Jag kämpar genom sorg, motgångar och njuter av de få stunder med glädje. Jag har verkligen kämpat igenom mycket i mitt liv.

Har kommit in på området som jag ska fundera på nu tidigare. Känner mej just nu ganska ensam. Jag har ett stort socialt behov. Behöver sällskap och behöver ha vänner. Behöver ha någon som jag kan muntra upp ibland och någon som ringer mej och frågar hur det är.

Framför allt hade jag velat ha någon som ringer och frågar hur det är och bjuder med mej på något annat. Sitter ju mest hemma och kan ju säga att jag är glad att jag har min häst och mina katter. Ibladn får jag ju nippran och måste ut på en fredag eller lördag kväll. Blir jag tillräckligt desperat så ringer jag ju runt till alla som jag känner lite smått (och ibland till några som jag bara är ytligt bekant med) bara för att få komma iväg. Oftast så hittar alla som jag pratar med något annat att göra, oavsiktligt eller inte, men känns som att de flesta faktikst hittar på något annat.Skulle vilja attt någon, någon gång, frivilligt vill ha med mej på något.

Facebook har jag ju, och kollar runt där ganska ofta. Uppdaterar ibland själv många gånger per dag och ibland inte alls. Men läser ofta folk som jag faktiskt känner som varit på ditten och datten och skriver om vad de gjort och med vem. Känns, speciellt som nu, som om jag kroniskt står utanför allt sånt. 

Vet inte vad det beror på men vet inte heller hur jag ska ändra på det. Tror detta är en av orskerna som jag tyckt om, kanske också varför jag egentligen jobbat alldeles för mycket än jag egetnligen orkat, mitt jobb så mycket. Att ha en social tillhörighet genom jobbet. Men självklart har det ju inte gett någon bekanskap utanför jobbet. 

Nåja, jag vet att jag rycker upp mej och kommer fortsätta. Nu ska jag laga någon slags depp middag och se lite film eller någon tv-serie. Mysa med mina katter också så klart! (Tur att någon vill vara med mej i alla fall... ;-)   )

 Börjar först med en bild från gårdagens jobb. Skulle på ett specialuppdrag. Vi körde utanför grindarna och ut på en smal skogsväg. Eller ja, smal och smal, för en vanligt personbil är den inte smal...för mig och min "lilla" hjullastare så var den smal. Skopan stack ut över vägkanten och tog i buskar på vägkanten. Fick någon gång hålla tungan rätt i munnen närjag passerade ett träd nära vägen och när jag skulle pasera en vägbom. Vägbommen var ju så klart öppen, men sidostolparna var något smala. Det vi skulle göra var att hämta en oljeslang som bara rymdes hel i min skopa. Jag klarade ju så klart uppgiften galant.

Sen lite andra fundeingar.

Jus tnu är jag totalt slut körd, både i knopp och kropp. nu börjar mitt semestervick närma sig slutet, bara 10 dagar kvar. Idag har jag verkligen ont överallt. Nu var det länge sedan sist. Problemet tror jag sitter i en lite för hög arbetsbelastning men i relation till att jag inte orkat med att jobba med hästen så mycket. Har mörkt att ju mer jag rider desto mera orkar min kropp (och knopp) och dessutom destom mindre ont får jag.

Så vad ska jag nu göra efter den 14 augusti när detta jobb tar slut. Jo, jag jobbar faktiskt på det. Men allting hänger på en så skör tråd att det är dumt att säga något allt. Mycket som ska klaffa och mycket som ska gå rätt väg. Men jag hopaps att det drar igång v 34, eller egetnlgien samma dag som jag slutar på Sca. Jag återkommer senare.

Nu tillbaka till helgens "jobb".

Tror jag suttit nu och kollat på skärmen i tio minuter utan att kunna börja någonstans. Saker har som sagt inte riktigt gått som jag hade hoppats. Det känns väl som så att; tiden läker inte alla sår, de bildar bara ärr vävnad och gör mindre ont. Men de kommer alltid finnas kvar och påminna om det onda.

Sådana här dagar minns jag smärtan att förlora en bästa vän, Fia. Smärtan av det som har hänt. Allt som inte verkar vara menat för mej. Men visst har jag haft lyckliga stunder. Jag tror ju det i alla fall. För oavsett vad man varit med om, är det verkligen sann lycka eller är det verkligen djupaste sorg? Vad är det egentlingen att vara lycklig?

Har länge som en barndomsvän en gång skrev "likt en fjäril hoppat omkring från blomma till blomma i söknade på kärlek". Jag tänker att allt jag önskar mej är ett liv där jag kan vara trygg. Där jag kan ge min son en bra uppväxt. Jag försöker lägga om mitt liv så att allt ska bli bra för honom. Självklart ju mer jag försöker ju mera tycker jag att jag inte räcker till. Förstås. Hur mycket jag än ger av mej själv till honom är det ju aldrig nog.

