– Schpöka naaatt! Schpöka naaatt! Schpöka naatt!

Den lille mannen har uppenbarligen lärt sig vad spöken är, och går med en blå plastlåda över huvudet och är ruskig och skräckinjagande på hela sitt tvååriga sätt. Han deklamerar med mörk stämma ’spöka naatt’.

Storasyster, fyraåringen, sitter vid köksbordet med pennor och ett ritblock.

– Pappa!
– Ja?
– Jag ska skriva en läskig saga till dej!
– Jaha?
– Jo, den ska handla om en drake. Sagan är bara till dej. Den är väldigt läskig
– Vad du är snäll. När är sagan klar?
– Den är klar nu, pappa!

Hon rätar på sig, rynkar ögonbrynen och börjar

– Det var en gång en drake, som hetter Argis…

Hon tar ett djupt andetag, hon ger sin röst den volym som ett stort epos kräver.

-…ibland var han glad…

Konstpaus. Rösten blir djup och ödesmättad

-…men det var inte ofta…

– ´pik, pappa! Titta! ´pik! Pappa! Dä´! Pik, pappa!

Den lille mannen pekar för åtminstone åttiotredje gången på en krok, spik eller skruv. Allting är ’´pik’ och ingen får sväva i okunnighet om att sådana finns på väggarna där vi bor.

– ´pik, pappa! Titta,´piik!

– Ja, säger jag trött. Spik. Fantastiskt!

– ´tastiskt, säger den lille mannen allvarligt och fortsätter:

– Titta, pappa! ´pik! ´tastiskt! Titta pappa! Pik! ´tastiskt, pappa! ´pik! Titta! tastiskt, pappa! Titta, pappa! ´pik! ´tastiskt! Titta pappa! Pik! ´tastiskt, pappa! ´pik! Titta! tastiskt, pappa! ´pik…

Fyraåringens matlust är inte den bästa idag. Hon är lite snuvig och frusen, men på kvällskvisten passar det med risgrynsgröt och en av hennes passioner: Frysta bär.

– Vill du ha blåbär?
– Ja tack! Är dom kalla?
– Ja, de ligger i frysen.
– Jahaa…. hm, ja, då kommer jag att frysa ännu bättre!

Fyraåringen har försett sig med en kam och spanar efter möjliga kunder. Den lille mannen radar målmedvetet upp sina bilar på soffan och blir utsedd till kamningsprojekt.

– Ska jag kamma dej, lillebror?
– Jaaaa!

Hon reder fridfullt ut hans kalufs, som bekant inte är så omfattande.

– Nu är det klart. Eller vill du att jag ska kamma lite mer där högst uppe på locket?

Fyraåringen är som ett åskväder. Ingenting är bra. Vi har kommit hem från dagis, och den lille mannen som längtade efter storasyster ser lite bekymrad ut. Han kommer gungande med sin pingvin i hälarna på sin syster. Hon drar bistert benen efter sig och han vill komma förbi.

– Attaaaa! Attaaaa! Tut! (Akta, akta, tut!)

Fyraåringen vänder sitt surmulna ansikte mot sin lillebror:

– Jag behöver inte flytta mej för dej. Det bestämmer jag!

– Men nu är inte du snäll mot lillebror, säger jag. Han har längtat efter dig idag och varit jättesnäll och du bara fräser åt honom.

– Förlåt, lille mannen, säger fyraåringen.

– Varför är du så sur mot honom? frågar jag.

Fyraåringen anlägger sin mest pedagogiska uppsyn och gör sig klar att förklara självklarheter för pappa.

– Jo. Jag är så där sur mot lillebror för att jag inte har gnällit klart än, fösstår du!

Fyraåringen sitter och filosoferar medan vi klär på oss för att gå hem från dagis. Hon lutar huvudet mot bänken och smakar eftertänksamt. Nån har snorat där innan. Hemma har vi redan två varianter av aktuella sjukor (Flickan med snickarbyxorna och den lille mannen är konvalecenter). Jag vill inte ha fler.

– Men, fräser jag argt och rycker upp henne. Där har nån varit och snorat och du måste naturligtvis provsmaka!

Hon tittar upp med sina stora runda ögon och ser så ledsen ut som bara hon kan.

– Förlåt pappa…

Jag får naturligtvis dåligt samvete (vilket hon naturligvis vet) och säger i gladare ton

– Nåja, vi har väl nästan alla sjukor som finns redan, men man brukar inte smaka på möbler.

– Jaa, det är ju klart, funderar hon.

Sedan tillägger hon i tröstande ton;

– Och du, pappa! Du vet, det torkar snart!

.

Fyraåringen och den lille mannen:

– MIN MAMMA!!!

– NÄ MIN MAMMA!!!

– NÄ MIN MAMMA!!!

Båda:

– UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHH!!! PAAAAPPAAAAAA!!!!

Det är en oherrans liv inne i veterinärtältet. (För den oinvigde så är veterinärtältet ett gult indiantält som står i vardagsrummet vid vardagsrumsbordet. Dit beger sig fyraåringen när något av hennes otaliga mjuka djur är sjukt. Veterinären bor där, tydligen). Fyraåringen och hennes lillebror – den lille mannen – har ett av sina rituella gräl. Den vanliga konfliktorsaken är en duell om vems mamma och pappa det är mest. Det hör möjligen till saken att båda barnen har samma föräldrapar, men det är av underordnad betydelse för själva konflikten. Båda blir mycket upprörda över den andras ’min mamma osv’.

Jag:

– Lugna er, annars lagar jag kokt strömming utan hallon till middag!! (Att hota att laga något utan hallon funkar för det mesta)

Det blir lugnt en stund. Den lille mannen snyftar lite.

Sedan startar de igen:

Fyraåringen:

– Min pappa!

Den lille mannen:

– Nää, min pappa!

– MIN PAPPA!!

– NÄ MIN PAPPA!!!

Fyraåringen:

– MIIIIIN PAPPAAAAA!!!

Den lille mannen tar sats för att gasta ännu mer, men hejdar sig. Han tittar på sin storasyster, som han precis har börjat kalla för Nenne. Sedan kryper han ut ur veterinärtältet, vänder sig om och nickar åt sin syster och säger vänligt

– Min Nenne!