva något annat liv än det jag gör med Milton. Så denne någon måste ju vara beredd att finnas med i allt. Jag kan inte gå ut på fest varje helg. Det är ju mera så att det blir en familjehelg varje helg. Men visst finns ösnkan i mej att träffa någon som jag kan luta mej emot. Förutom att Milton ju går före, så kommer det ju alltid att förbli.

Så alla mina drömmar får stå tillbaka. Jag får ju endå värmen av att min son håller mej i handen på väg till skolan. Han är ju endå 7 år, han är en stor kille nu. Tänk att han fortfarande gör det. Så mitt hjärta är varmt av stolthet och kärlek till min son.