Men jag slogs ändå av en tanke här om dagen. Jag önskar ett liv där jag lever ett vanligt "svensson liv". Arbeta, hem, mat, läxor med sonen, betala räkningar och bara leva. Men är det verkligen det jag vill? Så i alla fall, här om dagen var jag ute och gick med hästen, ja hade duschat honom och skulle gå honom torr. Så slogs jag av känslan av att bara hoppa upp och sätta fart över ängarna i full galopp. Bara känna vinden kasta i mitt hår, känna fartens susning och känna mej fri. Detta i grimma på en häst som tidigare dragit om man tappat lite balans. Men jag skulle lita på honom och leva lite på knivens egg. Vara fri, bara där och då, lita på hästen och njuta.

Så vad i mitt liv speglar det? Jag kanske behöver trygghet, kärlek och ett svensson liv. Eller? Jag har ju en otrolig styrka i mej själv som gör att jag vet att jag alltid överlever. Även om jag trillar så kliver jag alltid, på ett eller annat sätt, upp. Jag kanske inte behöver trygghet i livet runt om kring mej, utan har mitt inre att stötta mej på? Det är bara det att jag inte vågar lite på att jag är trygg?

Jag vill ge min son ett trygg uppväxt. Han är mitt allt, min stora kärlek. Ändå söker jag en annan slags kärlek. Jag står nu utan, eller ja, jag gör väl på sätt och vis inte det, för mina känslor är samma som de var för flera månader sedan. Det bara finns ingen där i "den andra änden". Tänker då på ordspråket:

 "Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig älskat."

Jag har börjat en resa i mitt inre, för många, många år sedan. Ibland kommer kliv frammåt och kanske är detta en utan de kliven. Jag söker trygghet men har inte letat inombords. Jag bär på så mycket, men vågar inte lita på mitt eget omdöme eller mina egna handlingar. Om inte jag själv gör det, så gör ju knappast ingen annan det.

Så det jag saknar finns kanske närmare än jag tror? Allt jag vet är att jag inte alls är intresserad av att träffa någon annan just nu. Vet inte hur långt in i framtiden det ligger och det bryr jag mej faktiskt inte så mycket om. Om jag nu tänker på det som är viktigast, så är det ju sonen. Min uppfattning i det hela är att jag ska, för hans skull, ta det väldigt lugnt. För honom är jag tryggheten och det innebär att vi ska bygga upp en hållbar grund bara han och jag.

Nu ska jag fortsätta min söndag. Har lyckats installera stereon i bilen och nya högtare, 6*9. Känns så skönt och välbehövligt inför långkörningen. Stallplats och boende har ordnat sig. Så något är meningen med det hela.

Nu ska jag passa på medans solen skiner och gå ut och rida. Sista putsningen inför tävlingen, idag och imorgon.

 Ska börja med lite bilder från Söndagens "jobb" på tropikhuset.

Först en alldeles nyömsad Kackerlacka. Det var så fränt med en "albino" så var tvungen att ta upp och fota. De får färg igen när skalet hårdnat.

Pilgiftgrodor. De är roliga att mata, då de börjat äta dirket man släppt in flugorna. Har fått lära mej (läst på nätet så ska inte vara allt för hundra förstås), att dessa grodor som föds upp på "ofarliga"bytesdjur inte har så mycket gift. Men man bör ju ändå inte hantera dem. Tydligen så är det troligtvis så att de får giftet i sig av de bytes djur de äter i vilt tillstånd.

Det finns stora tusenfotingar också. De är bara lite pilliga att få ner från handen ibland, då de ju griper tag om de blir lite oroliga.

Jag hörde något konstigt läte vid et ttillfälle. Fick leta en liten stund innan jag hittade vad det var. Det var flera sköldpaddor på gång och hanen lät ljudligt kan jag säga!

Lite blandade bilder på den nya gruppen vitörade marmorsetter.

Man får se upp vart man sätter fötterna! Om ni förstår vad jag menar?

De är lite svåra att fota också!

Och får man till skärpan så blir det på fel ställe! Men vad kan jag egentligen förvänta mej av en mobil? Ska ta med den vanliga kamera nästa gång!

Nu ska jag återgå till en liten lugnare kväll. Skulle städa had ejag tänkt men ska syssla med det imorgon. Har varit ute med Hugge på en lugn tur. Tror han hade lite träningsvärk efter söndagens galopp tur på sandvägarna.

Har tänkt få ta det lungt i helgen också. Hade egetnligen tänkt vara på tropikhuset på söndagen men känner att jag kanske måste varva ner lite också. 

