Det har kommit forskningsrapporter om att barn inte blir hyperaktiva av socker. Vilket mög!
Fyraåringen har fått smak för kolsyrade -'sura'- drycker, och julmust i synnerhet.

-Pappa, får jag julmust?

Det är kväll, och vis av gårdagens rännande runt taklisterna av både storasyster och lillebror är det lätt att besluta:

- Nä, det får du inte.

- Meeen, vaaaarfööööörrrr?

- Kommer du ihåg hur det blev igår? Det gick inte att prata med dig och lillebror och ni bara jagade runt och kastade omkring saker. Din kropp klarar inte av så mycket julmust, den bara rusar

- Jaa...

Barnet nickar eftertänksamt och begrundar gårdagens kaotiska afton, som hade ett klart samband med ett intensivt pimplande av julmust. Det ligger för övrigt i släkten att inte hantera sockerfylla så vidare bra.

Barnet lämnar rummet och drar sig tillbaka för konsultationer. Genom dörren hör jag henne:

- Armarna! Lovar ni att inte rusa runt och kasta saker? Benen! Lovar ni att inte rusa runt och kasta saker? Kroppen? Lovar du att inte rusa runt och kasta saker? Bra!

Hon kommer ut till mig.

- Pappa!

- Ja?

- Nu har jag pratat med hela kroppen och den har lovat att inte rusa runt och kasta saker! Får jag julmust nu?

Den lille mannen har börjat utförska begreppet humor. På kontorsstolen jag sitter på när jag bland annat rapporterar om deras övningar, finns en spak, som när man drar den åt fel håll, får den sittande att hastigt dråsa i golvet. Det har den lille mannen naturligtvis upptäckt.

Den lille mannen gör entré:

- Titta! säger han och pekar mot hallen. Där ligger en stor hög skor huller om buller.

- Inte ´oligt (inte roligt), säger han i undervisande ton.

Jag håller med och återvänder till datorn och kontorsstolen.

Den lille mannen följer efter, och drar naturligtvis i spaken, varefter jag hastigt ramlar i golvet. Den lille mannen iakttar min hastiga färd nedåt, rör knappt en min, men fortsätter i samma undervisande ton:

- ´oligt!

Vi äter julmåltid. Fyraåringen sitter och betraktar sin tallrik med köttbullar, lax och prinskorv. Hon tar några rejäla klunkar julmust, rapar artigt och funderar. Hon är tyst länge innan hon förstrött konstaterar:

- Nu spårar jag snart ur!



Med detta konstaterande önskar Fyraåringen, Den lille mannen, Flickan med snickarbyxorna och jag Er alla som följer vår krokiga, men ljuva, färd genom livet en riktigt God Jul!

Kassakön på konsum

- Pappa, är det länge tills jag börjar i sexårsvessamheten?
- Ja.
- Måste jag ha ny luciaklänning då?
- Ja, den är nog för liten då.
- Det tror jag också, fast den jag har fått av Ingeborg räcker nog. Jo, den räcker.

Surrsurrsurrsurr. Vi betalar. Storgatan neråt, vid gallerian:

- Pappa?
- Ja?
- Du vet min häst, va?
- Ja.
- När hon började på ridskolan, då var hon liten.
- Jaha?
- Jaa, vetdu, hon var som en sked.
- Som en sked?
- Jaa, som en sked, näää, förresten, som en låda!

Via diverse förhandlingar, avtal, diskussioner och ett kampanjande som gör hennes valkampanjhärdade pappa mycket imponerad, har fyraåringen lyckats utverka att hon har fått en häst. Ja, inte en riktig häst, utan en Lilla Gubben (Pippis häst). Mycket söt, men det saknas ju som sagt inte mjuka djur i hennes liv. Den nya hästen heter Beta, för övrigt.

- Det är en mammahäst, förkunnar barnet.
- Jaha, säger jag.
- Och lillebrors häst är ett föl.
- Mhm.
- Fölet är ganska litet. Hon är elva månader.
- Hur gammal är hästmamman, stoet, då? undrar jag
- Hon är ett år precis!

Årtusendets understaitment presenterades nyligen:

- Pappa!
- Ja, vad är det?
- Det känns inget bra i mig, pappa...
- Har du ont nånstans? (Hon har som bekant vattkoppor)
- Jaa.
- Varför har du ont, då?
- Jo, för jag har ju så lite leksaker...

