NU är våren här! Gjorde första obeservationen av grus grus idag. Alltså trana. När jag var mindre och bodde hemma så vaknade jag alltid när tranorna kom till oss. Jag anteknade antal, tid och datum. Så höll jag på hela våren under den perioden som flockarna mellanlandade på våra marker. Saknar det!

Jag har dock inte vår. Känner mej trött och sliten. Vilket inte är så konstigt efter den utredningen jag gjort. Sönder mosad i skallen är jag. Det har fått mej att fundera mycket på vem jag är och vad jag vill. Just nu är jag ganska blå, och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta mitt liv. Vad jag ska satsa på och vart jag egentligen skall lägga krutet. Det ändå jag är helt hundra säker på är att min son är det som kommer först! Sen kommer resten av mitt liv. Jag skulle ge allt jag har för min son! Han ska få ett så bra liv jag förmår att ge honom.

Jag är så ensam. Men jag måste vara det. Jag hoppas på att jag hittar några vänner som jag verkligen kan lära känna. Någon som jag verkligen kan prata med och som kan stötta mej, och som jag kan stötta. Saknar den sociala interaktionen, som jag aldrig fått lära mej. Vett och ettikett kan jag. Men just vad som är för mycket eller vad som är för lite. Jag läser alltid av min omgivning minutsiöst, alltid på vakt och spänd. En vana så djupt rotad att den är svår att plocka undan. Den enda gången jag totalt stänger ner är vid akuta situationer som måste lösas. En bil som går sönder och måste lagas för att ta sig hem, en olycka som kräver handling, någon situation där man måste vara stark, klart, tydlig och bestämd. Då kan jag plocka fram allt jag har instängt och se till att det blir gjort! Då kan jag också strunta i vad jag trot folk tycker om mej, då tar jag bara helt enkelt över och ser till att det blir gjort, oavsett vad någon tycker och tänker om mej som person.

Jag längtar till "min fisketjärn" så otroligt mycket. Varför? Jag funderar på varför. För mej har detta blivit som en besatthet hela vintern. Jag har tänkt mycket på det dära hugget, som var något riktigt stort, men som släppte. Jag skall få upp den fisken nu i sommar! Men det ligger nog mera i min längtan. Under de år nu som jag varit gift och bott med mitt ex så har jag satt mina egna intressen och mitt eget väl åt sidan, i alla fall en del. Där ibland fisket. Där ibalnd "min fisketjärn". Men det finns nog mera också. I min uppväxt har jag inte så många lyckliga minnen. Bara korta små glimtar. Men från tjärnen, som jag ju fiskat mycket i varje sommar sedan 3 års ålder, har jag bara glada. ljuva, härliga och positiva minnen. Minnen av en familj. Minnen av min första gädda som jag fick upp. Minnen av bryggan som vi byggde och de små abbornarna som jag kunde se från bryggan. Minnen om att duga, minnen att bra vara där och då, inte vara någon som inte räcker till. Därför vill jag vara i "min fisketjärn"! Jag vill minnas de positiva i min uppväxt. Jag vill bygga en brygga där. Vill fixa en säker plats att sova på och bara stanna där ett par dagar, så länge jag orkar och vill. För att återfå livet, lugnet, glädjen och glöden i mitt liv och i mej själv. 

Nu ska jag ta en promenad och hyra en film. Arctic outbreak som har videorealese idag. Kände att det blir så skönt att få kolla på. Behöver komma bort. Brukar inte annars hyra så många filmer. Så jag har laddat mitt headset och ska stoppa skön musik i öronen och ta en promenad till affären.