Det har kommit forskningsrapporter om att barn inte blir hyperaktiva av socker. Vilket mög!
Fyraåringen har fått smak för kolsyrade -’sura’- drycker, och julmust i synnerhet.

-Pappa, får jag julmust?

Det är kväll, och vis av gårdagens rännande runt taklisterna av både storasyster och lillebror är det lätt att besluta:

– Nä, det får du inte.

– Meeen, vaaaarfööööörrrr?

– Kommer du ihåg hur det blev igår? Det gick inte att prata med dig och lillebror och ni bara jagade runt och kastade omkring saker. Din kropp klarar inte av så mycket julmust, den bara rusar

– Jaa…

Barnet nickar eftertänksamt och begrundar gårdagens kaotiska afton, som hade ett klart samband med ett intensivt pimplande av julmust. Det ligger för övrigt i släkten att inte hantera sockerfylla så vidare bra.

Barnet lämnar rummet och drar sig tillbaka för konsultationer. Genom dörren hör jag henne:

– Armarna! Lovar ni att inte rusa runt och kasta saker? Benen! Lovar ni att inte rusa runt och kasta saker? Kroppen? Lovar du att inte rusa runt och kasta saker? Bra!

Hon kommer ut till mig.

– Pappa!

– Ja?

– Nu har jag pratat med hela kroppen och den har lovat att inte rusa runt och kasta saker! Får jag julmust nu?

Den lille mannen har börjat utförska begreppet humor. På kontorsstolen jag sitter på när jag bland annat rapporterar om deras övningar, finns en spak, som när man drar den åt fel håll, får den sittande att hastigt dråsa i golvet. Det har den lille mannen naturligtvis upptäckt.

Den lille mannen gör entré:

– Titta! säger han och pekar mot hallen. Där ligger en stor hög skor huller om buller.

– Inte ´oligt (inte roligt), säger han i undervisande ton.

Jag håller med och återvänder till datorn och kontorsstolen.

Den lille mannen följer efter, och drar naturligtvis i spaken, varefter jag hastigt ramlar i golvet. Den lille mannen iakttar min hastiga färd nedåt, rör knappt en min, men fortsätter i samma undervisande ton:

– ´oligt!

Vi äter julmåltid. Fyraåringen sitter och betraktar sin tallrik med köttbullar, lax och prinskorv. Hon tar några rejäla klunkar julmust, rapar artigt och funderar. Hon är tyst länge innan hon förstrött konstaterar:

– Nu spårar jag snart ur!

Med detta konstaterande önskar Fyraåringen, Den lille mannen, Flickan med snickarbyxorna och jag Er alla som följer vår krokiga, men ljuva, färd genom livet en riktigt God Jul!

Kassakön på konsum

– Pappa, är det länge tills jag börjar i sexårsvessamheten?
– Ja.
– Måste jag ha ny luciaklänning då?
– Ja, den är nog för liten då.
– Det tror jag också, fast den jag har fått av Ingeborg räcker nog. Jo, den räcker.

Surrsurrsurrsurr. Vi betalar. Storgatan neråt, vid gallerian:

– Pappa?
– Ja?
– Du vet min häst, va?
– Ja.
– När hon började på ridskolan, då var hon liten.
– Jaha?
– Jaa, vetdu, hon var som en sked.
– Som en sked?
– Jaa, som en sked, näää, förresten, som en låda!

Via diverse förhandlingar, avtal, diskussioner och ett kampanjande som gör hennes valkampanjhärdade pappa mycket imponerad, har fyraåringen lyckats utverka att hon har fått en häst. Ja, inte en riktig häst, utan en Lilla Gubben (Pippis häst). Mycket söt, men det saknas ju som sagt inte mjuka djur i hennes liv. Den nya hästen heter Beta, för övrigt.

– Det är en mammahäst, förkunnar barnet.
– Jaha, säger jag.
– Och lillebrors häst är ett föl.
– Mhm.
– Fölet är ganska litet. Hon är elva månader.
– Hur gammal är hästmamman, stoet, då? undrar jag
– Hon är ett år precis!