Ja, var ju lite tänkt att jag och en jobbarkompis skulle ut på Allstar och äta. Så vi satt upp lapp på jobbet om någon annan ville följa med. Självklart har ju ingen annan velat haka på. Så vi har skjutit upp. Jag blir lite arg på livet ibland. I flera år är det så många som jag varit nära som ätit på typ Allstar osv och sagt att det är så god mat och att vi skulle följas dit och äta någon gång. Men jag kommer aldrig att få äta där. Tänker inte gå dit själv. Men är väl bara att inse att jag aldrig då kommer att komma dit. Blir lite less på känslan att man bara är själv, att inte få tillhöra något socialt samhälle. Lite känslan av att man är med i världen men lever i en egen bubbla, lixsom lite på sidan om alla andra. Det enda som jag tänker kan kanske ändra det är väl att jag så småningom får ett fast jobb med arbetskamrater och på så sätt faktiskt passar in. För är man hemma med en sjukdom (som dessutom inte ens syns) så är man inte alls tillhärnade i sammhället på samma sätt som när man jobbar.

Men till helgen ska jag ut hoppas jag på i alla fall. Men blir en turpå trädgården på lördag i stället. Nu är det väl som vanligt att jag knappast hittar någon som, frivilligt, följer med. Eller det blir väl som vanligt att jag får ringa runt helt desperat. Men känner nog att jag inte vill det denna gång. Kanske bara ska gå ut dit och sätta mej med en öl i handen (ja, en ÖL, valde i förra veckan faktiskt öl framför ett glas vin, tror jag antingen håller på att bli sjuk eller friskt?) och bara lyssna på musiken. Är ett band som ska spela och stämningen på trädgården brukar vara så härlig. Ja det är ju några dagar kvar.

Nu ska jag börja vara ner och ska ta mej i säng tidigare än föregående kvällar. Har blivit mellan 5 och 6 timmars sömn bara. Vi hörs!

 Idag sitter jag hemma. Har ONT! I allt har jag ändå kommit till saker i mej själv som jag behöve reda ut, men som kan ge mej en lättare och bättre framtid. 

Jag är sjuk nu de sista dagarna på praktiken. Det här är värsta tiden på året för Fibromyalgin och det tär på. Plus insikten att det kommer bli svårt att jobba som lastbilschaufför gör att orken tagit slut. Men försöker tanka lite ny energi genom lite promenader och genom att komma ut och rida lite. Försökte få läkartid på vindlns vårdcentral, med de hade inga tider. Så blev ombedd att ringa imorgonbitti. 

Det som jag ser mest fram emot är att kanske kunna få tävla med min häst. Första tävlingen är i slutet på mars på travbanan i Umeå. Men jag verkar inte ens kunna få resersättningen för januari utbetalt så frågan är om jag får råd....

Det jag har gjort idag är att skickat in en ansökan till ett jobb. Ett semestervikatiat på Obbolafabriken, som hjullastarförare.  Börjar först i juni och är i ca 10 veckor. Något måste jag ju hitta på.

 Jag tror jag slår blogg rekord idag. ;-)

Vill bara rikta ett STORT, nä jag menar MÅNGA STORA TACK till alla lärare på YA: (började här tänka alla namn och kom fram att nä, inte hålla reda på alla med feber och flunsa så namnen kommer sen...) Så ALLA lärare, till Vanessa för all papper och stöttning, Tack Till Kalle Å, på maskin sidan för alla pratstunder och för datalån. TACK till alla klasskompisar, ingen nämnd, ingen glömd! Tack till alla "inhyrda" lärare  för Hjullastare, Truck, ADR, Arbete på Väg osv.

Tack till Astrid, förarprövare på C uppkörningen och nu Ola för E uppkörningen. 

Jag har klarat ALLA teoriprov galant, många med alla rätt. Jag har Kuggat en gång, på första E uppkörningen. Men jag är otroligt nöjd ändå. För visst lärde jag mej något ändå! Kan jag något men inte tror det, så betyder inte kunskapen något. Eller en annan liknelse:

Som man sett på kllipp, de som delar betong eller bröor med handen. De ser handen gå igenom hindet, inte att det stannar innan. Eller om man ska hoppa med hästen över hinder, då ser jag nästa hinder, alltså tänker vidare på nästa grej.

Tror det var en stor rödsla inför framtiden som fick mej att krascha förra veckan.

Men nu har jag KLARAT(!) det! WOW! Jag är faktiskt här nu. Ni ska veta att vägen hit har inte varit lätt! Som jag tidigare nämnt så har det varit massa jobb på det personliga planet, som bla. innebar massa läkarbesök, ännu mera läkarbesök, jag har flyttat igen, allt som runt det och en hel del till. Men jag har klarat det!