(Visst, älskling, bara tusen eller så)

Fyraåringens vattkoppor kliar. I övrigt har vi det ganska trivsamt. Den lille mannen och fyraåringen satt länge under en filt och tittade på film i morse. Fyraåringens djur har också vattkoppor, tydligen, och har därför skickats till veterinären. Veterinären bor i ett indiantält under vardagsrumsbordet.

Nåja, idyllen har ett slut. De börjar som vanligt kivas om något obestämt.

Till slut ryter fyraåringen till den lille mannen:

- Gör som jag säger! Annars får du myror i håret!!

Fyraåringen har vattkoppor. Den lille mannen har det inte, men med matematikens hjälp är det inte svårt att räkna ut vad vi gör på julafton. Jag funderar på att räkna ut det med räknesticka.

Fyraåringen är inte särskilt illa däran. Mest prickig. Hon sitter och klistrar upp små självhäftande guldstjärnor numrerade 1-24.

- Pappa?
- Ja?
- Vill du ha en guldstjärna att ha på näsan?
- Ja, varför inte.

Vi är överens om att det är mycket stiligt. Jag får välja nummer och tar nummer nitton.

- Ska du ta av den? frågar barnet artigt.
- Tycker du det?
- Nä. Ska du ta av den när du ska gå till jobbet?
- Tycker du det? frågar jag
- Nja, det är ju lite besvärligt att klistra fast den igen om du tar av den före jobbet. Och var ska du ha den när du jobbar?

Jag har inte tänkt så mycket på saken. Var har folk egentligen sina guldstjärnor som de har på näsan därhemma, när de är på jobbet?

Fyraåringen och jag var på regementet för att lämna in lånemateriel efter en övning.

- Har du sandatkläder på dig, pappa?
- Ja, jag har det när jag är soldat på regementet. Alla har gröna kläder då.
- Ska du på sandatmötet?
- Nä, vi ska lämna tillbaka alla grejorna som vi lånade. Man gör det efter att man har övat.
- Finns det bandvagnar här? frågar den lilla damen.
- Jodu, säger major K, som har hört oss. Är det något vi har så är det bandvagnar.

Han visar fyraåringen rader av bandvagnar. Hon nickar gillande.

- Jag gillar verkligen bandvagnar, säger hon.

Major K verkar lite imponerad av fyraåringens lite udda intresse.

- Hon kanske är nånting för kvinnliga bilkåren, säger han.

- Snarare attackdykare, säger jag. Eller jaktpilot. Eller också skulle hon snacka ihjäl fienden.

Efter en stund är fyraåringen nöjd. Men hon verkar fundersam. Hon tittar på bandvagn efter bandvagn under tystnad. Sedan rycker hon mig i armen.

- Pappa?
- Ja?
- Är det här alla bandvagnarna?
- Ja. Ganska många, va?
- Finns det inga rosa?

Fyraåringen är omgiven av flickor och kvinnor som kör lastbil. Förklaringen är våra gemensamma engagemang i försvaret, och en stor del av flickans med snickarbyxorna bekantskapskrets är eller har varit med i kvinnliga bilkåren. Bilkåren utbildar bland annat kvinnliga bandvagnsförare och lastbilsförare åt försvaret. Sanningen att säga hade fyraåringen aldrig sett en manlig lastbilschaufför tidigare, bara mamma och andra kvinnor i försvarssammanhang. För ett tag sedan kom fyraåringen med andan i halsen:

- Pappa, pappa! Pojkar kan köra lastbil, jag såg en!!
- Hm, jo, pojkar och farbröder kan faktiskt lära sig det.
Hon tittade förundrat och fundersamt rakt ut i luften. Sedan fnittrade hon till och mumlade något. Jag hörde inte riktigt, men det lät som:
-...hihi, ja allt hittar de då på...

Fyraåringen ligger i sin säng och ska sova. Vi har läst 'Pelle träffar en lokförare', hundar och pingviner är hämtade, den obligatoriska apsagan är berättad och det är sovdags.

- Du, nu går jag till tvättstugan och viker tvätt, säger jag.
- När kommer du tillbaka? frågar barnet med hela denkänsla av övergivenhet som sträckan fem meter kan uppamma (avståndet från hennes rum till tvättstugan)
- Det är mycket tvätt. Nästan alla dina kläder för i morgon.

Det förstår hon. Aldrig att något annat än hennes favoritplagg skulle kunna kläda hennes lekamen.