Årtusendets understaitment presenterades nyligen:

– Pappa!
– Ja, vad är det?
– Det känns inget bra i mig, pappa…
– Har du ont nånstans? (Hon har som bekant vattkoppor)
– Jaa.
– Varför har du ont, då?
– Jo, för jag har ju så lite leksaker…

(Visst, älskling, bara tusen eller så)

Fyraåringens vattkoppor kliar. I övrigt har vi det ganska trivsamt. Den lille mannen och fyraåringen satt länge under en filt och tittade på film i morse. Fyraåringens djur har också vattkoppor, tydligen, och har därför skickats till veterinären. Veterinären bor i ett indiantält under vardagsrumsbordet.

Nåja, idyllen har ett slut. De börjar som vanligt kivas om något obestämt.

Till slut ryter fyraåringen till den lille mannen:

– Gör som jag säger! Annars får du myror i håret!!

Fyraåringen har vattkoppor. Den lille mannen har det inte, men med matematikens hjälp är det inte svårt att räkna ut vad vi gör på julafton. Jag funderar på att räkna ut det med räknesticka.

Fyraåringen är inte särskilt illa däran. Mest prickig. Hon sitter och klistrar upp små självhäftande guldstjärnor numrerade 1-24.

– Pappa?
– Ja?
– Vill du ha en guldstjärna att ha på näsan?
– Ja, varför inte.

Vi är överens om att det är mycket stiligt. Jag får välja nummer och tar nummer nitton.

– Ska du ta av den? frågar barnet artigt.
– Tycker du det?
– Nä. Ska du ta av den när du ska gå till jobbet?
– Tycker du det? frågar jag
– Nja, det är ju lite besvärligt att klistra fast den igen om du tar av den före jobbet. Och var ska du ha den när du jobbar?

Jag har inte tänkt så mycket på saken. Var har folk egentligen sina guldstjärnor som de har på näsan därhemma, när de är på jobbet?

Fyraåringen och jag var på regementet för att lämna in lånemateriel efter en övning.

– Har du sandatkläder på dig, pappa?
– Ja, jag har det när jag är soldat på regementet. Alla har gröna kläder då.
– Ska du på sandatmötet?
– Nä, vi ska lämna tillbaka alla grejorna som vi lånade. Man gör det efter att man har övat.
– Finns det bandvagnar här? frågar den lilla damen.
– Jodu, säger major K, som har hört oss. Är det något vi har så är det bandvagnar.

Han visar fyraåringen rader av bandvagnar. Hon nickar gillande.

– Jag gillar verkligen bandvagnar, säger hon.

Major K verkar lite imponerad av fyraåringens lite udda intresse.

– Hon kanske är nånting för kvinnliga bilkåren, säger han.

– Snarare attackdykare, säger jag. Eller jaktpilot. Eller också skulle hon snacka ihjäl fienden.

Efter en stund är fyraåringen nöjd. Men hon verkar fundersam. Hon tittar på bandvagn efter bandvagn under tystnad. Sedan rycker hon mig i armen.

– Pappa?
– Ja?
– Är det här alla bandvagnarna?
– Ja. Ganska många, va?
– Finns det inga rosa?

Fyraåringen är omgiven av flickor och kvinnor som kör lastbil. Förklaringen är våra gemensamma engagemang i försvaret, och en stor del av flickans med snickarbyxorna bekantskapskrets är eller har varit med i kvinnliga bilkåren. Bilkåren utbildar bland annat kvinnliga bandvagnsförare och lastbilsförare åt försvaret. Sanningen att säga hade fyraåringen aldrig sett en manlig lastbilschaufför tidigare, bara mamma och andra kvinnor i försvarssammanhang. För ett tag sedan kom fyraåringen med andan i halsen:

– Pappa, pappa! Pojkar kan köra lastbil, jag såg en!!
– Hm, jo, pojkar och farbröder kan faktiskt lära sig det.
Hon tittade förundrat och fundersamt rakt ut i luften. Sedan fnittrade hon till och mumlade något. Jag hörde inte riktigt, men det lät som:
-…hihi, ja allt hittar de då på…