- Det är synd om en del barn, säger femåringen.

- Ja, menar du några speciella? undrar jag.

- Jaa, såna som har långt till skolan. Jag kommer ju att ha ganska nära, men tänk på alla barnen som bor i Umeå!

- Ha-a-an är mycke mer hos mamma än ja-a-ag!

Femåringen är lite avundsjuk på den lille mannen, tvååringen, som sitter och kramar Flickan med snickarbyxorna. Att sitta båda två hos mamma vill varken femåringen eller den lille mannen.

- Kom till mig, tröstar jag. Här får du sitta alldeles själv.

Femåringen kastar sig i famnen på mig och snyftar som den stora drama queen hon nu en gång är.

- Bara min pappa. Bara min!!!

- Men, jag är faktiskt lika mycket pappa till lillebror. Ni får faktiskt dela på både mamma och pappa.

Hon tittar upp från min axel och ser mig djupt i ögonen.

- Jag Delar Inte Ut Min Pappa Till Någon Annan!

Farmor är med i Fredrika-Bremer-förbundet - ledande jämställdhetsorganisation. Femåringen har klart för sig att farmor försvinner iväg emellanåt och träffar andra likasinnade, men vad de gör är lite mera oklart. Dricker kaffe, har hon fått höra.

- Hörru farmor, vad gör ni egentligen i det där Fika-på-fredag-förbundet?

Femåringen stampar med foten. Hon är arg:

- ...och kom ihåg! Jag har bara ett tålamod. Och det är slut!!!

I vår familj är det mesta offentligt. Barnen företar diverse göromål och rapporterar sedan, gärna i högt tonläge.

- JAG HAR VARIT PÅ TOOOOAAAAA! ropar femåringen.

Tvååringen, den lille mannen är sällskaplig och vaggar iväg mot inrättningen för att sammanträffa med sin syster. I dörren vänder han och går tillbaka mot sina bilar.

- Norrlandsbajs, förklarar han.

- Jag har inte tid att gå till dagis idag!

Femåringen mycket engagerad i att inreda en banankartong med handdukar och diverse andra tygbitar.

- Men vi andra ska till dagis nu!

- Jag har inte tid, säger jag ju! Jag måste fixa till hästen Betas stall (hennes gosedjurshäst, misstänkt lik Pippi Långstrumps häst).

- Kan du inte göra i ordning Betas stall senare idag?

- Nä. Aporna ska ju sova över, vetdu!

- Haha, jag är större än duuu!

Femåringen retar den lille mannen, tvååringen.

- Hon större en iag?

- Ja, hon är större än du, säger jag.

Tystnad. Sedan mumlar den lille mannen bistert:

- Där sick du. Syll d´själlv ("Där fick du, skyll dig själv)

- Titta pappa! Vilket litet träd!

Femåringen, den lille mannen och jag går längs vägen från dagis.

- Ja, det är ett körsbärsträd. De är väldigt små.

- Kan man bygga en trädkoja i det?

- Njae, det blir en väldigt liten trädkoja i så fall. Det blir så litet att man nästan inte kan göra nånting därinne.

Femåringen begrundar de begränsade möjligheterna med ett sånt trädhus. Hon funderar vad man kan göra därinne.

-...möjligen klippa naglarna, då...

- Ska din jacka ligga här? frågar jag femåringen som lämnat en stor stilig klädhög.

- Ojdå, jag glömde, pappa! Du förstår, pappa, ibland glömmer jag mitt minne, serdu.

 - Paapaaaaaa! Jag har svalt en pärla!

Femåringen är uppspelt och lite fascinerad av att det var så lätt att svälja en hjärtformad pärla modell större.

- Men vaaarför, stönar jag. Du är fem år och då äter man inte pärlor!

- Tjuuuut gråååååt bööööööl, för-hick-snyft-låhåhåt, pappa!

- Älskling, du behöver inte säja förlåt, pärlan kommer ut när du går på toan.

- Är den fortfarande rosa då?

- Nej, den syns nog inte. Det är mest brunt.

- När kommer den?

- Öh, tidigast i morgon.

Dagen efter informeras mamma, flickan med snickarbyxorna, som varit lyckligt ovetande om övningarna.

- Mamma! Jag har ätit en pärla!

- Jaha, vet pappa om det?

- Så klart! Pappa hjälpte mej!