Jag får lite lätt till tårar nu. Tänk mig för bara 3 år sedan, då hade jag inte denna drivkraft som nu. Jag orkade knappt gå ut och gå. Kolla på hur långt jag tagit mej idag!? Jag har gjort en fantastisk resa! Även om det skulle sluta här så har jag sprängt mina egna gränser många gånger om och kunna sätta upp nya mål och ett nytt liv!

Jag kommer kunna jobba, just nu vet jag inte om det är till 100 % men jag ser ju att det är troligt med mer än 50 % i alla fall.

Så nu ska jag försöka hämta igen mej lite och förbereda mej för kommande prövningar. Jag ska ut på praktik hos Sjögrens här från Tvärålund. Som en liten extra bonus börjar jag inte förrän v7, så får lite lugnt ett tag. Jag behöver det!

Men nu närmast ska jag kolla på en film eller något och sen hoppas på att få sova lite. 

 Har tagit en lång promenad nu när jag kom hem, vände i princip bar ai dörren. Hämtade hörlurarna till telefonen och satte på skön "avslappnarmusik" och gick. Nu är snart ungen varm så jag kan ta mej lite o äta och sätta mej framför en film. 

Just nu går jag en utredning i Sävar. Neurologisk utredning. Det var en läkare jag hade för över 1 år sedan som rekkomenderade en sådan utredning. Riktigt exakt på vilka grunder och varför vet jag inte, men tror det är pga minnes och koncentrations störningar. Vilket jag är ganska övertygad om att det kommer från min Fibro såklart. Vem får inte jobbigt när man har ont hela tiden och inte kan sova? Det utredningen går ut på är helt eneklt om jag har en ADHD diagnos. Jag känner ju inte igen mej i det, men nåja, något kanske utredningen ger?

En sak som jag har tänkt på på sistonde är hur stor betydelse musiken har i mitt liv. Jag lyssnar på olika musik vid olika tillfällen. Om jag är glad, ledsen, fundersam eller bara känner mej stark. Just nu är det typer som, Fever - Elvis, Bridge over troubled water- simon & Garfunkel, Killing me softly with his song-Elena Bruni, The rose- Bette Middler, you are so beautiful- joe cocker mfl.  Bara gamla kärleksånger. Eller vackra härliga låtar som jag kan och kan sjunga med till. Självklart sjunger jag bara när jag är själv, eller bara framför de som jag verkligen känner.

Nä, nu måste jag fixa lite o äta, innan jag gör en tidig kväll. Upp tidigt imorgon för sista utredningsdagen...

Någon tror jag har stuckigt  en kniv i mitt skulderblad. Det gör föbenat ont, och jag får inte till det på något vis. Inte har jag någon som kan hjälpa heller. Får nog ta tummer ur och ringa sjukgymnasten i morgonbitti. Jag tycker ju att jag borde vara rätt så immun mot smörta, då jag ju ständigt går omkring med knivar och nålar som bärnner, sticker och skär överallt och lite var stans. Men när det sedan blir något annat så är det svårt att kunna stå ut. Speciellt som det är nu att det gör sjukt ont på en pytt liten punkt. Jag har kännt att det gjort ont där länge, och när jag tagit i så har det bränt till. Men eftersom jag ständigt har ont lite varstans så har jag ju lärt mej att det bara är att ignorera. Lika så alla följd symptom som blir av allt som smärtar. Som yrsel, illamående, muskelkramper, magont, ja lite så där smått och gott. Ja, less blir jag.

Livet är en ständig kamp mot allt det onda.  Ibland intalar jag mej själv att allt jag får genomleva är en prövning inför något annat. Jag tänker mej själv som någon som skall utföra något och därför måste genomgå en massa jobbiga saker först. Men inget tar ju slut någon gång.

Just nu är jag lite blå. Jag hittade ett gamalt tidningsutklipp från många år tillbaka. Jag verkar alltid med jämna mellanrum hamna i tidningen. Med katterna har jag ju varit nu två gånger under kort tid. Men tidigare har jag ju berättat om livet med Fibro. Men den här artikeln minns jag inte alls. Har väl förträngt den. Jag berättade om att leva efter övergrepp. Att inte ta på sej skuld osv. Men även nu, många, många år senare, finns det fortfarande kvar.

