Treåringen och den lille mannen har en dust. Jag talar med viss skärpa om att det kan bli tröttsamt att medla i deras krig. Följdfrågan är naturlig och jag förklarar för henne vad ett krig är för något. Hon blir orolig:

-Kan det vara krig här hos oss?
– Nej, säger jag. Inte i Sverige. Men det finns länder där det är krig.
– Kan dom gå och handla där?
– Nja, det kan vara svårt. Många måste fly från krig.
– Är det säkert att det inte kan vara krig hos oss?
– Ja. Det är inte krig i Sverige. Och det ska inte bli det heller

Tystnad.

Treåringen:

– Men i Åsele då?

Treåringen håller på att lära sig cykla. Eftersom stödhjul strider mot familjens traditioner har hon en vuxen vinglande efter sig. Treåringens knän är vackert rödskrubbade, men hon är mycket målmedveten och positiv. Hon la cykeln på marken, det är så det ska vara. Sedan spände hon av sig cykelhjälmen med orden:

– Det är ju bra att det inte är snö runt hela Sverige.

Treåringens kramkatt, ´nut-Olof, var otröstlig. Hon/han satt och gnällde, grät och ylade. Jag frågade ´nut-Olofs ägarinna vad som var problemet.

– ´nut-Olof är ledsen och rädd, sa treåringen viktigt
– Bäst att du tröstar katten då, sa jag. Man ska alltid vara snäll mot djur och de som är mindre.

Treåringen lade an sin mjukaste stämma och började prata lågt med sin tygkatt. Allt hördes inte men en del

– …så du behöver inte vara rädd och lessen, ´nut-Olof. Det finns en orm här, vet du…

Treåringen sitter och ritar vid vårt överbelamrade köksbord. Hon tittar upp:

– Jag hatar dej pappa, säger hon vänligt.
– Jaha, säger jag intresserat.

Tystnad.

– Du pappa?
– Ja?
– Vad är hata för nånting?

Treåringen är – ska vi säga – lite disträ emellanåt och lyssnar mycket förstrött på omgivningen utan någon reaktion på tilltal. Någon har väl lite surt undrat om hon har ’knäck i öronen’. Det är inget fel på hennes hörsel, men hon har funderat lite vad som menas med menas med ’knäck…’. Häromdagen satt vi på tåget och hon frågade vänligt en medpassagerare:
– Har du knäck i öronen precis som jag?

När barnen kom började jag försöka att sanera mitt språk. Jag tillhör dem som definitivt tycker att kraftuttryck borde vara en egen ordklass. Det verkar numera gå i arv:

Scen: Treåringen vill som vanligt inte äta det som serveras. Jag har avvikande åsikt:

– Nu äter du!

Treåringen:

-Jag är mätt!

Jag:

– Du har ätit en tugga. Ingen blir mätt på det

Treåringen, med det numera klassiska i-förbigående-muttrandet:

– Det var ett ´ävla liv på dig idag…