Femåringen gillar att laga mat. Hon har även egna recept, som till exempel det här: 

"Alltså man åker till Nordpolen och skjuter några älgar, sådär två stycken blir bra. Sen kokar man dom. Det är bra med salt och peppar i. Sen lägger man dom på smörgåsar. Brödet måste vara underst".

Den lille mannen, tre år, har gått i lära hos sin storasyster, som är en snillrik konstruktör av diverse sällskapsspel.

Han kommer dragande med två vedträn som han lägger på golvet. Reglerna är enkla och solklara:

- Den zom inte vinner har förlorat. Och det är inte jag!

Femåringen, den lille mannen och jag går hem från dagis. Vi hejar på dem vi möter, som vi brukar.

- Vem var det, undrar femåringen.

- Men det var ju Gunilla, hon som är rektor, alltså chef för ditt dagis. Du känner ju henne!

- Heter hon inget mer?

- Jo, hon heter Gunilla Bohm, det vet du ju.

- Heter hon Gunilla Bohm, varför heter hon det?

- Jamen du vet väl att man har ett efternamn och ett förnamn, förklarar jag. Efternamnet brukar vara samma som andra i familjen och sen har man ett förnamn som är ens eget.

Barnet funderar, sedan har hon det hela klart för sig.

- Jag vet i alla fall att hon heter så för att hon är rektor!

Sollefteå är trevligt. Där bor mormor med alla vänner som heter Eivor. Där finns hennes höns, potatis och dessutom en hel stad att handla i. Det gillar femåringen. Hon är helt på det klara med att Sollefteå innebär shoppande. Hon är dessutom ganska taktiskt skicklig.

- Mamaaaaa, tror inte du att lillebror behöver en ny mössa?

De åker iväg. Jag vägrar. Vi låter Flickan med snickarbyxorna ta över.

"Vi skulle parkera. Den lille mannen sa att han skulle få en tröja, storasyster tjöt att det var orättviiiiiiist och jag blev arg och sa att nu åker vi hem. Femåringen blev helt vansinnig och ville ÅTTEMINSTONE ha några kläder. Småbyxor eller nåt. Jag sa att då måste de lugna ner sig. Den lille mannen lovade att inte skrika.  Jag gick för att betala parkeringen och därför var det "bara" storasyster fick ner rutan och tjöt så hela stan hörde - JAG VILL HAAAA MINA SMÅBYXOR!!!!!. Rätt många tittade. Jag också. Funderade högt vem som hade lämnat sina skrikande barn i bilen, med rutan öppen dessutom.

Nåja, det lugnade ner sig. Vi gick till Lindex ändå. Väl därinne försvann lillebror. Femåringen försvann inte, förutom bakom ett berg av möjliga inköp. -...och den här skulle passa deeej, mamma..."

Jag stirrade vilt efter den försvunne lille mannen. Ingenting. Bara ett rundställ med blusar som såldes tre för priset av två som snurrade hejvilt av sig själv. Konstigt. Har ställen snurr-motor? Motorn var en meter lång och hade bävernylonoverall.

- Hej, mamma! Koolla.

- Kom ut från klädstället!

- Kom och ta mej!!

Snuuurrrrrrrrrrr!"

- Fäll ner, pappa, fäll neeeeeer!!!!

Den lille mannen vill ha hjälp att dra bensluten på overallen över stövlarna.

- Kan du inte det själv?

- Joo, men fäll neer, pappa!

Jag hjälper den bekväme unge mannen och han tittar vänligt på mig.

- Tack, pappa. Nu kan jag det inte själv längre, och inte på dagis heller!

Vi är och hälsar på i stan och befinner oss i en lägenhet på sjätte våningen. Jag är på väg ut en sväng. Den lille mannen är observant.

- Du ska ut, pappa?

- Ja, jag ska ut en stund.

- Du ska hämta ved?

För ett tag sedan gjorde vintermagsjukan besök hos oss. Jag drabbades och låg på soffan, tämligen utslagen. Treåringen var artigt intresserad.

- Är det med dej då, pappa?

- Jag är rätt skruttig idag.

- Är du struttig, jaså.

Femåringen kom. Hon har lärt sig en del om virus och baciller.

- Får jag låna din kudde, pappa?

- Nä. Det kan vara magsjukevirus.

- Då hämtar jag min kudde, säger hon. Så blir du frisk.

Innan jag hinner hejda henne rusar hon i väg och återkommer med sin kudde.

- Gör så här pappa, säger hon: Skaka håret på din kudde, så far magsjukekusarna dit och så blir du frisk på min kudde, för där är det inga magsjukor.

- Ööööh, sitter magsjukan i håret? frågar jag.

- Vet väl alla, svarar barnet.

Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrringggggg!

- Jag zvarar, ropar den lille mannen, numera nybliven treåring och rusar till telefonen.

Jag steker fisk och hinner inte före, men jag hör samtalet in till köket:

- Hej, det är jag, svarar den lille mannen vänligt in i luren och fortsätter: Är du en gräshoppa..?. men du låter som en gräshoppa... joooo, gör du vizzt det... Jaa, pappa är hemma. PAAAPPAAAA! DET ÄR EN GRÄSHOPPA SOM PRATAR I TELEFONEN!!!

Nu har jag kunnat avbryta fiskstekandet och hinner fram och tar luren.

- Vassgod, säger den lille mannen godmodigt och vaggar iväg.

- Hej, säger jag in i telefonen.

- Hrrrm, ja, godkväll, jag heter Andreas och ringer från Svenskt kvalitetsindex och håller på med en undersökning om era åsikt i en fråga...vem var det jag pratade med nyss?

- Det var den lille mannen. Han är säker på att du är en gräshoppa!

Jag och Flickan med snickarbyxorna (min hustru) står och kramas. Femåringen står i dörröppningen och muttrar.

- Vad säger du, älskling?

- Varför kramas ni, som inte har gift er än?!

Femåringen har besök av en jämnårig ung dam. Samtalstonen är "vuxen"

- Jag ser att du har en ny klocka...

- Jaa, vetdu, men jag använder den nästan aldrig, säger min dotter anspråkslöst och fortsätter: Du vet, jag kan ju ändå inte klockan.