Det är ju också så att det man alltid får höra, oavsett vad det är, så tror man tillslut på det. Om du tex. hela tiden får höra hur ful och tjock du är så kommer du ju tillslut att se dej som det när du kollar i spegeln. Oavsett hur du egentligen ser ut. Jag har inga höga tankar om mej själv. Jag vill tycka att jag faktiskt ska duga som jag är. Ändå finns där alltid en önskan om att jag ska vara något annat. Någon bättre. Allltid är det där en önskan om att vra någon bättre, för att någon annan ska tycka om mej! Inte för mej själv, utan för att jag så innerligt önskar att någon annan ska tycka om mej. Att få en bekräftelse att jag är bra. Men så länge jag inte själv kan se mej som jag är, och bara vara den jag är, så kommer jag inte våga tro på någon annan heller. Inte för att någon på sista 10 åren (känns det som) sagt att jag duger, men även om någon nu skulle göra det så vet jag inte om jag skulle våga lite på den personen?

Känner också att jag så gänra skulle våga lita på människor. Våga lägga min tilltro att det är människor som inte alltid är ute efter att såra mej, eller göra illa mej, bara för att själva må bra. Men vem vågar jag tro på? Jag är rädd för att om jag någonsin igen öppnar mitt hjärta så kommer det att bli totalt söndertrasat. Just nu känns det som om jag aldrig kommer våga släppa in någon i mitt liv. Vem skulle det i så fall vara? Talar den personen sanning? När jag levt med så många lägner under så läng tid, och varit arg på mej själv för att ständigt återigen gått på lögnerna, så vet jag ju inte längre om jag ska våga lita på någon.

Det finns också där, den ständiga misstron på mej själv. Att jag inte duger, till något. Speciellt sådana här stunder och dagar då jag inte funkar. Jag är rädd för att lämna ut mej själv, eftersom jag nästan alltid fått tillbaka en väldigt trasig själ. Och vem vill ha en trasig själv? Vem har idag tid och ork att först bygga upp en tllit för att sedan behöva laga något som är så trasig så frågan är om det ens går att reparera.

Ja, nu blev det dystert och tungt. Förlåt. Tankarna vandrar och snurrar. Jag har också sovit väldigt dåligt under en läng tid. Jag ska dock inte vara på arbetsträningen hela denna vecka. Jag funderade länge innan jag beslutade det. Vill inte svika. Känns som hela jag sviker mej själv då.

Nä, nu är det bäst jag slutar. Jag gräver ju bar aner mej själv mer och mer. Dumt. Ja, nu var det där igen. Dumt, dumma jag.

Jag ska sätta mej och måla några tavlor. Det kanske får mej att må bättre. Lyssna på musik, fiska, måla, skjuta monster, köra skön bil (helst fort) är saker som jag vet får mej att må bra. Oj, nu kom längtan till fisket igen! Jag har total abstinens! Jag har sagt att om jag någonsin skulle gifta mej igen (vilket jag självklart aldrig tänkt, men om jag leker med tanken), så skulle smekmånaden vara ett totalt fiskeäventyr. Åka till häftiga fiskevatten och få spännande exotiska fiskar. Något jag däremot aldrig skulle fiska är haj. Jag har en speciell relation till de djuren och en stor del av hajarterna är sönder fiskade och kanske aldrig hämta igen sig. Jag vill hellre dyka med hajar!

Men nu får det vara bra. Skönt att jag kom in i andra tankebanor. Jag är väldigt onormal.

Ja, jag är inte riktigt som alla andra precis. Jag förstår också varför jag kanske har svårt att få vänner, i alla fall nära vänner. Tjejer har jag oftast inte så mycket gemensamt med. Sitta och måla naglar, fnittra och skvallra har aldrig varit min grej. Grabbar är lättare att umgås med. Men å andra sidan så är det svårt att hitta närmare vänner där också. Vilken grabb skulle inte bli lite skrämd när jag kommer, jag kan meka bil lika bra som dem. Svetsa gör jag utan att blinka också. Köra bil tycke rjag också att jag är bra på. Jag försöker inte sticka under stolen med vem jag är, och jag kan vara nog så rak på sak. Så jag tror att många tycker att jag är för mycket. Men locka håret och klä sig i rosa klänning har aldrig varit något för mej. Jag har trots min dåliga självtro alltid kört min egen stil och sticker ut. Jag kommer inte ändra det. Jag är jag, varken mer aeller mindre. Jag gör mej inte till, jag låter andra sköta det.

Men nu måste jag sluta. Ska plocka fram staffli och oenslar. Bara jag börjar så blir det bra. 

Hittade igen en del bra texter om Fibro så ville dela med mej. Om du inte vet riktigt vad det är så läs så kanske du förstår lite bättre.

Att leva med Fibromyalgi!

Till alla friska som ej förstår eller till er friska som vill förstå hur det är att leva med fibomyalgi föreslår jag att ni
går till jobbet med.....

