Jag är på resa. Fyraåringen ringer.

- Hej, pappa!
- Hej, busnos!
- Jag längtar efter dig, pappa!
Det hugger till i mig.
- Jag längtar efter dig också, älslkling.
- Har du köpt nån present till mig, pappa?
- Eh, jaa, det har jag faktiskt.
- Vad är det för nåt?
- Vill du veta det?
- Jaa.
- Det är ett pussel.
- Vad ær det på pusslet? frågar barnet
- Jo, det är Mamma Mu, kossan i dina böcker du vet.
- Är det nåt mer på?
- Ja, det är kråkan, hennes kompis också, sæger jag.
- Är det en överraskning??

Den lille mannen - ettåringen - och hans familj har åkt tåg. I sovvagnskupéerna finns numera knappar där man tänder lyset, sätter på radion och - vilken fröjd - kontaktar konduktören. Vi såg aldrig att den lille mannen tryckte på knappen 'samtal önskas med personalen', men plötsligt öppnades kupédörren och en vänlig konduktör frågade vad vi ville. Två vuxna och en fyraåring pekade stumt på den lille mannen. Budskapet var klart: 'Fråga honom'.

Den lille mannen log vänligt men sa ingenting. Konduktören gick.

Någon minut senare var han tillbaka. Samma fråga. Vi pekade återigen på den lille mannen. Den här gången yttrade sig den lille knapptryckaren.

- Tittut!

Jag: - Har du tagit på dig rena kläder?
Fyraåringen: - Ja. Fast fråga inte mamma! Hon säger bara att jag inte har gjort det.

Fyraåringen står lutad mot trappräcket med halvslutna ögon och den lille mannen flänger runt sin storasyster.

Fyraåringen öppnar ena ögat och väser långsamt:

- Jag är trött... och då får man inte bråka med mig...

Fyraåringen sitter och resonerar om sin hund Vira.

-...ja och hon är gammal, väldigt gammal, ja, hon är minst tjugo år. Fast hon har ju inte tappat riktigt alla tänder än...

Fyraåringen är i köket. Hon är trött och springer mest runt. Så stannar hon upp.

- Pappa, kan du gå en bit?
- Ehh, va?
- Gå en bit bort, pappa.
- Varför det?
- Jo, så att du inte ser när jag tar russin i skåpet

Häromdagen var det omständligare än vanligt då vi skulle till dagis. Fyraåringen funderade fram och tillbaka över vilket av mjukdjuren som skulle med.
- Det blir Pingu som ska vara med, bestämde hon till sist.
- Jaha, sa jag medan hon flängde iväg sin tygpingvin.
Den lille mannen tömde några kökslådor i frid och ro.

Efter en stund var hon tillbaka med pingivinen

- Han får vara med femåringarna på dagis, förklarade fyraåringen viktigt.

Sedan hejdade hon sig

- Fast... det är klart... dom har ju ingen pingvingrupp...

Scenen den vanliga: Tre personer står och krånglar med ytterkläder i en pytteliten hall, svettigt och högljutt. Fyraåringen står lugnt och tittar på. Vi skulle ha varit på dagis för längesedan

- Har vi bråttom? frågar den lugna sävligt.
- Ja!! fräser jag.
- Kommer vi för sent? frågar hon värdigt
- Ja, säger jag och uppbådar lite vuxet lugn. Och har du möjligen något förslag till varför vi nästan alltid är sena till dagis?
- Jadå, säger fyraåringen sakligt. Det är för att jag har så många bra idéer hela tiden!

Det har pratats USA-val en del hemma. Nyss kom fyraåringen rusande med andan i halsen:

- Nu är det Barack Obama på TV!

Fyraåringen och den lille mannen tittar undrande på yran i Chicago där Barack Obama just håller sitt segertal.

- Pratar han engelska? frågar fyraåringen
- Ja, dom pratar det i USA, säger jag.
- Är dom uppe mitt i natten och pratar?
. Ja, dom har haft ett viktigt val, och mamma och pappa är glada att det är den där farbrorn som har vunnit. Vi tycker att han är snäll och klok.

Tystnad.

- Är det ett möte? frågar damen.
- Ja, säger jag. Och just nu är du med om något som vi kommer att prata om när du blir stor också. Det här kallas för ett historiskt ögonblick.

Fyraåringen sätter sig ner och funderar lite. Hon slutar till och med att tjata om Bolibompa. Hunden Vira sitter på hennes arm och verkar också tycka att världen är lite, lite bättre idag.

Även den annars tämligen ordkarge lille mannen, ettåringen kommenterar det som har hänt i USA:

- Tittut, säger han vänligt.

Jag, fyraåringen och den lille mannen traskade till dagis. Fyraåringen tjatade som vanligt att hon vill ha en hund, men får som vanligt beskedet att det tyvärr inte går, eftersom pappa är allergisk.

Nåväl, hon tittar i alla fall förnöjsamt ner på sin arm, där hon har sin nya stora kärlek; Vargen/hunden Vav-Vavs efterträdare som gosedjur nr 1: Samojeden Vira. Det är verkligen en bedårande, långhårig samojedimitation, som sedan tio dagar följer henne i vått och torrt.

- Hunden Vira vill följa med till dagis idag, säger hon tvärsäkert.
- Ja, det går väl bra, säger jag. Men det är väl bäst att hon får sitta kvar på din hylla.
- Näedå, säger fyraåringen. Hon vill vara med.

Jag inser att den kritvita hundflickan kommer att bli gråhårig i förtid. Undrar hur hon ser ut efter ett varv i tvättmaskinen. 'Ej vattentvätt' står det på tvättråden...

- Förresten är Vira ingen gosedjurshund, säger fyraåringen viktigt. Hon är en alldeles riktig hund!
- Eh.. hur vet man det, undrar jag
- Jo, för man nyser av henne!

Den lille mannen sover. Fyraåringen snarkar bredvid. Flickan med snickarbyxorna sover också. Endast pappan är vaken. I USA håller de som bäst på att välja en ny president, och när jag tittar på mina sovande tänker jag att när vi vaknar i morgon så har världen blivit lite, lite bättre. Då går epoken Bush äntligen äntligen mot sitt slut. Oavsett vem amerikanerna väljer, så blir det bättre än med den osannolika människa som har fått styra världens öden de senaste åren.

Det känns bra.