Hela landet måste ha tillgång till bra vård

Debattartikel som jag m.fl. skrev i Aftonbladet Debatt under gårdagen:

Svensk hälso- och sjukvård står inför stora utmaningar kommande år. En av dem är behovet av att koncentrera den högspecialiserade vården nationellt för att skapa en ökad kvalitet och säkerhet för patienterna. Väl genomfört kan det ge bättre förutsättningar för en jämlik vård i hela landet och ett mer effektivt resursutnyttjande.

Arbetet i nuvarande Rikssjukvårdsnämnd har varit komplicerat och inte levt upp till de förväntningar som funnits.

Skälen är många och inte minst är det de mycket komplexa orsakssamband som finns inom den högspecialiserade vården. I dagsläget har runt 15 diagnosområden varit föremål för nivåstruktureringsbeslut. Det har tagit ungefär 12 år. Nu finns ett förslag om att koncentrera vård motsvarande fem procent av kostnaderna för all slutenvård i Sverige.

Sammantaget kan det handla om upp till 300–400 diagnosområden. Förslaget gör även gällande att detta ska genomföras av 80–100 arbetsgrupper och vara färdigt på tre(!) år. Det är ett oerhört omfattande arbete som nu föreslås ska genomföras på mycket kort tid.

Riskerna med ett sådant arbetssätt är betydande eftersom de olika slag av samband som finns mellan olika områden riskerar att brytas sönder. Konsekvenserna för vad som händer t ex med akutuppdraget på de olika sjukhusen är inte medtaget i konsekvensanalysen.

En påtaglig risk är att mindre universitetssjukhus kan få svårt att klara stora trauman. Utgångspunkt för resonemangen har varit Måns Rosens utredning ”Träning ger färdighet”.

Tidsplanen är ytterst teoretisk och bygger mycket på att professionen i konsensus ska göra sina ställningstaganden. Även om så skulle vara fallet ska förslagen genomföras i praktiken med de följdverkningarna av ett förändrat uppdrag innebär för ett enskilt sjukhus. Såväl ett utökad som för ett minskat vårdutbud.

En sådan här omfattande omstrukturering av svensk universitetssjukvård måste också ske utifrån ett perspektiv som säkerställer tillgång till högkvalitativ högspecialiserad vård i hela landet.

Förutom för den enskilda kliniken finns följdverkningar i form av behov ytterligare transportkedjor. Till detta finns dessutom hela arbetet med den inomregionala nivåstruktureringen kvar. Om regionens universitetssjukhus tappar ett uppdrag kan det behöva kompenseras med ökade volymer av annan verksamhet från läns- och länsdelssjukhus.

För att hantera alla arbetsgrupper är det tänkt att använda landstingens och regionernas nystartade struktur för kunskapsstyrning. En struktur som är uppbyggd för ett annat uppdrag.

Det har aldrig varit tanken att grupperna ska ta ett linjeansvar för följdverkningar av en nivåstrukturering. I den proposition som nu är lagd bortser man helt från nivåstruktureringens möjliga konsekvenser för tillgången till bra universitetssjukvård i hela landet. Men ansvaret för att hantera konsekvenserna av den kommer slutligen att vältras över till tjänstemannaledningarna i regionerna och ytterst de folkvalda politikerna.

Vår sammantagna bedömning är att förslaget i regeringens proposition för en ny beslutsprocess för den högspecialiserade vården (2017/18:40) saknar den legitimitet som krävs för att genomföra denna oerhört stora omvandling av svensk hälso- och sjukvård.

Därför riskerar förslaget leda till att den nivåstrukturering som så väl behöver göras kommer haverera genom uppslitande strider och stor oro för möjligheten att bedriva universitetssjukvård i olika delar av landet. Propositionen behöver omarbetas så att ett helhetsperspektiv för vårdens utveckling blir en del av processen. Tempot för processen måste även anpassas till vad som kan bedömas som realistiskt.

Tanken om koncentration av vård är god och viktig men en ny struktur måste vara legitim och bygga på en trovärdig beslutsprocess.

Ingrid Lennerwald, Region Skåne (S)
Stefan Lamme, Region Skåne (M)
Kaisa Karro, Region Östergötland (S)
Christer Jonsson, Landstinget i Kalmar län (C)
Elise Pilhem Norberg, Västra Götalandsregionen (V)
Marie Ljungberg Schött, Stockholms läns landsting (M)
Dag Larsson, Stockholms läns landsting (S)
Elisabeth Kihlström, Landstinget i Värmland (KD)
Harriet Hedlund, Västerbottens läns landsting (S)
Nicklas Sandström, Västerbottens läns landsting (M)
Mats Eriksson, vice ordförande i sjukvårdsdelegationen, SKL (M)
Marie-Louise Forsberg-Fransson, Region Örebro län (S)
► Ledamöter, ersättare samt adjungerade i rikssjukvårdsnämnden