En begynnande förkylning.
'Lite små feber.
Dov huvudvärk eller lite dov tandvärk.
Malande mensvärk, eller känningar åt gallan.
5 till 10 småstenar i skorna.
Tag med en gummiklubba eller liknande och slå med jämna mellanrum lite varstans på kroppen.
Tag en dos med Bricanyl så att hjärtat börjar hoppa så smått.
Drick ett rogivande te så att du har svårt att hålla dig vaken.
Ät en hel påse katrinplommon.
Tag en lång bit tejp och sätt den längs med ryggraden, så att det känns s pänt och stelt när du böjer dig.
Spola händerna i kallt vatten, känn smärtan och stelheten.
Tag lite hudlotion i ögat så att synen blir lite dimmig.
Det och lite till är vardagsplågor.
Utöver det här finns det sämre dagar då får man multiplicera detta med ett lämpligt tal.
En liten fråga -
Hur många av er orkade med de första timmarna ? första dagen ? veckan ? månaden ? året ? åren?

Hej! Mitt namn är Fibromyalgi.

Jag kommer börja inlägget idag med lite positiva grejor, men sen kommer lite djupa funderingar som säkert blir lite tunrodda. Men känner att jag behöver få ut allt jag funderat på. Så ni behöver ju bara läsa första delen.

• Köpt kattsand
• fixat en bra dag på tropikhuset
• genomfört ett möte på sociala om Milton

Nja, sen var det nog slut på det positiva. Försökte ladda in spelet på nya datorn, men måste nog få in en ny hårddisk först, den är lite seg och har nog redan snurrat sista versen.

Jag önskar att jag kunde bryta i hop. Ja det är en slutledning jag kommit fram till. Jag skulle vilja bara lägga mej ner och låta tårar och uppgivenheten få bryta ut. Att bara få ge upp. Att kunna säga, nä nu ger jag upp. Nu menar jag inte livet, utan bara så att jag ger upp och behöver hjälp. Jag fixar inte det. Alla som träffar mej får se min starka sida. Utsidan. VIsst, jag kan prata om allt, eller det mesta jag varit med om. Jag kan väl ses som öppen. Men de innersta känslorna får faktiskt ingen veta. Tårar får ingen se. Att ge upp och låta dessa komma är svårt ens när det bara är jag och katterna.

Jag har alltid varit den som har den dära stenhårnda järnviljan. Jag har bara fortsatt, fortsatt och fortsatt. För att folk sagt det åt mej, för att jag inte vet något annat sätt. Som yngre när jag tränade och tävligsred. När jag var med på träningar, så är det så många många gånger då kroppen bara skrikit att jag inte fixar mer. Ändå har jag alltid lyckats pressa mej vidare. Pressa mej vidare genom hela träningen. Alltid fixat allt det där. Aldrig sakt att jag inte orkar.

Det är därför jag sitter här idag med Fibro. Jag har alltid pressat mej utöver min förmåga. Kanske är det också så att det är därför jag kan sitta här idag. Trots att hela kroppen skriker att jag inte kan röra mej så fortsätter jag röra på den. Jag fortsätter alltid gå. Även om kroppen inte kan, så tvingar jag den. Min järnvilja gör att jag fixar att leva med denna sjukdom och smärta.

Men det skulle vara så skönt att någon gång kunna bara visa att jag inte är den där personen. Inom mej så är jag inte stark. Inom mej väller tårarna upp. Tänkt att kunna visa denna sårbara människa för omvärlden. Att kunna få vara svag. Att inte pressa på. Att inte göra allt bara för att jag ska.

Samtidigt så är jag glad över den förmågan. Jag vet att när jag verkligen vill göra något, så klarar jag det. Men vissa gånger kan mina kostnader bli för höga. Fast det får ingen se.

Nä, jag kan inte ge upp än. Milton kommer snart hem, han har varit och lekt hos en kompis. Men det är kvällsmat och städning som gäller. Sen kl 21 när Milton sover, så kan jag kanske bryta ihop lite?

I dag är livet lite ljusare. Trots att hela kroppen fortfarande värker, så känns det ändå lite bättre. Jag har gjort måga bra saker idag.

• Ett däck är bytt. Har fått "nya" däck till bilen, bättre vinterdäck än det som sitter där. Var tvungen att byta ett i morse, då det var punktering på ena bakdäcket.
• Disken är fixad och alla bänkytor är rengjorda.
• sett på bio med min nya gode vän Pia.
• Jag har gjort mina arbetsuppgifter på Tropikhuset. Vilket förstås bara är en glädje.

Jag ska strax ta o värma mej i duschen, då får jag lite mindre ont, så hoppas jag kunna sova. Funderar på att sätta mej en stund framför dumburken, men lär kanske vara så trött sen, så jag kryper till kojs direkt. Men jag är nog helt nöjd med dagen.