- Kan jag höra dig? frågar fyraåringen melankoliskt.
- Ja, jag ska skramla på så du hör mig, säger jag.
- Med kläderna? säger hon skeptiskt
- Ja, det är ju tvätt?!
Paus. Sedan bistert:
- Då får du nog allt skramla på!

Fyraåringen och flickan med snickarbyxorna har varit på IKEA och därstädes inhandlat 1 st rosa (vad annars) snurrstol (skrivbordsstol) till den unga damen. Hon är ju ganska driftig, och i brist på skrivbord, drog hon fram stolen och satte den vid fönsterbrädan i sitt rum. Några anemiska krukväxter flyttades.

Lite misslynt såg hon sig omkring, försvann ut och återkom under stort stånkande med en hög pall.

- Den ska lillebror ha, sa hon.

- Ska han sitta bredvid?

- Ja. Kom lillebror! Här ska du sitta.

Den lille mannen makade lydigt upp sig på pallen bredvid sin storasyster och stirrade tappert rakt in i en krukväxt.

- Är du avundsuk? frågade fyraåringen förhoppningsfullt sin lillebror
- ???
- Är du avundsuk?! frågade hon högre
-???
Den lille mannen var totalt oförstående.
- ÄR DU AVUNDSUK? gastade hans storasyster.
Nu förstod den lille mannen. Han log vänligt:
- Jaa, sa han lojalt.

Nu var fyraåringen nöjd för stunden. Hon samlade ihop diverse pryttlar och satte igång med något obestämt hantverk, stadigt uppsutten på skrivbordsstolen. Den lille mannen satt lydigt kvar på sin pall och stirrade.
- Där får han sitta och titta, sa hon nådigt.
- På vadå? frågade jag.
- Jo, där får han sitta och titta på mig när jag pysslar, sa fyraåringen. Ja, ända tills jag gör nåt tråkigt!

Vad tror ni har inträffat när ens fyraåriga dotter med mycket bekymrat ansiktsuttryck kommer in och yttrar följande:

- Pappa! Det kom VÄLDIGT mycket skägg i handfatet...

Igår bakades det pepparkakor och den lille mannen och fyraåringen gör vad de kan för att de inte ska räcka till jul. Flickan med snickarbyxorna håller på och gör upp eld och jag plockar disk. Från köket fnittras det.

- Har du också hittat? frågar fyraåringen.

- Jaa, säger den lille mannen, lika belåtet frossandes de f d barnsäkert förvarade kakorna.

En stund tidigare var det annat ljud i skällan. Den lille mannen var på tvååringars vis arg av oklara orsaker. Storasyster försökte trösta lite.

- Vrååååååååååååååååål!!!!!!
- Är du lessen, lillebror? försöker storasyster
- Oääääääääääääää!!!
- Vill du ha en pepparkaka av mej?
- Nääää! bölar lillebror
- I så fall får du ingen, förklarar fyraåringen
- Oääääääääääääääääääääh!!!!

Den lille mannen var rejält förkyld, så jag var hemma och fyraåringen fick ledigt en del av dagen från dagis. På dagis säger de att det är ingen idé att prata med fyraåringen när det är matdags för i så fall blir det bara pratat och inget ätet. Sagt och gjort! Dags för ett experiment. Hur lång tid tar det för en fyraårig kvinnlig pratmakare att äta 1 portion havregrynsgröt om m..öjligheten finns att föra samtal under tiden? Rätt svar, 1 timme och 10 minuter. Vad sades? Här är några pärlor:

-...ja, vetdu, mina dinosajrosar har fått flytta, ja inte alla, utan pappan. Han som åt upp dom andra. Tyrannosajrusen. Han fick flytta, ja det fick han. Till Södra Afrika, flyttade jag honom Nej, förresten, till Kenya var det.

surrsurrsurrsurr

Tjugo minuter senare

-...jo, och sen är det krig i Pakistan, också. Min hund, Vira alltså, min gosedjurshund, hon är afghan...

Mycket, mycket senare. Gröten är kall och rätt osmaklig. Hon tar en tugga och ny sats:

- meen, nu har jag tagit hem min dinosajrus, pappan alltså, hit igen. Han är mycket trevligare nu, mycket trevligare...

Hon stelnar till, rusar upp:

- Hörde du nåt, pappa?

- Nä, bara dig.

- Jo, titta, där borta är dinosajrusen, pappa.

Barnet spanar ut genom köksfönstret, upp mot slalombacken och masten på Avasaxaberget.

Hon fortsätter:

- Joodå, där är han, dinosajruspappan. Han kloffsar omkring därute i skogen. I snön!