Nicke Grahn, fp-politiker, Dorotea

Reptilhjärnan…

Av , , 7 kommentarer 0

Fyraåringen och den lille mannen vadar omkring i ett hav av prylar.

– Hörni, säger jag. Plocka upp lite grejor nu!

Den lille mannen börjar genaste entusiastiskt att flytta föremål från en hög till en annan enligt sin egen metod, något svår att sätta sig in i. Fyraåringen tittar bara tomt.

– Hjälp lillebror att plocka, säger jag. Du har tagit fram nästan allting.

Tom blick.

– Plocka upp!!! säger jag argt

Fyraåringen, frånvarande och drömskt:

– …jag lyssnar inte… jag är en orm…

Dialekt

Av , , 1 kommentar 0

– Pappaa!!
– Ja?
– Vad är dialekt för nåt?

Fyraåringen står och sysslar med sina djur, på väg ut på något uppdrag. Den lille mannen syns inte till.

– Jo, det är hur man pratar på olika ställen i landet, säger jag och demonstrerar med illa dold stolthet mina talanger i ämnet. Skånska, värmländska (’Häj, nu är det dâgs för hâjk igên’) och paradgrenen gotländska. (Under min tid som soldat kunde jag lura infödingar med att jag kom från Lau socken på ön).

Hon tittar uttryckslöst på mig, och sedan kommer på det bredaste lokalmål som hörts i vår familj:

– Männ va´säg´duu??

Slöseri…

Av , , Bli först att kommentera 0

Det ska fotograferas på dagis, och fyraåringen går in för det hela med stort allvar. Kvällen före har håret tvättats, vilket gav upphov till århundradets understatement:

-…tänk jag har lärt mig att tvätta håret utan att skrika och bråka nånting alls…

Sanningen är den att hela familjen skrek och bråkade, alla ungefär lika löddriga och blöta. Ledsnast var lillebror som inte förstod nånting alls.

Nåväl, den stora dagen grydde och fyraåringen stod och kråmade sig framför spegeln.

– Ska dom ta nåt kort på lillebror, undrade den koketta.

– Ja, det är väl klart, sa jag.

Hon tittade på mig som fallen från skyarna

– HAN!!! Han syns ju knappt!

Lata ormar!

Av , , 2 kommentarer 0

-Pappa?

Fyraåringen står och krånglar med galonbyxorna. Det går inte fort. Hon vet inte vad ’bråttom’ är, tack och lov.

– Ja?

– Finns det inga dinosaurisar längre?

– Nä, dom är döda allihop.

– Inte min. Hon heter Anna, ser du. Hon finns kvar. Fast hon är ganska liten, ett år.

– Jaså, ja det var ju roligt att det finns någon dinosaurie kvar.

Det är mycket om dinosaurier och ormar just nu. Ganska trevlig omväxling, eftersom det var väldigt mycket rosa prinsessor ett tag. Nu är det rosa dinosaurier som gäller.

Fyraåringen fortsätter:

– Men dinosaurien Annas pappa är död. Jaa, det blev så bara.

– Det var ju tråkigt, blev inte Anna lessen då?

– Nä, förstår du, pappan var så arg. En sån där tyrannosajrus och han åt upp alla dom andra, sen bara blev han död.

Paus. Fyraåringen begrundar pappa-dinosauriens bestialiska leverna och snabba frånfälle, nickar eftertänksamt åt sina visdomsord.

– Pappa ,varför blev dinosaurisarna döda allihop?

– Det blev för kallt för dom, så dom dog.

– Kan det bli så för ormarna också?

– Ja, när det blir höst så kryper dom ner i hålor i marken och är där tills det blir vår och varmt igen. På så sätt fryser dom inte ihjäl på vintern

– Jahaaaa… så dom kan inte ha nån jacka på sej då?

– Nä, dom har ju inga armar.

Hon funderar en stund. Sen blir hon irriterad och fräser

-…Men nån filt borde dom väl kunna dra på sej!!!

Spindel, då?

Av , , Bli först att kommentera 0

Ouäääääääääääääääääääääääääääääähhhhh!!!!!!