Alltid en glädje när man får jobba med djur. De accepterar ju en för den man är och behöver inte ändra på något för att det ska kännas bra. Dessutom så "mutade" jag alla aporna idag med goda och smaskiga larver och nån kackerlacka. Så de tycker ju ännu mera om mej nu. Så skönt när något så litet kan göra så mycket.

Det har jag tänkt på mycket. Varför jag omger mej med djur. Det är just för att jag inte behöver känna någon presationsångest när jag är med dem. De ser mej för den jag är. Jag behöver inte sätta på mej någon mask, utan de tar mej som jag kommer. De andra människorna som jobbar på Tropikhuset i Holmsund verkar också helt ok. Det är jag glad över, även om det ju är kontakten med djuren jag sätter främst, det är ju den stora orsaken att jag vill "jobba" där. Ja, jag ser också att ett jobb som djurskötare passar mej som handen i handsken. Kanske är det detta jag saknat i mitt liv. Inte bara kanske. Alltid har jag saknat någonstans att höra hemma. Något som definerar vem jag är. Något som förklarar mitt liv. I våra liv läggs ju stor vikt på just vad vi jobbar med. Olika jobb ges olika klasshörigheter. Men alla som jobbar "hör hemma". Vi som inte jobbar hör inte hemma. Vi räknas aldrig med. Vi blir inte medbjuden på någon firma fest.

Jag har varit på 2 frima fester i mitt liv. Det var 1997, då jag jobbade på volvo lastvagnar. Det är något jag alltid saknat numera. Att räknas med. Att bli medräknad i tex en frima fest. Men kanske kommer jag i framtiden att igen bli med bjuden på en sådan fest? Ja, om jag hittar något som jag kan göra så kanske jag kan bli det. Djurskötare känns inte som ett dåligt jobb. Fast det är klart, djuren kan ju knappast bjuda mej på firma fest. (Även om jag känner att den glädje jag får ut av att bara vara med dem är nog). Men nån gång i framtiden så kanske det även finns människor som jag jobbar med? Bara jag orkar ett jobb då.

Just här och nu hotar tårarna att välla fram. Sådana hära dagar är tunga. Nu var det länge sedan jag hade riktigt sådan här tung dag. Jag orkar verkligen knappt vara uppe, men jag har verkligen inget val. Milton måste ju kunna känna trygghet i att jag finns här med honom.

Jag tror att tvn tyvärr kommer få stå på i stort sett hela dagen. Känns som om vartenda muskel i hela kroppen har slagits blå. Det jag tänkte göra i dag blir en omöjlighet. Allt är ju upp och nervänt här hemma. Jag har ju börjat ska ordna upp, så sist så ställde jag i ordning i min skrubb/garderob. Vilket ju har resulterat i att allt som fanns där i, som nu väntar på att få packas i de lådor i byrån jag tänkt och hyllan jag gjort i ordning, belamrar hela sovrummet. Jag skulle flytta datorn till vardagsrummet, och ställa lilla soffan här där datorn står nu, så jag kan få en mys/läs hörna. Måste också städa, alltså dammsuga och skura. Men inget blir av. Ska vara glad om jag klarar göra middag i kväll. Ja, självklart gör jag det. Men just nu känns det tungt.

Jag skulle behöva bara sätta mej mej en varm kopp the, en mysig filt och en mysig film eller bok. Eller kanske få bara vara, sitta och prata med en kär vän. Tyvärr så finns det ingen sådan här.

Sådana hära dagar så känns det ju som om hela världen är emot en. Visst så är det ju självklart så att det inte stämmer. Men visst kan känslan infinna sig. Att allt jobbar emot en själv?

Tänker ju på fel sätt när det gäller allt som måste göras. Allt jag måste städa, ordna. Hur jag ska få tag på pengar. I stället för att se frammåt och se hur bra det blir när allt är ordnat.

Nu blev det ett tunt inlägg och kan ju lika gärna fortsätta. Tänker också sådana hära gånger på vad folk tycker om mej? Jag har ju inte egentligne sågon hög social förmåga. Jag är lätt att lära känna på ytan. Jag har lätt att prata med folk på ytan. Även om saker som egentligen kanske folk har svårt att prata om. Men sen när det kommer vidare. Jag har svårt att få den djupare kontakten, och våga ge av mej själv. Livet har varit väldigt tungt i perioder. Jag ångrar inte att jag beslutade för skiljsmässa. Men jag saknar en del av de bekanta jag lärde känna genom honom. Tänker dock inte försöka tro att jag nu kan vara vän med dem. Dels så ska de ju ta hans parti i hela skiljsmässan, och jag vågar inte heller tänka på vad de har för tankar om mej. De ser ju bara hans sida av skiljsmässan. Hans skildring av mej och den har jag svårt och tro att den är smickrande på något sätt. Så jag har inga större illutioner om att jag någonsin skulle kunna fortsätta vara vänner med de personerna.

Jag är ledsen för att jag inte kan ge min son det han behöver idag. Visst förstår han nog lite grann. Jag säger ju som det är till honom att jag inte orkar idag, att jag har en dålig dag. Han kramar mej och säger att det är ok, du får vila. Han är så underbart go. Men jag är väldigt ledsen inombord förstås. Jag vill framförallt städa för hans skull så att han får ett bra hem att leva i. Visst han klagar aldrig. Han har aldrig klagat eller sagt något om hur vårat hem ser ut. Men jag vill att det ska vara bra. Så att han kan ha kompisar hemma.

Nä nu är det bäst att jag slutar. Förstår ju att ingen har något intresse av att läsa sådana tunga tankar, och har inte några illutoner om att min blogg är så populär att läsa. Men emellanåt så kommer någon fram och säger att de läst min blogg och på ett eller annat sätt fått hjälp av att de känner igen sig. Ett liv med Fibro är ett liv med smärta. Men också ett mycket rikare liv på andra sätt. Jag uppskattar de små sakerna i livet som verklgen känns bra på ett annat sätt nu. En liten kram från min son, att en av katterna lägger sig o vilar i mitt knä, eller en fågel som sätter sig på en gren nära mej. Allt får en nu innebörd än tidigare.

Jag kom på en sak igår. I stället för att se vad jag inte orkar så ska jag ju se det som jag verkligen har gjort. Jag har ju så klart vetat om detta tänk väldigt länge. Men att verkligen bryta den negativa "vanan" är svårt. Speciellt när man se allt det där som jag skulle behöva göra.

Men tänkte försöka ta upp minst en positiv sak som jag lyckats med varje dag. Så, börjar med gårdagen.

När jag tänker efter så lyckades jag ju med flera grejor.

1. En god middag. Potatismos (hemlagad så klart), stekt falukorv, ägg majs. Tände advenstsljusstaken och massa andra ljus. Milton åt bra. Gjorde ett fint upplägg på tallriken, och då blir det genast mycket roligare. Vi gör "konst" av maten. (se bild nedan).
2. Städade lite i skrubben i går. Fick upp en kartong med lite scrapbooking prylar och massa kalle anka pocket åt milton. Sopade också all kattsand som var runt kring golvet.
3. Planerade baket till helgen, och gjorde inköpslistan. Lillasyster kommer till helgen och vi ska baka lussebullar, pepparkakshus, ischoklad, fudge, knäck och vitlime tryffel.

Jag tror att det får räcka så. Det blev ju en hel lista faktiskt. Dagen då?

1. Fixade ett möte med min sociala handläggare. Sa det jag ville och lät mej inte "nedslås".
2. Jag och Milton skall åka och hälsa på en familj i Hörnsjö, eller närmare bestämt deras hund. Vi vill ju ha hund igen och denna hund söker fodervärd.
3. Vi ska äta kycklingfile och hemmagjorta potatisklyftor idag.
4. Jag var förbi på bilverkstan jag arbetstränar. Behöver ett jullov så vi ska börja om först i Januari.

Oj oj oj. Blir ju inte bara en sak per dag.

Sitter vid datorn lyssnar på lite Billy Idol, metallica och liknande, och skriver lite. Ego kom och ville gosa en massa så fick ju ta en Paus. Det är så trevligt med en kurrande katt i knäet. Men får en sån härlig känsla av att man behövs och att man duger som man är.

Jag har i alla fall, återigen, börjar skriva om mitt livs historia. Inte för att jag vill att andra ska läsa den,utan för att jag själv ska få ut allt jag varit med om och på så sätt komma vidare. Jag har startat många gånger, men sen inte kommit vidare. Nu har jag fått lite hjälp på traven då min biologiska far har skrivit en bok. Att läsa den fick många tårar att trilla. Att också känna att jag är ledsen att jag inte kunnat vara där för honom. Men jag har inte orkat. Jag skulle inte ha kunnat hantera situationen, jag hade fullt upp med mitt eget.

En sak har jag kommit fram till i mitt skrivande. Min värld har slutat falla. Den började falla på allvar i september 2002. Då började min Fibro debutera. Min värld föll. Den skulle aldrig bli sig lik igen. Även flera år efter jag levt med Fibro och borde ha kommit till ro i sjukdomen så fortsatte världen att falla. Det är inte förrän nu jag förstår det. Anledningen är att nu änligen har den slutat falla.

Men nu har min värld slutat falla. Nu ska jag bara upptäcka hur min nya värld ser ut och vart jag ska. Hur jag ska leva i den. Nu ska jag fortsätta mitt skrivande. Jag fick ännu en katt i knäet, eller på axeln och spelaren spelar The jack med ACDC.

/Natta