Den lille mannen kommer rusande, vilt stirrande. Han darrar. Efter kommer fyraåringen, klart missnöjd.

-Paaapppaaaaaa, skriker ettåringen. U! U! U! (Han vill bli upplyft)

Jag lyfter upp den lille hysterikern och tittar bistert på hans storasyster.

– Han ville inte att jag skulle leka att min arm är en orm, sa hon sakligt.

– Lekte ni att ormen kunde bitas?

– Jaa. Ormar bits. Men han ville inte leka det.

Uppenbarligen tycker fyraåringen att lillebror är exakt hur tråkig som helst.

Den lille mannen lugnar sig lite, kliver ner från mitt knä och gungar iväg. Storasyster följer efter och svänger runt hörnet tillsammans med den lille mannan.

– Men du, säger hon till sin lillebror. Vi behöver inte leka att min arm är en orm som kan bitas. Vi kan leka att min hand är en spindel!!

Fössäkringskassan, fösstår du!

Av , , 3 kommentarer 0

Fyraåringen ritar. En prinsessa med lång klänning och krona. Teckningen viks omsorgsfullt ihop till ett – nåja – brev.

– Paappaaa! Jag behöver teeeejp!!!

Hon virar omsorgsfullt in teckningen i tejp.

– Paappaaaaaa! Du ska skriva vart brevet ska!!
– Vart ska det då?
– Till fössäkringskassan, svarar barnet med eftertryck.
– Öööh, vet du vad försäkringskassan är för något? frågar jag.
– Mm, jo, vetdu, när man blir gammal och ska jobba med nånting, får man jobba på fössäkringskassan.

Den som gräver en grop åt andra…

Av , , 1 kommentar 0

Det ÄR roligt att bygga. Fyraåringen och jag bygger ganska ofta i sandlådan. Den lille mannen brukar bidra med att det uppstår renoveringsbehov på byggnadsverken. Alltså måste sandslottet skyddas mot fientligt sinnade. Jag förklarade hur slotten förr i tiden hade murar, torn och vallgravar. Hon lyssnade uppmärksamt, sedan byggde hon vidare.

Det gick en stund, sedan var det visning.

-…och i det är tornet bor prinsessan. Hon heter Anna, vetdu. Och hela slottet har en vallgrav runt så att riddarna har nånting att ramla ner i!

Pensionär, vetdu

Av , , Bli först att kommentera 0

Någonting skrapar väldigt ute i hallen. Det är fyraåringen som hasar baklänges, ganska dammig och smutsig eftersom golvet är täckt av en ansenlig del av innehållet i sandlådan. Barnen brukar pliktskyldigast ta hem sin andel från dagis.

Haaaaaaaaaaaaaaas haaaaaaaaaaaaaaaaas haaaaaaaaaaaaaaas

– Vad gör du?
– Jag drar mig framåt, säger hon. Jag kan inte gå själv framåt. Är pensionär, vetdu!

När du var liten, pappa…

Av , , Bli först att kommentera 0

Vi sitter och samarbetar, jag och fyraåringen. Den lille mannen är som vanligt ute på ett av sina mycket viktiga, men ganska svårförståeliga uppdrag. Storasyster och jag sitter i hallen och ägnar oss åt vår speciella typ av pappslöjd; förfärdigande av olika typer av hundkoppel till vargen/hunden vav-vav.

-…för man vet ju aldrig med honom. Han måste vara kopplad, spesellt på dagis, för dom andra barnens djur kan bli rädda annars, förklarar hans ägarinna pedagogiskt
– Men, vav-vav är ju ganska liten, säger jag medan jag knyter ett gult papperssnöre runt ett grönt i avancerade rosetter.
Vargkoppel ser ut så.
– Näedå, säger fyraåringen. Han var liten på suttitalet, då var han valp, en liten, liiiiten valp. Jo, på suttitalet var det, när du var liten, pappa.
– Jag är född på sextiotalet, säger jag, inte utan stolthet.
– I så fall var vav-vav också valp på sextitalet. När du var liten. Ja, när det fanns riddare, vetdu.